Nato-medlemskap - en inrikespolitisk affär?

Några lösa tankar om Sverige och Nato.

Nu när Erdogan och Turkiet har givit klartecken för Sverige att gå med i Nato så är det väl bara en tidsfråga innan vi är med i alliansen. Grunden till medlemskapet är givetvis militärstrategiskt och storpolitiskt. De flesta svenska toppmilitärerna har länge förordat ett medlemskap. Det finns säkert stort tryck från USA som vill utöka sin maktbas. Vapenindustrin gnuggar nog händerna. Och det enda realistiska militära hotet under åskådlig tid kommer från Ryssland.

Man kan tycka att Nato har spelat ut sin roll som militärallians, ty vem är den stora fienden runt Nordatlanten och Europa? Ryssland och till exempel Iran (som ju gränsar till Natolandet Turkiet) är inga hot mot Nato. Nu kunde i och för sig de östeuropeiska länder som gått med de senaste tjugo åren ha knutits närmare Ryssland och därmed med tiden blivit del av en ryskdominerad militärallians, vilket Nato förstås velat undvika. Men det är tveksamt eftersom Västländerna lockat fullt ut efter Sovjetunionens fall och eftersom de östeuropeiska folken förtrycktes under sovjetisk-rysk egid. De länderna har säkert gått med i Nato för att finna säkert skydd och för att markera mot Ryssland på grund av historien.

Hur som helst, som Nato ser ut i dag, med eller utan Sverige och Finland, är organisationen en jättekoloss utan större militärt syfte - annat än den stora maktmanifestationen under USAs ledning. Organisationen påminner lite om vad det attiska sjöförbundet så småningom blev under Athens fullständiga dominans i antikens Grekland. Med sjöförbundet i ryggen kunde Athen slå ned små besvärliga aktörer, precis som Nato gjort i Serbien och i viss mån i Irak och Libyen.

Sådana faktorer borde föranlett mer försiktighet med ansökan än den totala iver som plötsligt kom över Sverige. Men Sverige är ju ett litet nästan östeuropeiskt pluttland, så medlemsansökan är trots allt inte särskilt konstig sett ur en större militärstrategisk och storpolitisk synvinkel, särskilt inte när Finland tog tydlig ställning för Natomedlemskap strax efter Rysslands invasion i Ukraina. T.o.m. Peter Hultqvist sade nog sanningen när han klämde ur sig: “Vi kan inte bli det enda landet i Norden som inte är med. Vi kommer inte kunna vara del av någon riktig försvarsplanering. Det går inte.”

Men hur är det med den svenska inrikespolitiska scenen? Vad finns det för intressen där med en så stark Natolängtan? Det svängde ju från en klart skeptisk inställning till stor entusiasm, både bland partierna, tidningarna och gemene man. Först kan man konstatera att svenskarna uppenbarligen ofta jamsar med det politiker och media säger åt dem att tycka. Daglig propaganda om ryssen i Ukraina och den stora ryska faran mot Sverige har fått folk att rent av vilja ändra grundlagen för att stoppa lite koranbränning (nästan uteslutande gjorda för att manifestera yttrandefrihet och visa problem med muslimers antidemokratiska hållning), för att Sverige ska få gå med i Nato.

Media i sin tur har varit väldigt spretig i frågan, fast alliansfrihetstanken kan sägas ha dominerat, vilket säkert beror på att det har varit svensk tradition i ett par hundra år och på att Socialdemokraterna har haft den hållningen. De har haft makten i Sverige i snart hundra år och använt den väl för att hålla sina positioner och idéer om landet strategiska mål. Folk följer makten.

Där har vi kanske lösningen på det inrikespolitiska spelet om Nato. Socialdemokraterna har ägt och dikterat utrikespolitiken i alla dessa år. Att gå utanför deras ramar skulle vara politiskt självmål. Och sossarna förordade neutralitet och alliansfrihet. Punkt slut. De hade också full opinion för det. Till och med den gamla moderatledaren Gösta Bohman fick skälla ut moderater i de egna leden som började ivra för mycket för Natomedlemskap. Frågan var länge halvt tabu.

Senare Moderatledare vid makten slog också ifrån sig frågan om Natointräde. Carl Bildt tänkte på EU och Fredrik Reinfeldt ville inte ha med den besvärliga frågan att göra. Även om Moderaterna i allmänhet var för ett Natomedlemskap! Man bör jämföra det med sossarna inställning till republik. De har alltid haft avskaffande av kungahuset i sitt partiprogram, men de skulle aldrig föra det på tal på grund av opinionen som är klart monarkivänlig.

Men av någon anledning började Ulf Kristersson putta lite på den där Natoinställningen. Det gjorde han för flera år sedan, långt före Rysslands intåg i Ukraina. Ett skäl (av flera) var säkert att äntligen ta ifrån sossarna monopolet på utrikespolitiken. Det är trots allt den politiska frågan med högst status. Utrikesministern räknas i de flesta länder som den främsta efter statsministerposten.

Kristersson har här haft tur. När Ryssland gick in i Ukraina var Moderaterna redan förberedda. Sossarna däremot hade en jättekris i synen på utrikespolitik. De velade som sjutton när kriget kom och blev helt tagna på sängen när Finland plötsligt och beslutsamt, utan att bry sig om Sveriges syn på saken, valde Natovägen. Hela deras invanda doktrin om neutralitetens prioritet, hela deras maktanspråk på utrikespolitiken gröptes ur. Och det blev värre ju mer de velade.

Och det blev än värre när Kristersson spelade högt. I en debattartikel i mars förra året förordade han svenskt Natointräde om hans sida skulle vinna valet - helt emot den gamla doktrinen att utrikespolitisk strategi måste delas av större delen av riksdagen. Vilket var samma sak som den socialdemokratiska maktdoktrinen: vi bestämmer. Och plötsligt hade inte sossarna kontroll över agendan längre.

När de väl lade om rutten och officiellt menade att Sverige ska gå med i Nato, då var den maktpositionen körd. Det är väl inte så att Moderaterna dominerar utrikespolitiken nu, inte ens efter det vunna valet, men en del av den inrikespolitiska spelplanen har ändrats - till sossarnas nackdel.

Det betyder inte att Nato är det bästa alternativet för Sverige. Men urgröpt sossemakt kan aldrig vara fel.