En dikt från 1821 av Henrik Bernhard Palmaer, betitlad “Modren Svea”, fick inte en plats i antologin Svea kallar om svensk patriotisk dikt. Den klingar dock nog så patriotiskt. Vadan detta?
Palmaer fick oerhört beröm av en av de ledande Uppsalapoeterna, Karl August Nicander, som tronar med en dikt i ovan nämnda antologi, “Frejers ax”. Nicander diktade för Palmaers skaldeförmåga följande rader (här ett utdrag).
Då med rosornas anda, med fjät af en lekande vårvind, skön som den yngsta karit, trädde din sångmö till mig. Och uti handen hon bar en pokal; likt guldet i solen blänkte, i lagrarnas natt, herrliga bägarens guld. Fyld med nektar han var; jag drack, men törsten ej släcktes, ty på de saligas dryck aldrig otörstig man blir.
Man undrar om dikten verkligen gäller de fyra dikter som Palmaer bidrog med i Poetisk kalender 1822 (fast skrivna 1821). Han skrev dem i tidens typiska stil, med ganska överdådig romantisk ordskrud. Bland dem finns dagens dikt, “Modren Svea”, återgiven nedan. Man undrar, som sagt, eftersom de inte är fullt så lysande som Nicanders egen hyllning antyder.
Men det kan vara så att Palmaer var en mäktig improvisatör när det gäller poesi, att han på Götiska förbundets tillställningar och dylikt helt enkelt glänste med att läsa upp dikt, poesi som bara kom ur hans mun. Det finns sådana. En samtida menade att Palmaer tveklöst hade blivit en berömd poet om han lagt ned den möda som krävs (och då duger tyvärr inte lite improvisation på en gasque). En annan menar att han hade blivit världsberömd kemist om han bara kämpat lite på den fronten. Palmaer var tydligen rikt begåvad.
Men kanske också var en sådan där syndare som inte tar tillvara på sina talanger. Berzelius (just världsberömd) ska ha kallat honom “den störste syndare inom Svea rike” av den anledningen. Filosofer har faktiskt sett det som en förskräcklig synd att inta odla de talanger man har utan låta sig flyta vind för våg.
En annan sak som får en att undra på den poetiska upphöjdheten i dikter som “Modren Svea” är att Palmaer senare gjorde sig känd som en stor humorist, en som skojade med allt. Tänk om hans fyra dikter i Poetisk kalender var tänkte som ett skämt och att han lyckades hålla masken om det.
Man kan nästan tro det om “Modren Svea”. Dikten balanserar mellan att vara snyggt finstämd och löjeväckande. Själva fraseringen, formandet av versen, är inte illa gjord. Han behärskar onekligen versen, som är rätt snyggt böljande och varierande. Alltför många poeter känns hopplöst kantiga, Palmaer icke.
Men ordskruden, de många överromantiska ordvalen för att ge färg åt Moder Svea, är inte bara bitvis svulstig, den är på gränsen till fånig: Lik en kerubsvinge viftande med lejonfanan... Nja! Ändå fungerar det på något magiskt sätt. Man ska minnas att han mest fick beröm för sin vers, alltmedan kritiker på den tiden var fruktansvärda när de ville håna en. Men frågan är om Palmaer ändå inte var ironisk när han diktade ihop “Modren Svea”. Just osäkerheten huruvida dikten verkligen är allvarligt menad föranledde bortfallet ur Svea kallar.
Hur det nu än är, han var en intressant person, främst senare i sitt liv. Faktum är att Palmaer efter de fyra publicerade dikterna aldrig mer ägnade sig åt poesin. I stället sysslade han med humor, och det är ytterst få skalder som har lyckats kombinera snillrik humor med briljant poetisk vers. Så det blev adios med poesin.
Hur det nu än är med allvaret i dikten - ironisk eller icke får nu “Modren Svea” ta plats här som en skön patriotisk dikt om vårt sköna fädernesland. Och angående titeln, den kan ju inte heta “Modern Svea” (med betoningen modérn), det blir ju helt fel. Vilken tur då att man förr skrev just fadren och modren.
Så - här är då Henrik Bernhard Palmaers dikt “Modren Svea”.
Ett frejdat namn hon har. Den moder, som vid huldrik barm oss burit i ärans sköld, som månans skiva klar, från forna dar hon segrens runoskrift med svärdsudd skurit. En kerubsvinge lik, på hennes fjälltorn lejonfanan viftar, vid böljors jubelsång i östanvik. På stjärnor rik, dess sagohimmel tusenfärgad skiftar. Hon känner ingen slav och ingen herre. Frihetsträdet dröjer i hennes vård, så grönt som Arons stav. Blott Gud hon gav sin hyllning; blott för korset knä hon böjer. Hon fägring fick: dess kind ett norrskens morgonklara rodnad målar; dess andedräkt är skogens friska vind; av ek och lind en lummig krans kring marmorpannan strålar. Den gröna dräkt hon bär, av tusen källors pärlesmycken siras; dess barm en blomprydd ättekulle är; så blank och skär, dess järnblod genom bergens ådror viras. I striden stark hon står och mulen, som en sky, av åskor diger; ut ur dess famn en vredgad spjutstorm går, till jorden slår var trotsig viking, som dess kust bestiger. I friden ljuvt hon ler, med gyllne ax till städer, slott och koja, den stilla trevnads tomtar mer och mer man hasta ser, och kärlek virkar på sin rosenslöja. Åt många söner mor, de värdiga ett ymnigt arv hon bringar: en glav, i vilken ljungelds-strålen bor, en kraft, som tror på Gud och sig, samt viljans örnavingar. För modren nu en skål, I bröder! Fylld oss vinkar glasets degel. Vi offra liv och blod för hennes mål, så visst, som stål för ärans anlet är den rätta spegel.
Uppskattar du Svea Ting men vill vänta med en prenumeration, då kan du i stället via Swish ge en gåva till 0735200402. Markera då swishen med “gåva”. Stort tack!