När kommer inbördeskriget

Photo by Chris Chow on Unsplash

Det är ganska mycket tal om inbördeskrig i våra dagar.

Länge var det människor på politikens högersida som visade stor oro för ett kommande inbördeskrig. Om invandringen fortsätter måste det leda till krig, om staten fortsätter med repression mot alternativmedia så, om coronapolitiken… Så har visan gått. Med viss rätt är väl oron befogad. I synnerhet invandringen gör att landet ändras till oigenkännlighet och hotar det svenska folkets identitet i grunden. Det är ingen obefogad gissning att Sverige på sätt och vis blir muslimskt om kanske 30 år - förutsatt att landet fortfarande är intakt då. Ett naturligt inslag i den prognosen är kanske inbördeskriget, mellan muslimska fraktioner, mellan oppositionella svenskar och muslimer, mellan en oönskad stat och fria medborgare o.s.v.

Drastiska slutsatser

Samtidigt är det en väldigt drastisk slutsats, lite av en romantisk Hollywoodisering av verkligheten. Vi har inte sett några återkommande massdemonstrationer, vi har inte sett öppna konflikter mellan stat och medborgargarden, vi har inte sett stora samlingar mot farliga förslag som t.ex. löntagarfonderna för några decennier sedan. Ekonomin går trots tillfälliga bakslag bra. Det finns faktiskt ingenting som talar för något inbördeskrig den närmaste tiden.

Samma retorik har hörts i andra västerländska länder. Invandringen är ett stort problem i många länder, men det finns mycket annat problematiskt som retar medborgarna. Coronarepressionen var t.ex. brutal i många länder: Australien, Nya Zeeland, Tyskland m.m. Vidare har vi haft fenomen som Gula västarna i Frankrike, vi har haft förbud av partier (helt mot konstitutioner i länder som Grekland och Belgien), vi har haft BLM-terror som nästan ödelade städer samt Kapitoleumprotesten 2021. Men ingenstans fanns det tillstymmelse till någon revolt mot staten eller några djupgående sprickor i samhällskroppen. I alla fall inte som syntes på ytan.

Kapitoleumprotesten är särdeles intressant här. När den skedde satt världen klistrad framför skärmarna. Ska det bli inbördeskrig? När röken lagt sig dagen därpå kom analyserna. Vilken roll spelade milisgrupper som Proud Boys, hur mycket vara arrangerat av FBI och Washington DC:s borgmästare, hur stor roll spelade extremvänstern på plats, vad hade Donald Trump för roll i det hela?

Den ledande retoriken har förstås kommit från ledande media: de stora drakarna, public service (i andra länder än USA), vänsterlagda professorer (det är de som tillåts uttala sig i ledande media) etc. Donald Trump, menar de, bär djup skuld eftersom han krävde hämnd för påstått (och helt obevisat, enligt media) valfusk, hans anhang (särskilt Proud Boys) genomförde en stormning, MAGA ville se blod.

Det enda de inte har sagt på allvar de senaste tre åren är att MAGA försökte blåsa igång ett inbördeskrig. Riktigt så långt gick aldrig analysen, enstaka röster (inom ledande opinionsbildning) kanske men inte i de vanliga analyserna. Men den retoriken har kommit igång på sistone. Nu menar man att inbördeskriget var nära.

Vänstern snackar numera inbördeskrig

Det senaste året har vi hört en hel del om eventuellt inbördeskrig - den här gången från etablissemangets sida. I Tyskland har man gjort räder mot både partier och rörelser som påstås ha planerat statskupp och velat sätta igång gnistor till inbördeskrig. De utmålas i pressen som livsfarliga mot författning och demokrati. De europeiska böndernas protester har påståtts kunna få mycket farliga konsekvenser. Geert Wilders valframgång i Nederländerna var en direkt attack mot demokratin snarare än en valvinst. I Sverige har vi haft påskkravaller och koranbränningar, och nu senast har vänstermedia blåst upp det avbrutna mötet i Gubbängen till nästan biblisk nivå, närmast ett inbördeskrig anstiftat av nazister mot den “goda svenska demokratin”.

Så har retoriken lytt - och alltmer varnar man från etablissemangshåll att inbördeskriget är i faggorna. Det kan vara gängvåldets hänsynslösa mord och sprängningar, eller det kan vara att koranbränningar kan orsaka våldsamheter som får spinn. Oftast hör retoriken emellertid ihop med den så kallade faran från den så kallade extremhögern (och ibland lighthöger).

