Landets bästa i stället för egen lusta

Den svenska skaldekonstens fader kallas han vanligtvis, Georg Stiernhielm. Det är ett bra namn, särskilt om man betonar “svenska”. Han var nämligen en stor fosterlandsvän, på många plan.

Han är vår första verkligt stora författare, åtminstone om man ser till kunskap och insikt om poesi, behärskande av många genrer samt själva skaldskapet som ett djupt inre kall. Och inte att förglömma förmåga och vilja att skapa en allsidig poesi på skönt klingande svenska.

Han var dalkarl född 1598 och döpt till det enkla namnet Jöran Olofsson. Fast när han skrev in sig vid Uppsala Universitet fick det bli det mer förnämt klingande Jöran Lilia. Förnämt på riktigt blev det 1631 då han adlades Stiernhielm, och det hela slutade alltså som Georg Stiernhielm.

Han var inte bara poet utan allmänt inriktad vetenskapsman med intressen som matematik, filologi, astronomi, juridik med mera. Praktiskt lagd var han också. Han gjorde en viktig insats i att förbättra svenskt mått- och viktsystem. Sådant behövdes verkligen eftersom det kunde vara en riktig cirkus. På skeppet Vasa har man hittat sju (eller vad det nu var) olika sorters linjaler, det vill säga med olika längdmått: holländska, engelska, franska, småländska, sörmländska eller vad det kan vara huller om buller. På viktens område var det förstås likadant.

Mest svenskt sinnad är han nog i sin syn på språket. Franska, tyska, holländska, latin, engelska, italienska - språken användes vid hovet, av adelsmän, av poeter, av lärde, av jurister, av alla möjliga. När svenska språket borde räknas som minst lika förnämt och skönt klingande. Stiernhielm studerade de gamla svenska landskapslagarna och upprymdes av den språkliga rikedomen, något som gått förlorat till stor del genom intryck från utlandet, menade Stiernhielm.

"Den “ärliga, gamla, obefläckade götamatronan” kallar han vårt modersmål i sin ordbok Gambla Svea och Göta måles fatebur. Poeter, jurister och alla andra lärda borde visa det betydligt större aktning och inte smycka språket med utländskt prål. Var inte ursvenskan, det vill säga gotiskan (götiskan), alla språks moder? Särskilt skalderna borde höra mer till sitt modersmål framför att ständigt härma utländska moden.

Det var inte minst viktigt i en tid då Sverige tog stora intryck av vad som hände på kontinenten. Hit “importerades” mängder av idéer, konst och hantverk. Sverige var i högsta grad inblandad i storpolitiken på kontinenten efter de stora segrarna under Gustav Adolf och efterkommande kungar och generaler. Vi hade till exempel en stor roll vid Westfaliska freden efter 30-åriga kriget. Och några adelssläkter blev mycket förmögna av krigen varpå man ville ha byggnader, konst, idéer m.m. hämtat från kontinenten. Sverige var trots allt kulturellt sett långt efter

.Stiernhielm var en av alla dessa moralister som hötte med fingret angående all denna import. Givetvis var han själv högst delaktig däri genom sitt djupa intresse för allt, och det mesta intressant fanns ändå att hämta utomlands, men han harmoniserade det med en kärlek till svenska folkets egna naturliga skapelser: språket, de gamla lagarna, de gamla traditionerna.

Inte minst var Stiernhielm en stor fosterlandsvän i synen på landets väl. Det var av den anledningen han skrev sitt mest kända verk, Hercules. Redan formen på diktverket visade på patriotisk känsla. Grekiskans och latinets hexameter kunde minsann på bästa sätt användas på svenska till storslagen dikt. Men det är främst budskapet som går i fäderneslandets tjänst.

De unga adelsmän som genom krigen och annat vann guld och inflytande lockades förstås till ett luxuöst leverne. Stiernhielms avsikt var därför att fostra dem till dygdiga svenskar som såg till landets bästa i stället för egen lusta. Dikten gestaltar ett vanligt tema då, Hercules vid korsvägen. Ska han välja den breda, enkla vägen eller den smala, svåra vägen?

Hercules arla stod upp en morgon i första sin ungdom,
fuller av ångst och tvik, huru han sitt leverne börja
skulle, därav han pris kunde vinna med tiden, och ära.
I det han alltså går uti tankar och högste bekymmer,
trippar ett artigt viv, dock lätt av later och anseend,
till honom an, blommerad i margfalsfärgade kläder.
/---/
Lusta var hennes namn, vittdyrkat i världenes ändar.

Fru Lusta har med sig i släptåg döttrarna Flättja (flärd), Kättja (sexuell lust) och Lättja samt sonen Rus. Flättja går i franska kläder à la mode, Kättja plirar med ögonen och har brösten halvbara, Lättja ränner omkring med en kudde tillhands, Rus har en kanna i handen. Känns det igen?

Fast när Fru Lusta lockat med lustan och hotat med den tomma, vedervärdiga döden, varför man bör leva för dagen, dyker Fru Dygd upp och visar var skåpet ska stå. Lustas ord avslöjas som tomma och ihåliga, det är att kasta bort det Gud har inblåst i människans själ. Hennes väg leder bara till dödens intighet, medan dygden ”vinner och segrar i döden”. Fru Dygd varnar Hercules; ungdomen flyger förbi och plötsligt står man där gammal: ”Tänk, vad ett osnyggt djur en gammal och dygdelös man är!” En sådan glöms snabbt bort. Dygds väg må vara svår men den leder till något större. Det är nämligen ärans väg. Dygden får själen att lysa, den får oss att göra det rätta, den tar vara på Guds avsikter.

Det som bygger upp själens dygd är visdom, som kommer av lärdom, vilket kräver arbete. All lärdom är inte bra; det finns många som har lärt på låtsas, som mest skyltar med lånad lärdom. Det finns lärda som är åsnor, säger Fru Dygd: ”En sådan är olärd, / fast honom flödde latin över öronen ned oppå skägget.” Den vise är i stället givmild och bjuder på sin visdom och dygd. Därigenom kommer Guds godhet fram i världen.

Fru Dygd hotar också Hercules med döden genom att berätta vad som händer människan på ålderns höst: tänderna faller ut, öronen dövnar, ögonen svartnar, döden kikar ur ögonen. Men här kan man övervinna döden genom sitt bidrag till sin omvärld, till sitt folk och sitt land. Genom att följa Fru Dygds väg har man gått den rätta vägen mot döden och bidragit till Guds godhet - och rikets bästa.