Knut Hamsun - tyskvän med trollstav
Norrmännen har gruvlig ångest för Hamsuns nazistiska ådra men måste beundra sin författare. Här en essä om norrmännens neurotiska inställning och om Hamsuns neurotiska roman Pan.
På grund av veckans besvärliga hosta har inspelning av ljudbok och podcast varit omöjlig. Dagens ljudboksavsnitt utgår därför och ersätts med en essä om den gudomliga norrmannen Knut Hamsun, som rosades för sina romaner och risades för sitt ställningstagande för Tredje riket och Adolf Hitler. Eftervärlden kan, trots moralistisk ångest, inte låta bli att älska mannen med en trollstav till penna.
(Knut Hamsun är ämnet för ett avsnitt På gamla och nya stigar - här.)
Thomas Torild, vår eldfängda poet runt år 1800, kallade vid ett tillfälle Ludvig Holberg för ”den gudomlige norrbaggen”. Holberg – född i Bergen – var ju Nordens största författare på 1700-talet, fortfarande ett världsberömt namn i litteraturhistorien. Vad ska vi då kalla den ännu mer berömda författaren Knut Hamsun (1859-1952)? Den väldige norrbaggen? Den vidunderlige? Den sagolike?
Eller bara Trollkarlen! Hamsun hade nämligen en trollkarls magiska förmåga att trollbinda läsaren. Inte för intet räknas han som en av tidernas bästa romanförfattare. Framför allt av författarna själva. Hermann Hesse älskade Hamsun. Hemingway lärde sig av honom. Thomas Mann berömde honom. Henry Miller dyrkade honom. Maksim Gorkij tog djupa intryck av honom. Och så vidare.
Det är lite irriterande att norrmännen kan stoltsera med Hamsun och Ibsen, danskarna med HC Andersen, båda med Holberg (norrmannen verkade i Köpenhamn hela sitt vuxna liv). Vi svenskar har vår Strindberg som förvisso hade den största elden i världen i sig – enligt egen utsago – men som är klart mindre berömd. Men i den vackraste genren, lyriken, klår vi väl grannfolken. En Bellman, Stagnelius, Fröding och Ekelöf har knappast sina likar på danska och norska. Där får vi känna en fin stolthet.
Åter till Hamsun. Norska författare och kritiker har berömt Hamsun för hans trollstav till förbannelse – med tonvikt på förbannelse. Norrmännens förbannelse ligger däri att Hamsun var nazist, eller åtminstone tyskvän med starkt rynkad näsa för allt anglosaxiskt krämeri, industri, demokrati. Han stod på tysk sida under kriget samt försvarade Nasjonal Samling och den tyska ockupationen. Otaliga hyllmeter har skrivits för att rentvå gamle Knut, fördöma honom, nyansera nazibilden, bortse från politisk åskådning, glömma den för konsten, bortförklara nazismen, läsa in nazism i var och varannan Hamsunrad och så vidare.
Fram och tillbaka! Den ena är beredd att hata Hamsuns konst p.g.a. lite nazism, den andra fängslas av böckerna så till den grad att nazismen måste bortförklaras på ett krystat sätt. Exakt vad som stämmer om Hamsun får nog gudarna avgöra. Vår tid älskar ju annars nazismen – eftersom man så gärna tjatar om den. Det är här trollstaven kommer in i bilden.
Tidigt, redan före nazismen var i farten, sade kritikern Helge Krog: ”Vi kan ergre oss over hans fiksidéer, over grunnheten i hans sociale betraktninger, likefullt: hans bøker setter oss i en annen stemning enn andre utmerkede bøker, en muntrere, rummeligere og rikere stemning. Hamsun kan det, han er trollmannen.” Där har vi det, trollkarlen som svingar sin trollstav, det vill säga pennan, som får läsaren blint förförd. Och på den vägen har det fortsatt. Men i och med nazismens framträdande blev den förförande trollstaven ett sätt att försvara konstnären Hamsun mot ideologen Hamsun. Allt som kunde förknippas med nazismen blev ju förbjudet efter 1945. Den världsberömda författaren ville man dock behålla. Då behövdes en trollstav.
Poeten och filosofen Aasmund Brynildsen uttryckte förförelsens kraft snyggt (översatt): ”Det var trolldom och häxeri med orden, få eller ingen höll huvudet klart under denna språkliga handpåläggning. Om man t.ex. var aldrig så litet kommunist så måste man ändå ge tapp för denna konst, hypnotiserad, förvirrad av denna vilda fingerfärdighet, denna överdådiga ömhet, denna djävulska underfundighet hän i det blå.”
