Myten om raskriget
Myten om raskriget
Det är lite körigt i Sverige just nu. Folks fantasier kan dra iväg en del. Det skapar oro i onödan. Med mera. Här därför en text som sätter saker i rätt perspektiv.
Av Robin Holmgren
Vi tenderar att förenkla komplicerade skeenden för att se en röd tråd när det blåser hårt och verkar kaotiskt. Det är naturligt. Dessvärre kan det också leda till en övertro på sin egen eller andras förmåga. Skeenden kan verka betydligt mer okomplicerade och enkelspåriga än vad de egentligen är. Raskriget så som många har föreställt sig det, är en sådan sak.
Svensken i framtidens skottlinjer
När vi tänker oss ett Sverige AB på fallrepet så ser vi en beväpnad konflikt som en logisk konsekvens eftersom staten allt mer tappar kontrollen över sitt våldsmonopol och därmed skapar ett maktvakuum som kommer att fyllas. Detta, samt den flitiga rapporteringen av att kriminella grupperingar har god tillgång på allt från automatkarbiner till sprängmedel, ger vid handen att staten och de kriminella därför kommer att tävla emot varandra och att vanliga, hederliga svenskar hamnar mitt i skottlinjen. Detta är inte en orimlig slutsats, men vad som kommer under denna maktkamp ter sig ofta banal, raskriget.
När svensken tänker på krig så tänker han på stridsvagnar på gatorna, stridsflyg i luften och allt annat man kan se från Hollywood. Samtidigt som vi har en actionfilm i tanken så kanske vi även tagit del av begrepp som ”asymmetrisk krigföring” och terrorism. Slagfältet har de senaste åren blivit så omfattande att internetplattformar numera anses vara en legitim arena för att kväsa ”uppror” eller annat som inte passar en viss agenda. Att ordet ”trollarmé” är ett ord på riktigt säger en hel del om paranoian.
Saken är den att raskriget, så som vi har hört, läst och förstått det som, konceptuellt, är uppåt väggarna fel. Det är en fantasi grundat på en vilja av att se snabba resultat, och det är en fantasi skapad av civilister. Jag har hört många tala om inbördeskriget i Jugoslavien där avsikten är att visualisera framtidens Sverige och därmed ge sken av att kriget på Balkan skulle vara ett rimligt slut på det mångkulturella experimentet vi påtvingats. Inget kunde vara mer fel. Sverige är en stat vars folk, från Skåne i söder till Lappland i norr, känner sig som svenskar – även idag, trots all kulturmarxistisk smörja vi har blivit matade med. När du frågar en svensk vem han eller hon är så kommer de allra flesta att svara ”svensk”, inte ”världsmedborgare” eller något annat. Vi är inte ett land bestående av minoriteter, vi är ett land som har importerat minoriteter. Problemen vi står inför är många, det är sant. Men, är raskriget rimligt?
Verkligheten är inte som datorspel
Revolutionerna genom historien ger vid handen att dessa är lätta att genomföra, så länge det finns en drivande minoritet. Det som ofta förbises är att fram till idag så har de allra flesta revolutioner skett på ett någorlunda jämnt spelbräde. Revolutionären har ett svärd, staten har ett svärd. Revolutionären har ett gevär, staten har ett gevär. Men, i takt med att folket blivit avväpnat så har också spelbrädet förändrats. Den potentiella revolutionären har inte tillgång till vare sig automatkarbin, stridsvagnar eller radar, men det har staten. Sverige AB 2020 har aldrig haft så stort våldsmonopol gentemot sin befolkning än vad de har nu.
Tänk hur svenska bönder byggde armborst efter att Kristian Tyrann förbjudit dem. Vi står inför en verklighet där armborst kräver licens samtidigt som polisens militarisering fortlöper med oförminskad styrka.
Mitt i allt detta finns människor som på riktigt tror att gruppen ”jägare” på något sätt ska lösa problemet med vissa minoriteter, med sina licensbelagda bössor. Låt mig vara oerhört tydlig; om du tror att du kan marschera ut i raskriget med ett hagelgevär med tre skott gentemot en väldrillad armé som enkelt bara kör över dig med larvfötter, då gör du bäst i att stanna hemma.
Raskriget som koncept är enkelt att förstå, men när vi bryter ned dess beståndsdelar så landar vi i att svenskarna, bortsett från de i statens sold, står relativt nakna gentemot en eller flera fiendesidor. Innan du tänker ”men Robin, om du har ett gevär med kikarsikte så kan du bli sniper” så nöj dig med att verkligheten är lite mer komplicerad än ett linjärt dataspel.
