Kungen och midnattssolen

Den 14 juni anlände Karl XI i Torneå efter tio dagars ritt för att se midnattssolen lägga sin hand över rikets norra del. Vad kan den händelsen lära oss?

Photo by Vidar Nordli-Mathisen on Unsplash

Historiens kungar och andra gamla härskare får ofta oförtjänt kritik i våra tider. De levde i lyx, de hade det förspänt, de ärvde sin tron, de var lata, de hade en massa betjänter, de hade oförtjänt mycket makt. Så låter det med jämna mellanrum när en bekväm och korkdemokratisk tid av slavmentalitet ska bedöma äldre tiders härskare.

Därför är det uppfriskande att läsa t.ex. Shakespeare när han i Henrik V låter kungen i sin berömda nattmonolog säga hur undersåtarna så enkelt lägger skulden på kungen vid motgångar. Kungen kan då dra sig undan medan undersåtarna lider och dör, menar de. Men, säger Henrik, undersåten må vara undersåte, men han får något som kungen aldrig får - sömn. Kungen arbetar nämligen dag och natt för landet och sina undersåtar. Och om han ändå får sig några timmars sömn så är den orolig.

Kungen måste således ständigt vaka, aldrig njuta av någon elyseisk sömn. Och den enda betalning hans digra arbete ger är den tomma ståten, en spira, en krona, en mantel, folks välönskningar.

Till Shakespeares resonemang kan vi tillägga att kungen minsann vågar livet på slagfältet, att han måste hålla upproriska element i schack, att han måste bestraffa dem som går emot, att han lära sig många färdigheter. Det är inte utan ansträngning att vara kung

Karl XI till exempel! Hans insatser som ung konung i slaget vid Lund var mycket tappra och kunde lika gärna ha slutet med hans död. Reduktionen han införde gav honom flera fiender bland adeln, utdelade straff utgick i hans namn och han måste lära sig bland annat latin, franska, tyska, historia, statsrätt, geografi, astronomi, arkitektur och krigskonst. Till på köpet hade han dyslexi.

När det svenska indelningsverket skapats under hans regering var han tvungen att ständigt åka land och rike runt för inspektion, mönstring och exercis. Allt måste kontrolleras av kungen. Sådana resor kunde ta flera månader i anspråk, långt från drottning, barn och brasa. Och inte fick han skjuts runt i riket, nej han red förstås, vilket är mer ansträngande än vad folk tänker på idag.

Vidare undersökte han prästgårdarna för att se om de prästfolket uppfyllde sina plikter samt få en bild av hur de hade det, få en personlig beröring med undersåtarna. Även adelns gårdar och hov såg han till att inspektera. Han såg också till att lokala adelsmän inte utnyttjade folket mot stadgorna, något som ibland var fallet. När sådant upptäcktes måste han stävja det med ganska hårda straff och därvid räkna med släktens hämndlystnad. När officerare tvingade till sig mer av sina indelta soldater än vad de hade tillåtelse till måste kungen bestraffa dem med indragen årslön och kanske avsked. Samtidigt som sådant stävjas får officerskåren i allmänhet inte bli otrogen utan vara lojal och vid gott mod.

Samtidigt inspekterade kungen hur de indelta soldaterna hade det, lyssnade på klagomål och bedömde situationerna så rättvist han förmådde. Kungen var absolut ingen maskin utan var personligt närvarande i många situationer runt om i landet.

En av hans mest berömda resor i landet inträffade 1694. Redan färden dit bjöd på en närmast övermänsklig prestastion. På blott tio dagar red kungen med följe från kungsgården i Kungsör, strax öster om Mälaren, till Torneå på gränsen till rikets finska halva. Det är en tur på ungefär 110 mil. Vägen bjöd på tolv älvövergångar och mängder av besök på prästgårdar, officersbohag, gästgivarhärbärgen, kyrkor o.d. som upptog sin väsentliga tid av färden. Militär inspektion hörde till hemresan, men likväl tar social och kyrklig kontakt nog så mycket tid och mental kraft.

Väl uppe i Torneå kom höjdpunkten på resan. Kungen ankom den 14 juni. Nu fick han skåda midnattssolen. Framåt natten besteg han stadskyrkans klockstapel för att åse landskapet, staden och vidderna under midnattssolens sken. Han skrev om händelsen i sin dagbok.