Filmen Civil War

Särskilt i USA hörs sådana tongångar. Just nu hörs de extra intensivt på grund av filmen Civil War som går på biodukarna. I filmen har California och Texas bildat en allians som krigar med den gamla regeringen. Ett regelrätt inbördeskrig således. Men det känns i filmen ofta mer som ett uppförstorat gängkrig än regelrätta krigsoperationer och slag. Det mesta i filmen är faktiskt ganska fånigt.

Även om det inte finns någon “goda sidan” (förutom fotograf-journalisterna förstås, vilket gör det hela väldigt löjligt), så är det ändå så att vad som förefaller vara sydgänget, antietablissemangssidan, ägnar sig åt någon form av rensningar. I filmens centrala scen hamnar fotografgänget i knipan hos en grupp soldater som håller på med massbegravningar som påminner om bilder från Bosnien. En soldat frågar med laddat vapen vad fotograferna är för amerikaner, vilket förstärker Bosnien-associationerna. De håller verkligen på med något i stil med etnisk/politisk rensning.

Tanken är förstås att antietablissemanget kommer att - den dag kriget kommer - genomföra den sortens obehagliga aktioner. Filmen är således en typisk vänsterproduktion av idag; journalister/fotografer är ju också hjältarna. Men att klaga över sådana “övergrepp” är idiotiskt, särskilt med amerikanska inbördeskriget i bakhuvudet. Sådant hände förstås ideligen under krigets fyra år i USA, både i militära och civila sammanhang. Antingen var du på önskad sida eller inte - och riskerade avrättning om du svarade fel.

Vänsterns propaganda

Även om många Trumpanhängare och antietablissemangsamerikaner tror att inbördeskriget kan komma om man fortsätter med valfusk och repressioner mot friheten, så är det demokrater, vänstern och media som verkligen varnar för ett inbördeskrig - liksom de i viss mån gjorde redan 2016. Trump, ja egentligen all politik som de inte samtycker med, kommer leda till diktatur, nästan etnisk rensning och allehanda orättvisor mot främst minoriteter. Det är så de målar upp det i publikationer som Atlantic, NYT, Washington Post m.m. Eller för den delen den uppenbart inövade tiraden “Extreme threat to our democracy”, som översköljde amerikansk TV-publik inför valet 2020 och som nu återvänt.

Den sortens vänsterpropaganda går varm nu i USA allt eftersom valet närmar sig. Vänsterforskare har t.o.m. ett demokratiindex, som givetvis var rekordlågt under Trumpåren men som svängde tillbaka upp under Biden. Man laborerar t.o.m. med ett särskilt begrepp som indikerar en typisk väg mot inbördeskrig: anokrati. Det är ett tillstånd mellan demokrati och autokrati/diktatur. Givetvis var, enligt bluff-forskarna, USA nästan en anokrati under Trump. Att det inte fanns tillstymmelse till diktatoriska fasoner då spelar tydligen mindre roll när propagandan ska trumpetas ut. Inte heller att Grekland, Italien, Belgien och nu senast Tyskland, där högerpartier förbjuds eller hotas med förbud, är uppenbart antidemokratiska.

Självklart fokuserar de där s.k. demokratiforskarna på den stökiga Kapitoleumdemonstrationen som ett tecken på Trumps och MAGAs antidemokratiska tendenser. Men faktum är att röken lade sig snabbt på kvällen när nationalgardet väl kallades in (något Trumpen ville från första början men ledande demokrater motsatte sig). Även inne i byggnaden var det mesta under kontroll (även om allt förstås kunde ha hänt, det var en liten lek med elden). Det hela var långt ifrån något uppror (allra minst påhejat av Trump), långt ifrån en stormning, långt ifrån en resning och revolution som kunde ha utmynnat i inbördeskrig.

Vänstern vill ha stat i stället för frihet

Alla sådana delirier är blott vänsterpropaganda - som de tyvärr själva tror på, dumma och fanatiska som de är. Ett skäl till deras tro är kanske tjatet om demokrati. Vanligtvis är det värden man står upp för: frihet, rättvisa, kristen (eller annan) tro m.m. Nu är det i stället ett sorts styre som man vill försvara - det vill säga staten. När propagandamakarna (från alla håll) säger ordet demokrati så syftar de på att staten (och i viss mån yttrandefrihet) är det som hotas och måste försvaras.

De menar det dock inte i platonsk mening, d.v.s. att staten måste vara i balans och förnuftigt styrd, utan att en form av socialdemokratisk stat, en stor och stark stat, måste garantera rättvisa - i gammal socialistisk anda - och att varje hot mot den sortens stat innebär inbördeskriget.

