Mitt förakt - för landsförrädare

En gammal dikt om fosterlandets skändare och förrädare.

Mitt förakt

Jag föraktar den fala tärnan,
som säljer sina behag,
som för guld sitt tycke växlar
var stund och varje dag;
men tiofalt den jag föraktar,
som säljer sitt bättre jag:
sitt ord, sin innersta tanke
och sitt hjärtas varmaste slag.

Jag föraktar den fräcke tjuven,
som stör de dödas ro,
som tager svepning och smycken
ur gravarnes fridlysta bo;
men tiofalt den jag föraktar,
och önskar vid födseln han dött,
som skändar de tappres minne,
som för fosterjorden blött.

Jag föraktar den usle sonen,
som överger far och mor,
som låter de gamla tigga,
blott han själv kan bli rik och stor;
men tiofalt den jag föraktar,
som för titlar, guld och band,
i stället att värna och skydda,
förråder sitt fosterland.

Nej, det är inte jag som har diktat så kraftfulla rader. Skalden heter Theodor Lindh, en finländare på 1800-talet. Det finns mängder av patriotiska dikter, militära dikter, nationalromantiska dikter m.m. från 1800-talet. Det är nationalismens stora århundrade. Poeterna hyllade det egna landets folk och bedrifter, lyfte varningens tecken till svaghet och hot, skrev marschsånger och fansånger, beskrev landets skönhet, hedrade fosterlandet, modersmålet och allt man kan tänka sig.

Det är sorgligt att den sortens dikter inte skrivs eller lyfts fram längre. Visst har de en tendens att bli lite kitschiga, lite löjligt storvulna och kanske ensidiga. Men vilken sorts dikt har inte tendens att bli klyschig? Även modernistisk dikt, som är fri i formen, har under 1900-talet hela tiden haft benägenhet att hamna i bestämda fack.

Vi har inte heller samma inställning till nationen som man hade för 150 år sedan. De politiska vindarna tillåter oss inte den sortens storvulenhet eller storslagen stolthet. Det kan man ju tycka är idiotiskt, men det är som det är. Fast det kan vända fort. Nu ska vara och varannan kotte hurra för ukrainsk nationalism. Zelensky har målats upp som en karlakarl, ett föredöme för svenska män. Det talas vitt och brett om hotet mot frihet. Och för bara 30 år sedan gjorde man samma sak för balterna.

I Ukraina kan man räkna med att det talas om det innehåll som finns i dikten ovan. Varje dag! Och det är väl bra. Hur ska man annars stå upp mot hot och fara? Om inte faran, även den inifrån, målas upp som skändlig, förrädisk? Vi vet ju alla att hoten inifrån det egna landet i grund och botten är farligare än hoten utifrån.

Det är därför sådana som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har fått spott och spe när de har talat skit om fäderneslandet, sitt eget folk och dess historia. Det gör väl de flesta då och då, t.ex. när vi säger att vi svenskar är korkat blåögda, men det är skillnad om man gör det som offentlig person och med uppenbar intention att såra och skada nationen och folket på töntigast och nedrigast tänkbara sätt.

Därför bör dikter som Theodor Lindhs dikt dammas av och upprepas var dag. Det skulle vårt fosterland må bra av.