Mord på glasögonormar, jodå, men mord i Tredje riket, aldrig!

Varför knas-skrattar vi åt många massmord men får inte göra det åt judarnas öde på 1940-talet?

Lars Holger Holm skrev för många år sedan intressanta kulturartiklar i en numera nedlagd tidning. Några av dem finns med i essäsamlingen Örnen landar, en bok som enligt upphovsmannen är svår att få tag på men finns att köpa här (och den är riktigt bra, väldigt stimulerande). Missa inte heller morgondagens (lördag 10/8) På gamla och nya stigar, där Holm medverkar.

Holm är musiker, så det är klart att några av essäerna handlar om kompositörer. En essä berättar en makaber historia om den berömda och ryktbare renässanskomponisten Carlo Gesualdo. Gesualdo var furste i sin lilla stat Venosa kring år 1600 i den mer södra delen av Italien. Till historien har han dock främst gått genom sina musikaliska prestationer. Och på grund av mordet på sin hustru.

Mordet först. Gesualdo låtsades en oktoberdag 1590 åka iväg men återkom i smög på grund av misstankar han hyste. Och just det, han kom på hustrun med en älskare i sängen. Han hade ihjäl älskaren (med hjälp av underhuggare) och ska ha strypt hustrun till döds. Han undkom rättsliga följder på grund av fruns otillåtna, skamfulla akt. Det underlättade säkert också att han var furste. Men älskaren var trots allt en högadlig person i en annan stat, så Gesualdos frikännande berodde främst på de två älskandes brott.

Vad gäller musiken är hans kompositioner av madrigaler väldigt kända, särskilt för de kromatiska och ibland dissonanta effekterna, som anses ganska egenartade. Holms teori är att han som ekonomiskt oberoende kunde experimentera med sin musik som han ville, utan krav från publiken och andra musiker.

Gesualdo var smått besatt av musik. Han hyrde in heltidsmusiker som kunde spela och sjunga på beställning, och tidvis nästan låste han in sig i sitt palats för att fördjupa sig i musiken - och sin förtvivlan, var den nu kom ifrån. Gesualdo var onekligen en mycket särskild människa, och hans musik har gått till historien för sina särskilda uttryck.

Svea Ting behöver dig för att fortsätta publicera artiklar om kultur och politik, podden “På gamla och nya stigar” samt ljudböcker. Längst ned står hur du kan stödja oss: prenumeration, swishdonation, artikeldelning mm.

När vi i vår tid talar om Gesualdo och hans brott - hans mänskliga brott, inte i juridisk bemärkelse - mot hustrun och hennes älskare, då känner vi en rysning av något slag. Men vi kan också skratta till över hur knasigt det gick. Den stora, egensinniga kompositören tar livet av sin hustru och går fri utan större snack eftersom otrohetsbrottet räknades som så avskyvärt och han tog dem på bar gärning. Det är så annorlunda jämfört med idag att det nästan blir lustigt i all hemskhet.

En annan rysare från den italienska halvön - det finns nog åtskilliga - är ryktena om Lord Byrons älskarinna Teresa Guiccioli. Eller rättare sagt hennes man. Denne man gifte sig med en rik lite äldre dam i sitt första äktenskap - och tog sig flera älskarinnor. Sin fru lät han snart mörda, enligt rykten, och så kunde han gifta sig med en av de söta älskarinnorna, och en senare med ännu den sötare Teresa. Dessutom sägs han ha dödat två män som på något sätt störde honom, kanske i fråga om kvinnor eller affärer, det gamla vanliga.

Även åt det både ryser och skrattar vi - lite som när vi läser kvällspressen. Vilken galen man! Och vilken galning Lord Byron var som utmanade ödet så. Han kände förstås till ryktena. Lika makabert, och på sitt absurda sätt lustigt, som Gesualdomordet. Människolivet är knasigt.

Det är enskilda öden. Men även när vi betänker kollektiva människoöden finns knas-skrattet där. Hur kunde man låta miljoner soldater massakreras i första världskrigets skyttegravar? Det är nästan så att man skrattar när man ser framför sig hur kaptenen tvingar fram sina stackars mannar till en nästan säker död. Ungefär som Monty Python-sketchen om andra världskriget, “The Funniest Joke in the World”, som britterna använder mot tyskarna i kriget. Massdöden i krigen är så absurd att det kan vara humoristiskt.

Man har även gjort humor av den groteska avrättningshysterin under Stalinterrorn, där agenter tävlade i att beordra så många nackskott som möjligt. Kriget har åtminstone ett syfte, men massavrättningarna i 30-talets Sovjet var bara obehagligt absurda. Och på sitt sätt något att skratta åt.

För att inte tala om de bisarra massmorden i Kambodja på 70-talet där intellektuella massavrättades såsom borgerliga - efter inspiration från massmorden i Kina föregående decennier. Man ska bland annat ha koncentrerat sig på oss glasögonormar - ett självklart tecken på borgerlighet! Absurdare kan det inte bli. Och som vanligt knäppt komiskt.

Vi har - tack och lov - förmågan att se det humoristiska i allt elände på jorden och i historien. Utom i ett fall! Vi vet alla vilket! Varför är det så? Visst sticker massmorden på judar under andra världskriget ut. Men i princip skiljer de sig väl inte från andra mord genom tiderna. Inte om vi ska hålla människor likvärdiga. Faktum är att hela stater och folk har utrotats tidigare i historien, alltmedan det judiska folket finns kvar.

Visst anses judarnas öde särskilt förfärligt på grund av mängden berörda och andra saker. Men skrattet då? Knas-skrattet, vill säga! Varför är det så förbjudet? Och om det inte är förbjudet så verkar det vara förbehållet bara judarna själva. Ve någon av annan ras som skrattar.

Det är faktiskt bekymrande eftersom skrattet ger oss möjlighet att lufta hemskheter, att acceptera allt skrämmande som händer i människornas värld. Vare sig det är ens egen grupp eller andra människor på jorden. Och förresten, samma sak händer i djurens värld. Acceptera att livet och skeendena är vad det är. Eller bara med skrattet höja sig över det (men det gör inte djuren).

Man kan spekulera varför det är på det viset: politiskt korrekt ängslan, småborgerlig oro att göra fel, maktlystnad hos vissa, tider av välstånd vari man får svårt att förstå världens miserabla sidor, hårdnande makttag i västerländska stater, övervilja att fostra “undersåtarna” här i väst. Man kan fortsätta räkna upp diverse orsaker.

Ängslan märks till exempel när EM-finalen i fotboll spelades på Olympiastadion i Berlin tidigare i sommar, byggd för OS 1936 med heilande människor tillstädes (då alltså). Man ryste i tyska och svenska tidningar. Borde inte stadion ha rivits? Frågan är om man skrattade.

Det är nog inte värt att spekulera för mycket i den här frågan; vi lever i rätt hårda tabutider. En ledtråd finns kanske i en tidigare liten essä här på Svea Ting, i korthet att nazismen (och därmed bl.a. massmorden på judar) behövs som symbol i vår tid på grund av moralisk osäkerhet. Hur det än är med den saken, med all säkerhet kommer ängslan och andra känslor som förhindrar det förlösande skrattet i det här specifika fallet att gå över. Allt har sin utmätta tid på jorden. I frid eller ond bråd död. Även livet. Förutom skrattet som alltid övervinner allt.

Ty skrattet är människans kännetecken, som en och annan klok man i historien har påpekat.

Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.

• Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.

• Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.

• Dela den här artikeln med dina bekanta.

• Dela Svea Ting med dina vänner.

• Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.