När svensken var punschpatriot

För en kommande bok använde jag vid ett tillfälle ordet punschpatriotism. Det lär bli mer av den varan i bokens inledning. Det finns ingen direkt definition på punschpatriotism. I SAOB, Svenska akademiens språkhistoriska ordbok, som anger ordens etymologi, exempel på när ord har sagts i svenska språket o.d., står det förvisso så här: “(i sht om ä. förh., ngt vard.) om överdriven patriotism som (eg. vid möten l. samkväm där punsch drickes) tar sig mer l. mindre högtravande l. bombastiska uttryck.

Man har roligt åt förkortningarna, det känns nästan som om någon har druckit punsch när han skrev det. Man inser dock snabbt att förkortningarna betyder “i synnerhet om äldre förhållanden, något vardagligt”, och “l.” torde betyda “liksom”.

På 1800-talet drack man gärna punsch, d.v.s. en likör med arrak som grund. Fast det fanns kanske många varianter av drycken i spritform. Inte minst studenter tycker om att dricka alkoholhaltiga drycker, och punsch var säkert inget undantag. Det var nog också studenter som mer än andra odlade punschpatriotism.

Man var således patriot på ett lite uppsluppet, kanske övermodigt sätt, så där som man lätt blir med alkohol i blodet: Fram med klingan alle man, nu måste vi tåga mot den lede ryssen! Under större delen av 1800-talet levde svenskarna med förlusten av Finland 1809 i färskt minne. En tredjedel av riket hade gått förlorat. Revanschismen hade lagt sig framåt mitten av seklet, men minnet ekade fortfarande och stämningar om den ryska fienden - den mest naturliga fienden då - levde förstås kvar. Under Krimkriget 1853-54 var det många svenska skribenter som skrev oerhört indignerat om ryssarna. Dessutom fanns det aktiva svenska militärer på ett helt annat sätt än vad som finns idag. De var förstås ett självklart inslag i det offentliga livet. Och militären var ett levande inslag i det svenska samhället.

Det var således fullt naturligt att vara patriot kring 1850, med eller utan punsch. Men då var man ändå mer punschaktig jämfört med på Tegnérs tid, då han och andra göticister i dikter och annat verkligen menade allvar om att Sverige borde hämnas på Ryssland militärt.

Det var också helt naturligt att vara nationalist, om man nu hellre använder det ordet. Och liberal på samma gång. Många svenska intellektuella stöttade mindre folks frihet, t.ex. finnarnas, polackernas och ungrarnas. Man såg med glädje på Italiens enande och i viss mån likaledes på tyskt enande. Nationalismen var en del av den tidens liberala (helt annorlunda dagens) tro på folkens frihet och självständighet - i opposition mot den gamla konservativa ordningen i Europa, där stora kunga- och kejsardömen styrde över mängder av folk.

I synnerhet kom punschstämningen in i bilden i och med skandinavismen. Man använder också ord som punschskandinavism. Skandinavisterna såg i radikal anda - många av dess anhängare var studenter, som ju alltid haft lite radikal anda, hörande ungdomen till - att Sverige-Norge och Danmark borde bilda en union. Kanske inte förenas (sådana röster fanns också) men bilda någon form av djupare samarbete.

Man ansåg - och insåg - att länderna var mycket små i den europeiska kontexten och att de skulle utgöra en maktfaktor på ett annat sätt om de stod enade. På stora studentmöten i de tre länderna propagerade man för ett förenat Skandinavien där brödrafolken skulle stå enade och kämpa för varandra. Studenterna ropade framför allt att Sverige borde ge sig in i Danmarks krig i Schleswig-Holstein 1848 och 1864. Man var villig att offra blod för det danska brödrafolket.

Efter Danmarks förlust 1864 - utan svenskt-norskt deltagande - dog rörelsen. Men punschpatriotismen levde kvar. I mängder av dikter fram till 70-talet kan man läsa om vikten att våga sitt blod för det svenska folket, för svensk mark och för den svenska kungen. Eftersom man var långt från krigshärder kan man lätt tro att det hela skrevs och sades med punschglaset i handen. Som om det bara rörde sig om fylleyra och berusat övermod. Ungefär som när de i studentspexet sjunger: “Nu ska vi ut och härja, supa och slått och svärja…”

Man har länge gjort sig löjlig över den tidens patriotism, bland annat genom att kallade den punschpatriotism. Särskilt i vår tid finns det en rent idiotisk föreställning om att poeter som skrev patriotiska dikter, soldaterna som övade inför krig, militärer som gav order och politiker som gav medel till militären inte menade allvar. Visst skojade man om punschpatriotism redan när det begav sig. Visst fanns det redan då de som skakade på huvudet åt den.

Men att tro att det var oseriösa människor som blott för sakens skull och någon form av halvt berusad känsla skrev dikter manande till mod och uppoffring för något högre än den egna individen och som skildrade storslagen svensk historia som åminnelse och äventyrskänsla för folket - att tvivla på deras känsla liksom läsarnas, det är både oseriöst och fräckt. Som om det skulle röra sig om falska känslor och tom retorik - hos både skribent och läsare.

Läser man den tidens alster ser man det uppenbara allvaret i det de skrev, med eller utan punsch i kroppen. Punschen är rent av bra då det man under lätt berusning släpper hämningar och hänger sig åt saker på ett genuint sätt. Låter instinkter styra. Studenter som sjöng om fornstora dagar eller skränade om uppoffring mot leda fiender och för folkets ära var givetvis allvarliga i sina uppsåt. De var patrioter. De var nationalister.

Och de var inte ensamma. Så tyckte var och varannan svensk då. Med eller utan punsch i kroppen.

Förresten, jag har genom åren alltid haft “Punschen kommer” som ett stående inslag bland vaggvisorna när barnen ska läggas. Det har alltid funkat utmärkt. Jag har dock aldrig provat att ge barnen punsch vid läggdags. Det hade kanske funkat än utmärktare. Men det var nog lika bra att det förblev oprovat.