Nationalistisk försvarslinje: svenska värden och intressen måste alltid vara vårt fokus

Utlänningar före svenskarna? Här visas hur makthavare prioriterar bort svenskar och bryter ned vårt samhälle. Läs om nationalistiskt försvar för svenska intressen.

All politik och maktutövning handlar om att prioritera resurserna man förfogar över. Det går inte att komma runt denna sanning. Förvisso försöker politiker och systemtrogna göra det genom att prata om ”rättigheter” och ”lika värde”. Men ”rättigheter” är inte mer värda än resurserna som delas ut och ”lika värde” är en floskel som till intet förpliktigar. Var och en av oss måste välja vilka och hur vi prioriterar.

Kommer du ihåg när politikerna blev som galna när frågan om hur många flyktingar Sverige mäktar med ställdes? Jag minns det som igår och anklagelserna om omänsklighet och rasism slungades mot frågeställaren. ”Så kan man inte tala om människor” var svaret. Någon tid senare menade statsministern att vi ”varit naiva”. Efter några fler år så visade det sig att vi inte bara kan, utan måste, prata om hur många flyktingar vi som land mäktar med. Ja, det är till och med centralt för debatten.

Kistan är inte bottenlös

I Sverige har vi en gemensam skattkista att ösa ur. Skatten tas in och sedan fördelas den av politiker. Deras uppgift är att få det hela att räcka till (och gärna bli över). Pengarna ska gå till sådant som är bra för medborgarna, det är själva grunden i samhällskontraktet. Jag betalar min skatt och får då adekvat sjukvård, rättsväsende, försvar etc. För att hålla ordning på det hela behövs en statsapparat. De flesta av oss kan köpa allt detta, och vi har inget emot att betala in en del av våra surt förvärvade stålar. Denna apparat kallas välfärdsstat, och meningen är att det ska räcka åt alla.

De flesta av oss är rätt schysta, så går lite av pengarna till att hjälpa människor som hamnat snett att få en drägligare tillvaro (även om det är deras fel helt och hållet), låt gå. Vi upprörs inte nämnvärt om en del av resurserna går till cancervård av storrökare eller hjärtmedicin till en eller annan som ätit sig till en fetma av betydande mått. Inte heller att några kronor per person skickas till folk på andra sidan jorden så att de kan få rent vatten bär oss emot.

Men med det sagt så är det ingen vid sina sunda vätskor som tror på skrikvänsterns idé om ”allt åt alla”. Det är plakatpolitik som stupar vid första kontakten med verkligheten. För ju mer skattkistan sinar, desto mer måste vi prioritera resurserna. Helt plötsligt kan inte alla vara lika mycket värda – några blir väldigt mycket mindre värda. Och det är både rätt och riktigt. För kistan är inte bottenlös och ju mer man ger åt alla, desto snabbare töms den. Snart nog måste man fatta tuffa beslut och några kanske till och med blir utan nästa giv.

Hur makten prioriterar idag

Det är uppenbart att makten av idag ställer grupp mot grupp. Ni vet, det där man inte ska göra enligt varje politiker. Att man ens säger det visar hur lite man tror om väljarnas tankeförmåga. Fördelning av resurser utifrån grupp mot grupp sker inom alla områden. Vill du forska om mensvärk hos kvinnor utan vagina så har du större chans att få pengar än om du vill forska på kärnfamiljens betydelse för ett sammanhållet samhälle. Makten har nämligen beslutat att det ”normbrytande” alltid trumfar det traditionella. Detta går igen överallt. Minns förslaget om att helt slopa skatten för företagare i ”utsatta” områden, medan andra minsann ska betala in så det står härliga till. Att vi har vårdkris, fängelsekris, skolkris och kriskris överallt beror på en enda sak: politikerna fördelar resurserna på ett sätt som skapar underskott och leder till nämnda kris.

Ett exempel i raden kommer från 2019. Samhall, ett projekt som en gång i tiden gav svenskar med olika funktionsnedsättningar en meningsfull arbetsgemenskap stängde dörren för svenskar och öppnar upp dubbeldörrarna för utlänningar. Expressens rubrik sa allt: ”Samhalls målgrupp trängs ut av nyanlända.”