Nya politiska kartor

Är det egentligen nationalismens som är politikens mitt?

Photo by Hansjörg Keller on Unsplash

Den globala liberala världsordningen krackelerar. I säkerhetspolitiken förlorar lagen mot den starkes rätt. FN:s säkerhetsråd är djupt dysfunktionellt. Frihandeln är på tillbakagång. Världshandelsorganisationen WTO blockeras av sin grundare USA. Till och med Eurovision, ett av de mesta framgångsrika internationella samarbetena, överlevde knappt årets polariserande upplaga.

Tack och lov för Taylor Swift. I nationalismens era finns det något radikalt bara i att vara ett världsomspännande fenomen. The last great american imperialism.

Så börjar en recension - av en ledarskribent, därav den politiska inledningen - om Taylor Swift i SvD. Orden är nog så upplyftande, även om det knappast stämmer. Men journalistens desillusionerade syn är ganska upplyftande.

Låt oss granska tankarna lite. Jaha, vi lever i nationalismens era?! Jo, det gör vi förstås - och har gjort väldigt länge. De flesta länder i världen är uppbyggda och centrerade kring ett bestämt folk - svenskar, fransmän, ungrare, japaner m.m. Till och med länder som Ryssland, Indonesien och Kina har vissa folkgrupper som står i centrum i sina stora riken. Kanske kan även flera latinamerikanska länder ses som nationalistiska på det sättet, att spanskättlingar är grunden för några av länderna.

Sedan kanske inte t.ex. Brasilien ska ses som en sådan nationalstat. Knappast heller USA, för att gå ett snäpp norrut, eftersom landet trots den anglosaxiska basen består av i stort sett alla europeiska folk, liksom av indianer, kineser och allsköns raser. I Mellanöstern och Afrika är också nationalismen svår att överblicka.

Faktum är att nationalismen, om man bortser från undantagen ovan, är normalfallet i den internationella politiken. På det sättet lever vi fortfarande i nationalismens era. Men det var knappast det som ledarskribenten menade. Han tänkte snarare att de senaste decenniernas nationalism har börjat dominera mer, på bekostnad av globalism, frihandel, FN-utopi, EU-federation-drömmar o.d.

Vad Torehammar, ledarskribentrecensenten, inte förstår är att den nya nationalismen är en naturlig reaktion på överdriven globalism, antinationalism (politik mot de egna folken) och de senaste årens massmigration - en reaktion eftersom nationalismen är det normala.

Därmed fallerar alla föreställningar att nationalismen skulle vara ett extremfall, vara något radikalt, tillhöra ytterhögern. Den positionen har den nya nationalismen fått genom motståndet mot vänsterns “rättvisepolitik”, som till slut - i rättvisans namn, gentemot invandrare och alla möjliga minoriteter - har valt att svika de egna folkens frihet och styrka. Och givetvis i kampen mot alla varianter av socialism som vill skapa helt nya maktkonstellationer på bekostnad av de fria folken och deras gamla maktstrukturer.

Nationalismen är således det normala, och har så varit sedan 100-200 år (och i vissa fall, som Sverige i viss mån, långt längre). Sedan har den tagit form på olika sätt de senaste 200 åren. I vissa fall i olika former av demokrati. I andra fall av rysk och kinesisk kommunism (som helt falskt har kallat sig internationella enligt marxist-leninistiskt teoribygge). I ett fall av tysk nationalsocialism. O.s.v.

Att det skulle finnas en global liberal ordning, som går i graven p.g.a. nya politiska tendenser, är bara nys. Den ordningen är till mycket stor del styrd av maktintressen från länder, storföretag och olika slags allianser. I den mån ordningen kan kallas liberal är att den de senaste decennierna har utgått från maktintressen i USA och Europa med marknadsekonomisk grund och demokratiskt styrelsesätt.

De moderna demokratierna har dock utgått från flera ideologier, strukturer och traditioner - långt ifrån bara liberalismen (som f.ö. är mångfaldig nog). En viktig grund för svensk demokrati är t.ex. militärens omstrukturering till allmän värnplikt kring förra sekelskiftet, vilket har lite med någon liberalism att göra.

I synnerhet säkerhetspolitiken - jag antar att Torehammar menar internationell politik - har alltid utgått från den starkes rätt. D.v.s. från maktintressen, ofta utgående från “liberala” länder (eller “liberala” sammanslutningar som EU). Det finns ingen lag som världens s.k. demokratier genom t.ex. FN skulle ha skapat för att skydda någon mot den starkes rätt. Det där är bara utopier och retorik. Precis som griller om FN:s säkerhetsråd och andra organ som skulle få till lagar för att förhindra den starkes rätt. FN:s säkerhetsråd har alltid varit djupt dysfunktionellt, just för att det bygger på drömmar som alla länder och allianser försöker vrida till egna fördelar.

