Kulturkriget
Hur kan ett liberalt etablissemang enas med dem som kämpar för svenskarnas urgamla rätt? Hur kan kulturkriget komma till ett slut?
Det talas ofta om kulturkriget. Kampen om ordet, om narrativet, om vilket perspektiv som ska råda, om att överhuvud synas och tas på allvar. Ordet har faktiskt blivit vanligt i systemmedia numera. Journalister slänger sig lite slappt med det nu när den nya högern har börjat få inflytande i debatten. Tyvärr känner man av en nonchalant ton hos dem. Antingen förstår vanliga journalister inte sin delaktighet i kulturkriget eller så tror de att de är någon sorts överlägsen part.
Men kulturkriget är där. Och just med vår part som en part. Skälet är förstås att alternativmedia är så stort i Sverige och att systemjournalistiken är så dålig, politiskt korrekt och genomkorrupt på grund av mediabidragen från staten. Mot den etablerade hållningen om invandring, svenskförakt och diverse PK-frågor kom alternativmedia som ett självklart alternativ, allt enligt marknadens logik.
Sverige är just ett av de största länderna när det gäller alternativmedia, just på grund av den kompakta etablerade hållningen som funnits i systemmedia – men som är på väg att luckras upp i det lilla. I t.ex. Frankrike har alltid en mångfald röster funnits och tillåtits verka, så där har inte samma grund för alternativa röster funnits.
Problemet i Sverige har varit moralisk räddhågsenhet och vilsenhet varmed en kompakt hållning mot svenskheten blev det enda tillåtna – om man får säga det lite överdrivet. Det är också därför Sverige har haft den i särklass högsta invandringen per capita bland västländerna. Mycket invandring och förtryck av svenskheten har varit melodin. Det är också därför vi dras med störst invandrarrelaterade problem.
Kulturkrigets dramaturgi kom till mig när jag arbetade med det senaste avsnittet av ”På gamla och nya stigar”, om den antika författaren Aiskylos trilogi Orestien – ett av våra äldsta och främsta mästerverk. Mycket kortfattat handlar det om krav på hämnd i den egna släkten, och risken att det bar fortsätter och eskalerar.
Grekernas härförare i trojanska kriget kommer hem och mördas av sin hustru Klytaimestra för att han i sin tur har offrat deras dotter Ifiginia för att blidka gudarna vid ett tillfälle. Deras son Orestes tvingas då hämnas genom att mörda modern. Släkten har dessutom gräsliga händelser i det förflutna på sitt samvete. Blodsandar eller hämndandar, erinyer, attackerar nu Orestes för att göra honom vansinnig. Det hela slutar med en rättegång i Athen under Athenas överinseende. Erinyerna anser att de ska få plåga Orestes till döds på grund av det oförlåtliga modersdråpet, det värsta av alla brott och sanktionerat sedan urminnes tid. Guden Apollon, som försvarar Orestes, menar däremot att Klytaimestras illdåd mot maken var värre och att han tvingats dräpa modern för att hedra sin far.
Athena äger utslagsröst om det blir lika många fällande som dömande röster. Vilket givetvis sker. Hon ger därmed en friande röst. För att hon inte känner för någon kvinna, säger hon, eftersom hon inte är född av en kvinna. Hon föddes direkt ur Zeus huvud.
Erinyerna känner sig därmed snuvade på både sitt villebråd och sin hävdvunna rätt. Det är deras att plikt att hämnas på modersdräpare, men det får de alltså inte göra. I sin förtvivlan ämnar de lägga en pest över hela Athen. Athena, vishetens gudinna som hon är, övertalar dem därför i stället att få en ny kult i athensk lund där de ska vördas och respekteras. Inte genom skräcken för dem utan för att har något hävdvunnet och gott i sig som grund. De förvandlas till eumenider, välvilliga andar.
Rätten måste få möjlighet att tygla blodshämnd o.d. som riskerar att dra ned helas samhällen i sin konflikt, men eumeniderna ska ha en viktig grund för samhället. Respekten för dem ska vara ett viktigt fundament i staten. Därmed har kedjan av blodshämnd fått ett slut och harmoni i staten kan råda.
Om man översätter Orestiens tematik till vår tids kulturkrig kunde man likna Apollon och de förnuftsrösterna som ville fria Orestes med dagens etablissemang. Det är förvisso en välvillig tolkning eftersom vårt PK-etablissemang är djupt självdestruktivt, men det finns en poäng med liknelsen. Vårt PK-garde åberopar förnuftsprinciper som allas lika värde, liberala principer i stället för konservativa värden m.m.
Erinyerna kunde i stället liknas vid alternativmedia. De åberopar urgammal rätt, seder man helt enkelt inte får bryta mot, t.ex. att dräpa sin mor eftersom det är eget blod och därmed värre än ett fadersmord. Våra alternativmedia-erinyer menar att en mängd människor i samhället vill luckra upp svenskarnas rätt till sitt land och ge det till invandrare, eller åtminstone bygga en ny stat där svenskar och invandrare är likvärdiga. Deras princip är bl.a. allas lika värde. Varför ska en svensk ha mer rätt än en irakier?
Erinyerna hävdar å andra sidan den urgamla rätten om svenskars självklara rätt till sitt eget land, som deras förfäder har byggt i tusentals år. Och när den rätten inte respekteras ställer de till med ett krig, ett kulturkrig. Man kan gott säga att de egentligen försvarar sig, försvarar svenskarnas rätt, precis som erinyerna vill försvara sin rätt att förgöra modersmördare.
Där är vi nu. Det svenska samhället går mot upplösning emedan man har struntat i svenskarnas hävdvunna rätt. Men det kunde ha lösts på ett vist sätt om en klok Athena hade fått styra och ställa. Kanske går det fortfarande att lösa. En Athena skulle göra dem som hävdar och strider för svenskarnas rätt, erinyerna, till själva basen för ett svenskt samhälle, något att vörda och respektera på det mest grundläggande vis.
De svenskvänliga skulle utgöra grunden i svensk kultur. De skulle då vara eumenider, välvilliga andar. Att en stor del av befolkningen skulle vara utsocknes skulle förstås vara omöjligt då; återvandring i stor skala skulle ske. Grunden i det svenska samhället skulle således vara svenskt, och det skulle respekteras, vördas och hyllas som sig bör. Ungefär som skedde på 1800-talet, under den nationalliberala eran.
Sedan kan man i förnuftets namn hjälpa andra länder och folk, hjälpa till i konflikter m.m. Dagens etablissemang skulle också få utveckla sunda rättsprinciper och regera staten på ett sunt sätt. Så länge det svenska – våra eumenider – ligger som en grund för staten.
Så skulle en vis Athena lösa kulturkriget. Tyvärr är hon ännu inte i sikte.