Nyckelharpan - mer uppländsk än svensk

Trodde du som jag att nyckelharpan var ett urtida allmänsvenskt musikinstrument? Länge trodde jag det. Det är lätt att få sådana fördomar. Nyckelharpan är ju det enda genuint svenska instrumentet, ett som har uppstått och använts på enbart svensk mark. Men det är absolut inte det mest svenska. Det märks av att mycket få akademiska studier av instrumentet finns, det första på 60-talet.

Det har jag lärt mig av en lysande kulturartikel i Svenskan. Tydligen är det i huvudsak ett uppländskt instrument. I landet i övrigt är det felan som gäller. Fiolen var det instrument folket använde när det musicerade när det var dags för bröllop, slåtter och förstås midsommar.

Men i Norra Uppland var det alltså nyckelharpan. Instrumentet har funnits, åtminstone föregångare, sedan slutet av medeltiden. Det finns nämligen kyrkomålningar där änglar spelar nyckelharpa. Så tidigt som på 1300-talet finns det rent av en stenfris som visar en spelman med troligtvis trakterar en nyckelharpa. I slutet av 1400-talet fick instrumentet nytt liv, eller snarare en ny impuls, i bygden. Man börjar nämligen bryta högkvalitativ malm, vilket ger rikedom för duktiga utsocknes kyrkomålare att avbilda änglar med det ädla instrumentet.

Det är förstås en slump, men det är onekligen häftigt att detta unikt svenska instrument har sin vagga på samma plats som en av Sveriges vaggor - det gamla Vendel i norra Uppland, som ligger ett stenkast från gruvorna kring Dannemora, där nyckelharpan fick en första skjuts in i kulturhistorien.

På allvar kom den skjutsen dock på 1600-talet då uppländska järnbruk etablerades i större grad i och med krigen och rikedomen som kom med framgångarna under stormaktstiden. Även under fredstid blomstrade förstås bruken. Och med den blomstringen blomstrade nyckelharpan, som spelemännen brukade vid folkets många fester. Just i norra Uppland, inte annorstädes.

Här utvecklades sedermera instrumenten, här samlade patroner som Louis de Geer kring år 1900 spelmän för att låta nedteckna de månghundraåriga visorna som den uppländska traditionen hade hållit vid liv och utvecklat genom åren. Hela 430 visor tecknades ned. Därmed kunde andra svenskar få upp ögonen för det säregna instrumentet. Det är således först på 1900-talet som nyckelharpan blir svensk på allvar.

På Skansen i Stockholm samlade Artur Hazelius den svenska allmogens skapelser för bevaring och inspiration i det moderna urbana Sverige. Den uppländska nyckelharpan hörde givetvis dit. Således kom musikinstrumentet till andras kännedom än blott upplänningars. Men det fanns ett problem. De gamla varianterna av nyckelharpan var tonmässigt begränsade. Spelmännen kunde inte framföra visor i alla tonarter eftersom alla toner inte fanns att spela på de gamla instrumenten. Det blev problem när nyckelharpisterna skulle spela tillsammans med spelmän med gigor.

I början av 1900-talet skapade duktiga spelmän och tillverkare en ny omarbetad nyckelharpa med utvidgat tonomfång, vilket mynnade ut i den s.k. kromatiska nyckelharpan som kan spela alla toner i vår traditionella tonskala, precis som fioler m.m. alltså kan. Därmed kunde nyckelharpan på allvar spridas runt i Sverige och bli en del av sann svensk musikalisk folkrörelse. Även om det förstås var i norra Uppland som traditionen var särdeles stark.

Fastän det således är först de senaste hundra åren som instrumentet kan kallas helsvenskt så är det förstås i kraft av sin vagga - Uppland, svearnas traditionella land - ett högst ursvenskt musikinstrument. Lika svenskt som det är vackert.