Jag vill inte betala priset för det moderna samhället

Det blev inte bättre. Vi mår inte bättre. Tvärtom. Kanske bör vi titta på vad som gått förlorat och inte stirra oss blinda framåt. Kanske finns framtiden i det som varit.

Photo by Ben White on Unsplash

Av Hanna Sjöh

Vad har egentligen hänt med vårt samhälle sedan allt skulle bli jämställt?

Blev det bättre?

Barn ska kastas in i systemet så fort som möjligt, helst från ettårsdagen. De växer upp på förskola och fritids. Både man och kvinna ska jobba heltid eller mer. Hushållet ska ha den senaste bilmodellen, man ska renovera köket för att det var tio år gammalt, men ingen har någonsin tid att laga mat där, utan den beställs färdig hem till dörren.

Eller varför inte renovera hela huset - men knappt tillbringa någon tid i det.

Allt ska gå fort. Skynda. Ingen ska hinna tänka eller känna. Alla är sönderstressade, utbrända, skiljer sig. Den psykiska ohälsan ökar bland både vuxna och unga. Ingen klarar trycket. Men ändå är majoriteten tysta. Lever lydigt kvar i det ohållbara. Vuxna går in i väggen, ungdomar bli pressade med osunda normer, barn växer upp i systemets klor.

Det skapas ett individualistiskt egosamhälle.

Feminismen skulle göra så att kvinnor kom ut i arbetslivet (dubbla skatteintäkter till staten). Kvinnan skulle bli fri. Men känner vi oss fria? Nu när vi är slavar åt staten och de flesta inte hinner uppfostra sina egna barn.

Jag har ifrågasatt mig själv så många gånger. Det är ju inte såhär man ska känna idag. Man måste rätta sig i ledet. Tycka rätt. Vara modern. Men varför känner jag en sådan djupt rotad känsla, längtan, strävan, i att kunna vara fullt ut i mitt feminina jag? Moderskap. Omhändertagande. Värna om familjen. Och landa, luta mig mot och kunna vila tryggt i den maskulina famnen. Lägga energi och tid på det som faktiskt är viktigt på riktigt.

Jag syftar givetvis inte på att kvinnan ska vara förtryckt eller stå fastkedjad vid spisen, att mannen ska vara konstant frånvarande, eller att man ska vara i ett förhållande som skadar en, att alla kvinnor eller män är gjorda för exakt samma syfte, men vi kanske bör se tillbaka på vad som faktiskt gått förlorat?

Alla behöver såklart ett visst mått av självständighet, men det är uppenbart att status på samhället är ett resultat av en vansinnig utveckling. Vi mår inte bra. Varken barn, unga, eller vuxna.

Kalla mig bakåtsträvare och anti-feminist. Men jag tänker aldrig falla för den moderna mentaliteten vi blivit lärda att tro är "frihet". Även om det är svårt att leva annorlunda som det ser ut idag.

Var är balansen? Kompletterandet av varandra? Vi behöver varandra, inte sudda ut skillnaderna. Vi är inte lika skapta av naturen, och bör inte leva som om vi vore det.