Schack i våldsform
Men vad är då raskriget? Enkelt uttryckt så är det schack i våldsform, svart mot vitt. Hur ser dagens Sverige ut? Hundratals olika etniciteter, bra många religioner och fler ”-ismer” än vad jag orkar tänka på.
Därtill en avväpnad befolkning, noll maskulin kultur och en uppväxt som företrädesvis sker i skolmiljö från ett års ålder. Grundförutsättningen för detta raskrig är att det finns människor, från olika sidor, som vill föra det. Måhända är de kriminella gängens vägspärrar och utegångsförbud en början på detta, men jag förhåller mig skeptisk till det. Att utöva makt behöver inte ha en ideologisk grund, makt är i detta fall ett realiserande av en resurs som ämnar ge mer resurser, alternativt ett försvarande av dessa. Spelplanen ger vid handen att raskriget i bästa fall är en förenkling av vårt behov av att se en snabb lösning på en komplex samtid, i värsta fall en stoppkloss för svenskens vitala styrka.
Låt mig presentera dig för två alternativ som gäller hanterandet av en zombieapokalyps.
Scenario: Du får påhälsning av zombies som vill ha just din hjärna. Dörren går sönder och zombierna väller in.
Du är tacticool och skjuter tre zombies med huvudskott, sedan tar magasinet i ditt repetergevär slut. Men, du har givetvis tillbringat hundratals timmar med att öva magasinbyte, så du har snabbt tre bulor till.
Du är inte ens hemma, eftersom dina grannar tidigt fick nys om zombiehorden, så du och familjen tog era ryggsäckar och tillsammans med era grannar färdades ni i en varm bil till en skyddad plats.
Med detta scenario vill jag pedagogiskt förklara skillnaden mellan vad du förmodligen tror är en bra idé, gentemot ett betydligt mindre ballt hanterande. Poängen är detta; det är dumt att tro att verktyg, såsom ett gevär, kommer att rädda dig i högre grad än andra människor kommer att göra det. Människor har alltid slutit sig samman när det vankats kristider, särskilt gäller det oss här i kalla Nord. Betänk vers 34 i Den Höges Tal:
”Stor omväg till ovän är,
fast vid vägen hans stuga stode;
men till god vän gå genvägar,
vore han än fjärran faren”
Det finns en övertro till vapen, rent generellt. Statens förbud är ett klart bevis på det. Men, det är också en stat som fruktar folkets vrede och söker muta dem vart fjärde år, så egentligen är det inte konstigt. I det första exemplet lade herr Tacticool tiden och resurserna på att bli riktigt bra på en sak medan familjefadern i det andra exemplet lade sin tid och sina resurser på att bilda familj och knyta vänskapsband med sin omgivning. Bedöm själv vem som vann.
Var redo också för myten
Myten om raskriget kommer att bli större i takt med att Sverige AB alltmer tappar kontrollen, om detta kan vi vara säkra. Vi kan också vara säkra på att förbuden kommer att bli fler och mer drakoniska. Vi fria svenskar kommer dock att bli fler, och vi kommer att bli framgångsrika eftersom vi vet att vi överlever morgondagen genom att vi hjälper varandra, att vi tillsammans strävar mot ett större mål, och flera mindre mål. Nationellt, lokalt, under familjens tak. Det är genom samarbete med andra, genom att leva rätt och att vara ärorika som vi lär den yngre generationen att bli bättre än oss. Den yngre generationen kommer således att stå bättre rustade inför de prövningar som de kommer att ställas inför.
Missförstå mig rätt, du skall alltid vara redo, men det är en fråga om mental inställning, en strävan efter att vara en krigare, en man. Ett vapen kommer inte att göra dig till en krigare, det är blott ett av många verktyg för att lösa ett visst problem. Din första prioritet bör vara att bli hälsosam, bli stark och kunna hantera livets skiftningar, att bli disciplinerad. Den största kampen vi kan föra är den inom oss själva, mot oss själva. Genom att projicera den inre styrkan utåt så kommer fler att hörsamma våra ord och följa vår handlingskraft, och rätt som det är så ligger vi där i kistan, omgivna av familj och vänner, och blir ihågkomna under lång tid som de som vågade göra rätt under en tidsepok som ville att vi skulle göra fel.
Gör rätt, och räds intet.