Kärlek utan förbannad heder

Om en dikt av renässanspoeten Torquato Tasso.

Vad vore vi utan heder och gott rykte? Ingenting, antagligen! Eller snarare, det vore omöjligt att det inte funnes någon heder och därmed gott rykte - eller för den delen, det obehagliga dåliga ryktet. Varför är vi stolta över en prestation? För att den bringat glädje till andra? Nja, till viss del. För att jag kan skryta med vad jag åstadkommit? Nja, till ganska liten del. För att en prestation är bra och jag är nöjd över vad jag lyckats göra? Nu är vi på rätt väg. En bra prestation förlänar mig gott rykte varmed jag kan känna mig hedervärd.

Det är viktigt att leva upp till förväntningar, till exempel att göra en bra produkt, vilket sker genom väl gjorda prestationer. Därmed får företaget gott rykte. Och de som arbetar där är hedervärda. Hur skulle det vara om sångaren är full och sjunger falskt? I stället för rykte som god sångare skulle personen få rykte som suput.

På samma sätt är det viktigt att leva upp till familjens krav - göra rätt, vara anständig., klä sig snyggt, prestera bra i skolan o.s.v. beroende på familjens önskningar. Annars riskerar familjen att få dåligt rykte varmed hedern får sig en törn. Som vi så väl känner till har det där drabbat Sverige på ett absurt sätt på senare år p.g.a. invandringen. Hos vissa folk är familjehedern oerhört viktig, och den blir absurt viktig när de inte har något annat som hedern kan ta sig uttryck i. Hedern blir då blind.

Vi här i Skandinavien hade för bara 150 år sedan ett starkt hedersbegrepp inom borgerliga familjer (säkert bönder och arbetare också, fast ändå lite mildare). En familjefaders konkurs i affärer kunde vara en dödsdom för familjen, bara på grund av det dåliga ryktet. En flicka som inte blev bortgift såg inte bra ut. Det såg ryktet till. Fast skillnaden med de invandrarfamiljer i dagens Sverige där hedersmord förekommer är ändå stor. Hedern är blind hos dem. De är livrädda för ryktet, kanske för att ryktet är otroligt fördömande i deras hemländer.

Oavsett kommer vi inte ifrån hedern och ryktet. Det är utan tvivel en grundläggande del av människans sociala samvaro. Men vilken befrielse - kanske - om hedern och ryktet inte fanns. Ryktet förvandlas så snabbt till något oerhört fördömande, något mördande. Det som egentligen bara är en obetydlighet kan genom ryktesgången bli till något starkt utpekande och anklagande, nästan omöjligt att värja sig mot. Och hedern lägger onekligen band på viktiga sidor hos det mänskliga livet. Till exempel kärleken! På grund av hedern dör Romeo och Julia, och exemplen är otaliga, både i dikt och verklighet. På grund av heder och rykte släcks otalig kärlekslåga.

I en av tidernas vackraste dikter tas den tanken upp - på skönaste sätt. Renässansskalden Torquato Tassos herdedrama Aminta utspelar sig i pastoral miljö, d.v.s. i en idyllisk och mytisk värld befolkad av satyrer, fauner, nymfer och herdar. Genren tillkom i den grekiska antiken, blomstrade hos romarna och blev på nytt väldigt stor på 1500-, 1600- och 1700-talet. Under de århundradena har pastorala motiv varit lika stora inom såväl litteratur som måleri och musik. Mästaren Händel har i både kantater, maskspel och operor komponerat pastoral musik. Här den fantastiska duetten “Per abbatter il rigore” ur kantaten Aminta e Fillede.

Tasso är mest känd för det stora eposet Det befriade Jerusalem, en frodig berättelse från korstågstiden, lika fullt av strid som av kärlek. I Aminta är det i stort sett bara kärlek (och dess små bekymmer), så stridslystna göre sig icke besvär med det dramat. Men vilken härlig kärlek!

Dramat handlar om herden Aminta som är förälskad i nymfen Silvia, som i sin tur förstås avvisar Amintas uppvaktning (fram till slutet) - “förstås” eftersom det måste bli en smula dramatik. Allt utspelar sig alltså i pastoral miljö, en relativt sorglös tillvaro i naturens sköte, där uppvaktning, kärlek, lättkläddhet är självklarheter och ganska enkelt och skämtsamt framställt, även om diverse problem kan uppstå.

