Nationaldagen - gemenskapens band
Nationaldagen - gemenskapens band
Kan en äkta nationalanda åter gro hos svenska folket och firas med helig känsla?
Sveriges nationaldag är en sekulariserad fest, men i grund och botten har den samma syfte som de gamla kultiska festerna som folk har haft i alla tider. I vår tid må nationaldagen vara lite stukad, men kan vi återupprätta dess syfte – ett gemenskapens band?
De antika grekiska stadsstaterna – Athen, Sparta, Korinth o.s.v. – hade alla mängder av fester och festivaler som anordnades till statens gemensamma liv. Oftast var det någon gud som firades på något särskilt sätt. Just det sättet att fira gudomen hade en särskild förbindelse med staden och dess historia – eller snarare stadens mytiska förflutna. En annans stat hade en annan myt om guden som dess folk firade.
Näraliggande är de fester och kulter som fanns för att hedra en hero, en mytisk hjälte (ofta en halvgud), och hans anknytning till staden. Kulter kring Theseus – han som dödade minotauren i Kretas labyrint – anordnades till exempel på flera ställen på Attika, främst i Athen.
Viktiga personer för stadens historia hade också sina fester. Det var kort och gott mycket som skulle firas och hedras, närmast varje vecka. Det gällde också de italiska stadsstaterna, varav Rom givetvis var den främsta. Romarna hade till exempel sina triumftåg, som var hederstecken för en fältherres framgångar, då slagna motståndare fick gå kedjade bakom triumfatorns vagn.
Ännu en orsak till fest var grundläggningsmyten, som ofta var förknippad med gudar och heroer. En hjälte hade en gång etablerat staten på något sätt, vilket givetvis måste firas. Romarna hade sina Remus och Romulus, gossarna som föddes upp av en varginna och sedermera etablerade sig på Roms kullar, där Romulus slutligen dödade sin bror på grund av ett övertramp varmed staden kunde så att säga grundas med Romulus som kung.
Sådana kulter och fester fanns i alla stater och hos alla folk på den tiden. Gemensamt för dem alla var att festerna hade religiös förankring och att de var ett sätt att heligt knyta samman gemenskapen hos ett folk. Därmed blev de också politiska. Det ligger således i politikens intresse, ja rent av dess väsen, att manifestera folkets gemenskap i staten medelst heliga fester. I annat fall bör man kanske säga att staten har fallit, eller fallerat. Politiken står i folkets och gemenskapens tjänst. Åtminstone bör stå i folkets tjänst – det händer ju att politikens band med folket missbrukas.
Den religiösa dimensionen gör att det politiska bandet och folkets gemenskap blir heligt. Festen är en kult. Allehanda tecken kring en festlighet – brasor, midsommarstång, fanor m.m. – kan ersätta den direkta religiösa kulthandlingen men ger genom sina tecken det hela en helig dimension, även om vi kanske inte längre offrar en tjur vid högtiden.
Sverige har givetvis haft många sådana festligheter. Många av dem har varit på lokal nivå eller på särskild gruppnivå. Det sistnämnda kunde vara studenternas firande av Gustav II Adolf. Även om den religiösa dimensionen har tonats ned i och med den ökade sekulariseringen lever ändå kultiska drag kvar i firandet. Studenterna sjunger särskilda sånger på Gustav Adolf-dagen, en uppenbar rituell handling, och de firar kungens helighet såsom ett offer för den högre saken. Rituella drag finner vi även i till exempel Valborgsfirande.
I vår tid har de kultiska dragen i firande av högtider nästan helt försvunnit (ett undantag är förstås midsommar där svenskarna närmast automatiskt finner gemenskapen och utomstående inte förstår ett dyft). Det beror säkert på gemenskapens tilltagande upplösning på grund av främst massinvandringen och en fallerad stat. Politiken har inget intresse av att förankra det gamla gemenskapsbandet. Man hittar förstås på nya, som nymedborgarceremonier och regnbågsflaggning. Men det finns ingen entusiasm hos sådant firande eftersom gemenskapen däri är påhittad.