Tänk att få höra sådana ord om sin författarkonst! Vilken dröm! Vem vill inte förföra på det sättet – både läsare och fagra damer! Hamsun var ju konservativ, reaktionär, nazist. Det är lite som att Maggan och Kuncke skulle älska Jimmie i smyg, inte skulle kunna låta bli. Stå i talarstol och skrika men egentligen tråna.
Brynildsens farbror, poeten Alf Larsen formulerade fenomenet Hamsun så här (översatt): ”Han var mer än någon annan den stora trollkonstnären, som insvept i konstens trollmanskappa fick hela lilliputvärldar att strös ut ur ärmen när han svingade sin magiska penna. Det var konstens allmakt i de dagarna och den dolde allt annat: ett obarmhärtigt och hänsynslöst sinnelag, en järnhård vilja till att slå ned motståndaren /…/ och först och främst ett gränslöst människoförakt.”
Norrmännen har haft svårt att tackla sin stora författare. Efter kriget lade man in Knut Hamsun på hispan med hittepådiagnosen mental förvirring. Något luddigt var man tvungen att komma upp med - precis som alla kolumnister, kulturskribenter och ledare i svenska blad skriver om Sverigedemokrater och nationalism. Eftersom Hamsun var helt klar i knoppen, trots sina nästan 90 år i bagaget, blev han utsläppt efter något år. I stället dömdes han till dryga böter för sin hållning under kriget. Nu skrev han sin sista bok, På igengrodda stigar, en klar och kvicktänkt bok där han ger sin syn på saken. Därefter tyckte han att det kunde vara nok - och gick in i dimman.
Då hade Knut Hamsun svingat sin trollstav i nära 60 år. Kulturskribenten Nordahl Grieg kallade honom en genial diktare och en politisk idiot. En psykologisk nödåtgärd för att legitimera fortsatt läsning. Oavsett vad Hamsun tyckte och tänkte om ditten och datten var det bara att konstatera att man blev förförd av en makalös penna. Man kunde ju inte sluta läsa förföraren bara för att han hyste en åsikt. Tack och lov. I våra dagar är man mycket hårdare, nu kan man få för sig - åtminstone i Sverige - att frysa ut konstnärer som gör eller tycker ”fel”. Tack och lov får dock de gamla stötarna fortfarande läsas.
Och Hamsun måste man läsa. Det är svårt att säga exakt vad han som gör som är så bra, men på ett säreget sätt fångar, snärjer, fängslar han läsaren, ger personer och omgivningen liv, infogar beska kulturanalyser, får naturen att dofta. Det smakar verklighet. Man blir märkt av texten. I essän Fra det ubevidste sjeleliv skriver Hamsun att författaren bland annat ska gestalta ”spårlösa resor med hjärnan och hjärtat, nervernas sällsamma verksamhet, blodets viskning, benpipornas bön”.
Det gör han med bravur, får man säga. Hans personer är verkligen fulla av allsidigt liv, många gånger hör man blodet viska och benpiporna be. Samtidigt finns ofta en sund civilisationskritik som fond. Hamsun skrev sina böcker runt år 1900 då världen omstöptes i grunden. En ny värld tvingar så att säga människorna att agera i strid med deras natur, deras tradition, vilket skapar konflikter mellan människor men också inom dem själva.
I Pan från 1894 har huvudpersonen Glahn så svårt att hantera den sociala världen i staden att han får knäppa infall, som att skjuta sig i foten. I Markens gröda från 1917 krockar nybyggarbonden Isaks värld med modern gruvdrift och handel. I Landstrykare från 1927 blir en traditionell fiskarby indragen i den moderna världen med kapital och nymodigheter. För att ta några exempel av hans drygt tjugo romaner.
Men budskapen är inte övertydliga, varmed det skulle bli banalt. Och hans hjältar är långt ifrån några entydiga hjältar. Läsaren får förstås huvudpersonens perspektiv, men det är absolut inte enbart positivt, så att man så att säga håller på huvudpersonen, som i en Guillouroman. Isak och hans fru Inger i Markens gröda är ibland obehagligt råa i sin bondskhet. Hon dödar ett nyfött barn som har fått moderns harmynt, och när Inger kommer tillbaka från fängelset på grund av illdådet rynkar Isak på näsan; hon har låtit operera sin harmyntläpp och är märkt av civilisationen, tycker han. Hamsuns idealgestalt, den naturnära bonden med ett traditionellt leverne, visar sig var en jävla typ.