Det finns många skäl till varför vänstern och etablissemanget (oftast är de samma sak p.g.a. statens stora roll) så aktivt spelar ut inbördeskrigskortet nu, både i USA och Europa (och the commonwealth). Man när revolutionsdrömmar, grundat i drömmen om att det knackiga samhällsbygge man försöker bära upp en dag kan förbytas i något gott. Man har förlorat mycket mark i narrativen, något man försöker reparera med drastiska varningar. Man är direkt orolig att de egna maktpositionerna plötsligt ska försvinna. Man kan bre på så där, men det kan räcka.

Sverige hakar på propagandan

I Sverige är journalister och forskare snabba med att haka på amerikanska trender. När det gäller Trump och Kapitoleumprotesterna så vill man nästan övertrumf(p)a amrisarna. Allt på jorden som inte är sött som sockervadd är Trumps fel, enligt svensk media. Därför pratar man gärna sådant som terror från extremhögern, hot om inbördeskrig från extremhögern. O.s.v. Just nu ser vi hur t.o.m. statsministern, moderaten Kristersson, leker nyttig idiot genom att upprepa mantrat “nazister som vill förstöra vår demokrati”. Ja, ännu värre, ledande Sverigedemokrater går ut och lipar om nazister. Trots att ingen vet vem som ligger bakom incidenten, annat än att den drabbade skrek nazister precis före.

Givetvis har man fel i allt. I Sverige finns det inte en massa nazister som hotar den svenska staten. Inbördeskriget står inte för dörren. Inte här och inte i övriga Europa. När muren föll i Östtyskland så föregicks det av många månader av massprotester. Inget sådant har synts här eller i andra europeiska länder. Gula västarna är en svag fläkt jämfört med protesterna i DDR.

Den här analysen ska inte frånta hoppet från dem som hoppas på omvälvande förändringar i Sverige. Men ska inte hoppas i blindo. Då blir man lätt besviken och säger strunt samma åt alltihop. Sedan händer ännu mindre förändringar.

Trots Kapitoleumincidenten finns det inget heller i USA som tyder på någon väpnad revolution mot Uncle Sam, inte ens om Trump förlorar valet i höst. Vem vet vad för protester som kan börja blomma upp då, men hittills finns det inget som tyder på det. USA är en stabil stat. Ekonomin rullar på, statsmakten fungerar fint, om än lite väl flitigt. Samma sak med Sverige, vad än alla inom politiken och media skriker om hot från nazister.

Men man får inte glömma att stater är instabila av naturen. USA är det i högsta grad, allt enligt konstitutionens tanke. Medborgarna ska vara starkare än staten; det är därför rätten att inneha vapen är central i USA. Och landet är en federation av halvt självständiga stater, vilket förstås medför risken för upplösning. Faktum är att det var en ledande orsak till inbördeskriget på 1800-talet. Lincoln blev vald trots att alla sydstater röstade emot. Något var tydligen fel i federationen. Givetvis fanns slaveriets vara eller icke-vara där bakom. Men sydstaterna bröt sig ur av konstitutionella skäl. Grundlagen kunde inte garantera staternas självständighet.

Samma sak finns i exempelvis Tyskland, som kan räkna med stora problem om AfD skulle förbjudas. Troligen är det bara tomma hot för att påverka opinionen och röstarna. Men vi vet hur fanatiska och ensidigt dumma vänstern är och hur lätta de s.k. konservativa är att påverka.

I Sverige hörs de där rösterna nu efter Gubbängen. Tidöavtalet måste upplösas. SD borde helst förbjudas. “Högerextremister” måste spärras in. Nazister är jättefarliga. Sverige är mycket mer centraliserat än Tyskland och USA konstitutionellt sett, och vår tradition är mycket mer sammanhållen. Men svensk invandrarpolitik har förstört landets gemenskap i grunden, så en stark svensk stat är bara en lerkoloss.

Inbördeskrig kan således inträffa. Men det finns inga indikationer på att det ska ske i något västerländskt land inom överskådlig framtid. Den nya högern pratar inte lika mycket om något inbördeskrig, och det är bra eftersom man inte ska skapa falska förhoppningar.

Det är också bra att vänstern använder sådana scenarier och målar upp fantasifulla hotbilder. Eftersom det är verklighetsfrånvänt kommer det i längden att straffa sig när verkligheten visar sig på ett annat sätt. Det är därför MP ligger så dåligt till i opinionen. Det är sorgligt att höra SD och M fläska på om nazister all over the place, men det är nog ingen fara på taket där. Det är med all säkert mer synd om vänstern som väsnas om storm i ett vattenglas.

Eller ja, synd om … Tack och lov!