Några ord om vikingaromaner
Några ord om vikingaromaner
Tips på några svenska klassiker för sommarkvällarna!
Härmed några ord om vikingaromaner.
Åke Ohlmarks var en lundensare, född 1910. Han kände legendaren Frans G. Bengtsson. Och han, Ohlmarks, blev sedan själv en legend.
Med sin bokserie "Konungariket Skånes undergång" skrev Ohlmarks en fet krönika från vikingatid till senmedeltid, lite fablat och lite ihopdiktat så som fiktion ska vara, en läsvärd sak med lagom faktaunderlag. Första delen, om vikingatiden (Striden om strutkronan, 1976) hade lite äventyr i Baltikum med härjningar och annat, bra driv där.
Ett annat band i serien handlade om 1300-talet. Inledningen var magnifik med en Oden som rider runt i ett nattligt Skåne och signar och har sig. Sedan kom bland annat en scen med några svenska munkar i Paris, snackandes som moderna akademiker med intriger och småtjafs, mycket träffande och med medeltida stuk. Subtil satir!
Ett annat av Ohlmarks möjligen relevanta fiktionsverk var Sagan om nibelungarna, en fornnordisk saga med smeden Völund som tas tillfånga och sätts i Uppsalahovet att smida ringar. Man bjuds bland annat syltad björnram och vildsvinsskinka, lingondricka och frusen grädde. En bra modern omdiktning av en fornnordisk saga.
Man kan säga: Ohlmarks var en kompakt man som skrev kompakta böcker, dock med åtskillig charm och med goda enskildheter.
En annan svensk romansvit från tidig medeltid är "Folkungaträdet" (1910) av Verner von Heidenstam. Bäst är del ett, Folke Filbyter, som utspelas på 1000-talet i brytningstid mellan vikingatid och kristen tid. Inte satir men en livlig krönika och roman är det allt, konstnärligt strået vassare än den överreklamerade Frans G. Bengtsson. Heidenstams roman var länge "tidig medeltidsroman typ 1a", detta var vad sugna efterföljare mer eller mindre hade att rätta sig efter. Benchmark!
Sedan har vi ju Fritiofs saga (1820) av Tegnér, men den är på vers. Dock är det en skarp vikingaskröna, ännu en benchmark mer eller mindre. Ett måste för envar svensk vikingavurmare. Den är även ett inlägg till förmån för en mer ”mindful” asatro. Den som inte står ut med asatrons råare sidor har här ett alternativ i en kanske lätt konstruerad, men likafullt livaktig, Balderstro,
Sist vad gäller vikingaromaner… så förstår jag som antytt inte storheten i Bengtssons Röde Orm (1954). Men det är väl bara jag.