Pan är en av Hamsuns bästa romaner. Huvudpersonen löjtnant Glahn är naturmannen – med djurblick till kvinnornas förtjusning. Bortsett från att man inte riktigt kan ha honom i möblerade rum – han är knappast socialt begåvad – framstår han som sympatisk på många sätt. Han lever nära naturen, han ger sig hän sina känslor, han lever i all enkelhet och kräver inte mer. Fast på slutet återges Glahns personlighet i en annan persons perspektiv, och då framstår han som en “drit”, som norrmännen säger, en skitstövel. Händelserna, personerna och konflikterna är långt ifrån entydiga. Läsaren känner av en spänning och nerv genom hela boken, men man får inte helt grepp om vad som orsakar nerven eftersom det just är hjärtats och hjärnans vindlingar, blodets viskning och benpipornas böner som styr skeendet.
Handlingen är ganska enkel. Löjtnant Glahn har bosatt sig i en jägarstuga uppe i Nordnorge där han lever på jakt i all enkelhet tillsammans med sin hund Esop. Han bor intill den lilla staden Sirilund där handlaren Mack är högsta hönset. Macks dotter Edvarda är trofén alla vill ha, eller om det är hon som vill ha andra som troféer. Mack går ibland i halv hemlighet till smedens fru Eva, något smeden såsom underordnad tycks finna sig i. Glahn tror först att hon är dotter till smeden och får en klump i halsen när han får veta hur det egentligen är; han upplever nämligen också ett par heta nätter med Eva.
Fast i första hand gestaltar romanen kärleken mellan Glahn och Edvarda. Men… Boken beskrivs ibland som den stora kärleksromanen invid polcirkeln - men efter vart övergår kärleken i ett slags maktkamp. Till saken hör att Glahn är mycket mer natur än kultur. Han behärskar inte det sociala spelet i den borgerliga världen. Han trivs som tjuren Ferdinand bättre under sin korkek. Men han dras till kulturlivet på grund av kvinnlig fägring, varmed naturlivets kraft dras in i borgarnas halvstela liv. Det borgerliga livet har sina komplicerade regler och principer, vilka blottas när naturkraften träder in i dess centrum.
Krocken är ett faktum, och ett besynnerligt maktspel kommer som ett brev på posten. Eftersom Hamsun är sparsam med orden i romanen måste läsaren själv känna av konflikterna och kampen. Typiskt för Hamsun är också hur han låter huvudpersonen få konstiga infall – hjärtats och hjärnans spårlösa resor – som rör till det. Vid ett tillfälle kastar Glahn Edvardas sko i vattnet under en festdag. Vid ett annat spottar han sin rival om Edvarda i örat. Flera gånger stannar man upp och säger ”nämen vaf”.
Fast mycket i boken präglas också av äkta, starka känslor och upplevelser. De trumfar ofta de sociala spelreglerna. Hamsun är en viktig förebild för 1900-talets livsfilosofer och vitalister, t.ex. Martin Heidegger och D.H. Lawrence – vilka för övrigt också hyste en viss dragning till antidemokratiska, antiborgerliga, antisocialistiska, antiliberala alternativ.
Pan kallas just därför ofta för en hyllning till kärleken, livet och den nordnorska naturen. Just naturupplevelserna är omtalade. Med rätta eftersom de är väldigt vackra. Redan några sidor in i boken berättar Glahn (i jagform):
Stilla och tyst överallt. Jag ligger på kvällen och ser ut genom fönstret. En sagolik glans vilade den tiden över mark och skog, solen hade gått ned och färgade horisonten med ett fett, rött ljus som stod stilla som olja. Himlen var överallt öppen och ren, jag stirrade in i detta klara hav och det var som om jag låg ansikte mot ansikte med världens botten och var hemma där. Gud vet, tänkte jag för mig själv, varför horisonten klär sig i lila och guld i kväll, om det inte är en fest ute i världen, en fest i stor stil, med musik från stjärnorna och båtfärder utför floden. Det ser så ut! Och jag slöt ögonen och följde med på båtfärden och tanke efter tanke seglade genom min hjärna… (övers Eva Seeberg, även nedan)
Liknande avsnitt återkommer på flera ställen i boken, och ofta är naturupplevelserna stegrade på grund av kärlekens kraft. Extra starkt blir det också emedan upplevelserna skildras så direkt genom naturmänniskan Glahn i jagform. Vi förförs av hans känslor av naturen, berusningen och kärleken – så mycket att vi glömmer att han själv kan vara en skitstövel när någon annan får ordet. Så triumferar Hamsun över våra sinnen med sin trollstav.