Frihandel bör man dock förstå som ett typiskt liberalt projekt, lite i nyliberal anda och sålunda ganska extremt. Men man ska ha klart för sig att frihandel inte är något vanligt och självklart utan alltid har varit präglat av staters intressen. Tvärtom är frihandel i större skala något mycket tillfälligt. Alla länder/allianser har vid olika tillfällen tvingats avsluta handelsavtal, och alla har i viss mån tullar som skyddar de egna marknaderna. Och Eurovision… ja, vad ska man säga!

Ovanstående kommentarer till Torehammars griller vänder upp och ned på rådande idéer om världsläget och politiken i enskilda länder. Liberalismen, demokratiska stater i en särskild form och välfärdsstaten ses av Torehammar och hela den mediala kåren som det självklara, som det normala. Allt annat har de senaste 30 åren reducerats till ytterpolitik, extrempolitik, radikalism etc. Men frihandel, full liberalism (vad det nu betyder), FN-ordnad världspolitik o.d. är inte något självklart och absolut inte det normala för stater och mellanstatliga förehavanden.

Normalfallet är (de senaste 200 åren) varianter av nationalism, en (inte för stor) tjänstemannastat där fördelningspolitik spelar en viss roll, marknadsekonomi (sedan murens fall även i kommunistländerna), fritt företagsklimat, en rättsstat som garanterar viss rättssäkerhet (däri yttrandefrihet). Demokratiskt styrelsesätt är vanligt men har många former, och det är inte garanten för ett väl fungerande samhälle.

Även på DN är man förtvivlad över den politiska utvecklingen i världen. Där har Timbromannen Andreas Johansson Heinö skrivit en ledarkolumn om sin oro. Heinös räds över att den liberalkonservativa högern har försvagats. Den politiska falangen styr förvisso i många av Europas länder, men det är på ytterkanten som den just nu hetaste politiken finns - i form av politiska fixstjärnor och politiskt självförtroende.

Heinö menar att personer som David Cameron, Angela Merkel, Mark Rutte och Fredrik Reinfeldt axlade en höger som stod upp för en liberalkonservativ världsbild: Reinfeldt förordade invandring framför svenskars välfärd, Cameron kämpade mot Brexit, Rutte spolade Geert Wilders, Merkel lovordade multikulti och “wir schaffen das”.

Tyvärr, enligt Heinö, har den högern inte längre samma tyngd och framgång i vår tids “postliberala konservatism” som de nationalkonservativa partierna. I stort sett alla högerliberala politiker sneglar eller lutar sig mot mot de nationalistiska högerpartierna. Framtiden finns på kanterna, bland de radikala, snyftar Heinö.

Lite förmätet hävdar han att ovannämnda fyra liberaler - vilka rodde på Harpsund 2014 - var arvtagare till Reagans och Thatchers konservatism. Därmed ser man snabbt hur mycket Heinö är ute och cyklar. Visst trodde Reagan och Thatcher marknadsekonomins välsignelser och kämpade för en fri värld mot kommunismens elände och människoförakt. Heinö inbillar sig därmed att de två 80-talsgiganterna var liberala. Men båda två var mycket fientliga till alla de “rättigheter” och stöd som våra liberala stater och EU gör allt för att upprätta: mediastöd, minoritetsstöd, bidrag, flyktingbistånd, massövervakning, hatlagar o.s.v. Thatcher ville ha ett högst begränsat EG/EU, och Reagan såg staten närmast som amerikanernas fiende. Deras liberalism skilde sig helt från vår tids. Och förresten, skulle Reagan och Thatcher vilja ha öppna gränser? Nej!

Heinö har rätt i att dagens s.k. konservativa ligger i händerna på den nationella högern, men hans politiska grundkarta är felritad. Reinfeldt, Rutte & co tillhörde inte en god politisk mitt. Tvärtom - de var radikala. Ytterst radikala.

Merkel, Reinfeldt och de andra har varit med om att stöpa om Europa i grunden genom massinvandringspolitik, sammansmältning med media, EU:s överstatlighet och byråkrati o.d. - stöpt om på ett sätt som de gamla kommunisterna bara skulle kunna drömma om. Politiken har de senaste 25 åren varit oerhört extrem. Oerhört radikal.

Det är kanske dags att tänka om den politiska kartan. Gal-tan-skalan har vissa intressanta drag, men den lämnar vi därhän just nu. De nationalistiska partierna är normalt sett normen (så som S var under Per Albin Hansson). Visst har det funnits och finns radikala högerpartier. Nationalsocialisterna var t.ex. det genom sin rätt extrema ras- och utrikespolitik samt Führerprincip. Men idag måste partier som Afs och SD räknas som del av en sund politisk mitt - liberalkonservativa i klassisk mening, som Reagan och Thatcher - medan de andra etablerade partierna i Sverige befinner sig på ytterkanten.

Tillsammans med Torehammar och Heinö.