Nils Dacke eller Gustav Vasa?
Hur ska man förstå historien, historiska personer och historiska skeden bäst? En så stor fråga ska inte försöka besvaras här, så högmodiga är vi inte på tinget. Inte varje dag i alla fall. Men ett litet tips ska ges på denna dag.
Förutsättningen för en god förståelse av historien kunde här vara om man i svensk historia vill berömma Nils Dacke eller Gustav Vasa. Om man bortser från Gustav Erikssons egen tid så var han länge landsfadern. På senare tid har historieskrivningen i stället tonat ned landsfadersrollen för att betona tyrannen eller machiavellikern Gustav, den ganska hänsynslösa, maktlystna och egoistiska fursten. Det var inte bara till kronan indragna gods gick utan till hans egen skattkammare.
Även synen på Nils Dacke har ändrats de senaste 50 åren. Från att ha varit halvt bortglömd eller utmålad som en annan tjyv så har hans rykte förbättrats till en rättmätig och modig upprorsman med god känsla för ledarskap. Särskilt lokalpatriotismen har i våra turisttider omhuldat den småländske upprorsmannen. Just att han var lokal upprorsman som kämpade mot en halvt övermäktig centralmakt passar väl in i vår tid med vurm för melodram.
Många läser gärna historien utifrån sådana känslor. Ibland är det att man ska hålla på en part, ungefär som ett fotbollslag. Ibland är det ideologi som styr hur man ska tycka om historien. Ibland melodramkänslor - den i underläge vill man hålla på. Och så vidare.
Ett exempel på sådan problematik är Tredje riket och dess efterspel. Från de flesta idag heter det att godheten vann, demokratin (och socialismen) segrade mot tyrannisk och krigisk fascism, civilisationsbyggarna vann mot den civilisationsnedbrytande nazismen (krig, tyranni och folkmord). Andra föreställer sig i stället Tredje riket som modiga försvarare av Europa mot bolsjevismen, som en sund kraft mot dekadens, som de främsta nationalisterna mot en normupplösande liberal värld.
Även om det finns sant stoff för båda perspektiven så blir det lite AIK mot Djurgården över det hela. Modern historieskrivning har blivit hopplöst fånig med sådant. “Demokraterna” vill så gärna stå på en universell och moraliskt absolut rätt sida. Tredje rikets anhängare vill inte vika ned sig och viker därmed inte en tum från sin syn på saken. En part vill att ingen skugga ska falla över sina killar, den andra vill att all skugga ska falla över dem.
När det gäller Nils Dacke eller Gustav Vasa blir det hela mer komplicerat eftersom det är på hemmaplan - för att låna lite från fotbollsmetaforen ovan. Den småländska lokalpatrioten vill gärna hylla Dacke och upproret mot Gustav Vasa. Han är “deras guy” så att säga. Han är den arketypiska kämpen mot dagens fjollträsk. Upproret blir en symbol för landsbygdens kamp mot den slemma staten styrd från storstaden, kanske mot sossarna. Han blir lite av upprorsmännen i Star Wars mot den mäktiga kejsaren/kungen. För melodram vill man ha, det ger moralisk rätt.
Det spelar ingen roll om Nils Dacke kanske var en skurk, kanske riktig egoist, kanske riskerade hela Sveriges upplösning. Eftersom det förflutna redan har skett och ingen riksupplösning skedde så kan man bre på med sin Dackevurm. På den andra sidan överskuggar i stället landsfadern allt. Gustav räddade riket, det är liberalt trams att han skulle vara tyrann, han frälste oss från katolicismens svaga dubbelmoral, han byggde upp en nationell armé och flotta. He’s the one.
Sedan förstärks hållningen. Gustav Vasa sänkte kulturen genom att ge sig på klostren -- buuu! - och därmed hållar man på Nils Dacke som uppskrivs av dem som är ilskna på Gustavs insatser mot klostren och folkets kyrkklockor. Allt för att få hålla på ena parten och bua på den andra.
Gustav Vasa-fallet visar att det inte alltid handlar om vem som segrade och fick skriva historien. Gustav Vasa blir ofta “nedskriven” i vår tid, trots att det var han som skrev historien. Det kan bero på sådana ideologiska skäl som att han har blivit en symbol för den starka nationalstaten och nationalismen varmed den “liberala” världen vill förringa hans insats. Eller att en landsfadersroll känns “problematisk” på grund av de nationalistiska implikationerna. Och så vidare.
Så där håller det på tills det bara blir löjligt. Det är klart att Gustav Vasa mörklade mycket av (fin)kulturen i Sverige genom den hårdhänta behandlingen av klostren och skolorna knutna till kyrkan. Men kanske lade han också grunden till en mer nationell kultur. Tänk om en Nils Dacke-seger hade gjort att Sverige splittrats eller blivit erövrat. Hur hade vårt nationella kulturarv då sett ut?
Innan man höjer och sänker den ena och andra parten bör man nog fundera på allt bra och dåligt som blev en följd av en historisk händelse. Eller bara släppa det där “bra” och “dåligt” för att låta det nakna historiska skeendet stå i centrum - släppa allt bedömande och dömande, åtminstone låta det vara en ringa del av analysen och berättelsen man vill berätta.
Ibland saknar man en superstringent, knastertorr källkritisk inställning till historien. Nu ska och kan man givetvis inte släppa allt som färgar vår bedömning av ett historiskt skeende. Vi är förstås påverkade av vår egen tid, och vi kan inte låta bli att bedöma det förflutna därefter. Och för den delen, historien har alltid använts för att vända saker till sin fördel, inte minst i politikens värld.
Men man bör ha känsla för utgångspunkterna för sina bedömningar. I min mening är ideologi, melodram, de svagas och nedtrycktas roll dåliga utgångspunkter. Både judar och nationalsocialister kan kategoriseras som nedtryckta, judar av diverse andra folk i historien (precis som de själva gjort med andra), nationalsocialister av vår tids historieskrivning.
Heroism är däremot ett utmärkt perspektiv. På det sättet blir både Nils Dacke och Gustav Vasa intressanta att studera, både Hitler och Churchill kan sättas i positiv belysning. Liksom negativ belysning beroende på vad man vill fokusera. Nationella och lokalpatriotiska känslor måste kunna finnas där. Alla människor har ett behov av att visa fram förfäderna. Viktigt är i det läger att inte i samma veva sabla ned på dem som ska ogillas enligt den allmänna åsikten.
Faktum är att många följer den devisen. De ger blanka fan i vad man ska tycka och grottar ned sig i Waffen-SS.