Ett sådant problem är föreställningar om heder och dess fördärvliga ledsagerska ryktet, något som hotar att leta sig in bland de oskuldsfulla herdarna och nymferna i dramat. Tanken om heder och rykte gestaltas därmed på ett arketypiskt sätt, hur hedern första gången håller på att ställa till det för de älskande och fördärva naturlig kärlek, inte helt olikt myten om Edens lustgård.

I slutet av första akten sjunger en kör av herdar om guldåldern i människans gryning då varken heder eller ont rykte fanns att ställa til det för de älskande. Då kärleken var ren, helt levande och fullt naturlig, utan skylning, blygsel, krav på anständighet, onödig behärskning m.m. Tanken sammanställs med idén om att naturen då helt enkelt bjöd människorna på sina håvor utan behov av jordbruk e.d. Även idén om att ta vara på vår korta tid i livet läggs till förbannelsen av hedern och ryktet - att älska medan tid är.

Det gestaltas oerhört vackert av Tasso. I originalet rimmar dikten för att skapa ytterligare skönhet; tyvärr har översättaren frångått det här för att få fram betydelser etc bättre. Men det är egentligen inte mindre vackert för det. Hela dramat finns i en underbar översättning av Ingvar Björkeson. Så här lyder dikten om den gyllene åldern, den förbannade hedern och hyllningen till ren kärlek.

Skön var du, gyllne ålder,
ej för att mjölk har strömmat
i floderna och skogen dröp av honung,
ej för att jorden, orörd
av plogen skänkte frukter
och ormarna var utan gift och vrede
och inte för att stormmoln
ej bredde ut sitt täcke
när i en evig vårtid,
den som nu tänds men hastigt
släcks ut, vår himmel log av ljus och klarhet
och ingen främmad fura
bar varor eller krig till andras stränder,

nej, blott för att det tomma
innehållslösa namnet,
denna bedrägliga och falska avgud
som av den sjuka hopen
nämns heder nu och gjort sig
till människonaturens envåldsherre,
ej blandade sin oro
i en förälskad skaras
sorglösa, ljuva glädje.
För själarna, förtrogna
med frihet, var dess hårda lag helt okänd,
men känd naturens gyllne
lag: ”Tillåtet är allt som bringar lycka.”

Bland blommor och vid bäckar
har amoriner dansat
och inga bågar bar de eller facklor,
och herdar och herdinnor
blandade smek med orden
och viskningar, med viskningarna täta
och långa, ömma kyssar.
Blottade röjde jungfrun
de vårligt friska rosor
som slöjan nu betäcker
och bröstets späda, än ej mogna frukter,
och älskaren sågs ofta
vid sjö och källa gäckas med sin kära.

Först var du att beslöja
njutningens källsprång, Heder,
och neka kärlekstörstiga dess flöden.
Du lärde sköna ögon
att nedslås blygt och skamset
och gömma för de andra all sin fägring,
du samlade i hårnät
de lockar vinden upplöst,
åt vällustfyllda gester
gav du en avmätt skygghet,
åt talet tyglar, sirlighet åt stegen.
Ditt verk, o Heder, är det
att Amors gåvor nu har blivit stölder.

Vår gråt och våra plågor
är din beundransvärda
bedrift. O, Amors herre och Naturens,
du tämjare av kungar,
vad har du här att göra
på denna plats där ej din storhet rymmes?
Ge dig i väg, stör sömnen
hos ryktbara och mäktiga i stället
och tillåt oss, en ringa,
föraktad hop, att leva
som forna tiders mänskor, dig förutan.
Och låt oss älska; åren
ger ingen rast åt livet som förrinner.

Ja, låt oss älska! Solen dör och födes
på nytt, men vi skall fråntas
dess korta ljus; och dödens natt är evig.

Mycket vackrare än så blir det inte. Så varför inte låta dig förföras av herdarnas sång och älska medan tid är - utan hederns krav om du kan, och törs.