När undertecknad var ung var Valborg en självklar del av stadsdelens gemensamma firande. Det fanns militärmusikparader som drog genom stadens gator som en symbol för folkets försvar och storslagen historia. För hundra år sedan var flaggviftning på Svenska flaggans dag så entusiastisk att det närmast låg något religiöst däri. Nationaldagsfestivaler anordnades på bland annat Stadion för folkets gemensamma ära.
I dag, den 6 juni, är det nationaldagen, och dagen har blivit en helgdag. Tyvärr har det gemensamma bandet hos det svenska folket, kittet som håller oss samman, gått förlorat. Därför är dagen stukad i mångt och mycket, den heliga dimensionen har eroderats, trots att det alltså har fått sanktion som helgdag. Dagen bjuder inte på pompa och ståt som i USA och Frankrike på deras nationaldagar. En del svenskar ser inte det särskilda i en sådan dag för svenskar. Andra tycker att det är löjligt. Det är långt ifrån antikens heliga kultfester.
Det kommer inte att repareras av våra folkvalda politiker. Och i den mån de bryr sig om dagens högtidlighet kommer politiker, liksom deras bröder inom journalistiken, att uppmärksamma den på fel sätt. Återstår för oss vanliga svenskar att göra det rätta, att finna heligheten i en svensk gemenskap igen, ett heligt förbund.
Det måste nog börjas genom lokala företeelser där familjer, föreningar och andra sammanslutningar går samman för att fira dagen till ära för svenskarna, för vår flagga och för Gustav Vasa på grund av dennes val av svensk kung den 6 juni 1523 i och med upproret mot Kalmarunionens danska kungar. Svenskarna, det svenska folket, är här gemenskapen, flaggan är den fysiska symbolen för gemenskapen och Gustav Vasas gärning är grundläggningsmyten som ger kraft åt gemenskapen. Nationalsången är slutligen det kultiska uttrycket. Det är grunderna som sedan kan smyckas ut på mångahanda sätt.
Med tiden kan sedan en större gemenskap knytas på nytt. Men vi ska inte försöka göra som Göran Persson, försöka ge helgd – helighet alltså – åt något utan traditionens kraft och gemenskapens naturliga band. Det går inte att trolla fram en kultisk högtid, den måste växa fram.
Det skedde sakta men säkert under 1800-talets gång, och högtiden blev länge just en högtid för det svenska folket under en stor del av 1900-talet. Precis som nationalsången sakta men säkert växte fram till att bli en naturlig sång för det svenska folket! För mindre än ett sekel sedan var svenskar i yra på Svenska flaggans dag den 6 juni, kungen höll tal om en sann gemenskap, fanor fladdrade i otaliga människors händer. Men av någon anledning dog nationaldagsandan – under socialdemokratins storhetstid.
Nu står vi och famlar. Några av oss förstår värdet av av dagen, vad den kan betyda för svenska folket, men många svenskar gör det inte. På några håll i landet, i Dalarna, Strängnäs och andra betydelseplatser för 500 år sedan när Gustav Vasa ledde upproret mot unionskungen Kristian, firar man för fullt. Men den större svenska gemenskapen vill inte riktigt infinna sig. Statens styresmän och väktare bryr sig inte om traditionen och det naturliga bandet av samhörighet. De har inget att ge oss. Normupplösning och massinvandring är deras lösen. Det är så långt från svenska folkets gemenskap med helig kult man kan komma, hur mycket nationaldagen än har blivit ledig dag.
Det är därför dags för oss, folkets trofasta tjänare vid åkermylla, vattendrag, skogsglänta och stadstorg (det började ändå i städerna en gång) att bygga upp en svensk gemenskap på nytt. Det kommer säkert att dröja. Men har vi bott här i tusentals år har vi uppenbarligen tålamod. Låt nationalandan och gemenskapens band gro bland fria, äkta svenskar!