Ty vackert är det. När väl relationen mellan Edvarda och Glahn har kommit i gång berättar Glahn:
Sommarnätter och stilla vatten och oändligt stilla skogar. Inga skrik, inga fotsteg från vägarna, mitt hjärta var fullt som av dunkelt vin. /---/ Tack min Gud för varje ljungblomma jag har sett; de har varit som små rosor på min väg och jag gråter av kärlek till dem. Någonstans i min närhet finns vilda nejlikor, jag ser dem inte, men jag förnimmer deras doft.
Men nu under nattens timmar har plötsligt stora, vita blommor vecklat ut sig i skogen, deras märken står öppna, de andas. Och ludna skymningssvärmare sänker sig ned i deras blad och får hela växten att skälva. Jag går från den ena blomman till den andra, de är berusade, det är könsberusade blommor och jag ser hur de berusas.
Lätta steg, en människas andedräkt, ett glatt godafton.
Jag svarar och kastar mig ned på vägen och omfamnar de två knäna och den fattiga klänningen.
Det är sorgligt att Glahns och Edvardas kärleksaffär blir problematisk eftersom det är så förförande vackert ett tag. Inte bara naturkänslan stegras i boken, utan även konflikterna stegras. Det gäller inte bara mellan människor utan hela tillvaron: naturens krafter kontra socialt maktspel. Den konflikten är uppenbar men ändå subtilt invävd i handlingen av trollkarlen Hamsun. Man känner av den mer än tänker på den när man läser boken.
Hemingway vittnade som sagt om hur han lärt sig mycket av Hamsun. Just i Pan slösar inte Hamsun med orden, där finns inget överflödigt, tvärtom tvingas man ofta läsa mellan raderna. Hemingways isbergsteknik, där 8/9-delar av meningen ligger under texten, har säkert en del av Hamsuns roman som förebild. Och en av Hemingways absolut bästa noveller, En kort stund av lycka för Francis Macomber, måste vara inspirerad av Pan. Det finns så många likheter.
Läser man Pan under en dag – den är bara drygt 150 sidor – och The short happy life of Francis Macomber på nästa dag, då har man inte bara fyllt veckan med lysande litteratur av högsta kvalitet, då har man också fått tankar och känslor som räcker året ut.
Många har hakat upp sig på att Hamsun stödde tyskarna under krigen, särskilt nazisterna 1933-45. Ett tips är att inte lägga någon möda på att försvara eller fördöma det. Det leder knappast någon vart. Det räcker med att norrmännen har späkt sig över det i 70 år nu, plågade av sitt monstruösa Hamsuntrauma. Till slut hamnar man mest i krumbukter. Karln var onekligen tyskvän och hade en fantastisk trollstav. Punkt slut. Svårare än så är inte världen.
Bättre är att avnjuta böckerna och låta sig förföras och förfäras, allt om vartannat – att läsa Hamsun på gott och ont, precis som Hamsun själv gestaltar livet och tillvaron i sina romaner. Precis som livet är. Och vad är egentligen gott och vad är egentligen ont?
(Knut Hamsun är ämnet för ett avsnitt På gamla och nya stigar - lyssna här.)
Mycket bra skrivet, Jalle. Du har inspirerat mig till att börja läsa Knut Hamsun.
Hamsun är verkligen en fantastisk författare. Om han hade trollstav är det kanske mindre bra. Trollstaven kommer från Torah-pekare sånt som man förr tyckte att konstiga , farliga och onda rabbiner hade. De får ju inte besulda Torah med sina fingrar så de följer texten med torahpekaren. Att norrmänen har ångest för hans nazistsympatier är konstigt. Vilka var inte nazister så länge det gick "bra" för Hitlerkräket? Hela Sverige var det och Socialdemokraterna ville ge honom Nobels fredspris, vilket Wikipedia nu ljuger om och påstår var avsett som ett satiriskt skämt. Filmregissören William Dieterle i USA var judevän och 1941 hjälpte han de ökända samhällssubversiva Frankfurtskolejudarna Brecht och Weill att komma till USA. För sitt samröre med dem blev Dieterle rödlistad för anti- amerikansk verksamhet, och han anklagades i USA samtidigt för att vara antinazist. Få människor verkar förstå hur hela samhällen tvingas byta åsikt så fort makten behöver byta åsikt för att uppnå sina mål. Runt åren då Hitler utsågs till Årets person av Time, skulle man stödja Hitler. Sedan fick man inte längre göra det. Det borde vara lätt även för norrmän att älska hans litteratur men hata hans nazism.