Jag är vit, priviligerad och skäms inte ett dugg
När vänsterblivna av olika de slag vill att jag ska skämmas för mitt arv, mina möjligheter och den civilisation jag tillhör så kan de stoppa upp kravet någonstans.
Jag läste om hur det var att gå i skolan förr i tiden. Det var i en biografi och han som berättade mindes en lärare som fick historielektionerna att vara intressanta och givande. Men det jag tog med mig var att man där och då talade om Sverige på ett positivt sätt. Kanske till och med lite romantiserande. Minns inte när anekdoten var förlagd, men 1940-talet eller 1950-talet tror jag det var. Det verkar mest rimligt.
Det finns ett före och ett efter 1968. Västvärlden var sig inte lik efter det decenniet. Det var då samhällsomstörtarnas arbete gav frukt och attackerna mot det traditionella samhället – vågar jag skriva livet självt? – kulminerade. På alla områden slog de "progressiva" klorna i samhället och genomdrev sin berättelse.
Därefter var det slut med att höra om svenska hjältedåd i skolan. Istället började vi lära oss om problemen med Sverige, med västerlandet och med hela vår civilisation. Det tog tid, men att tusentals svenska lärare åkte på utbildningsresor till kommunistiska Östtyskland gjorde att operationen hade en genomtänkt grund att stå på. Det man inte tog med sig hem var dock den tyska ordningen och fokus på kunskap. I Sverige var det "flumskolan" som gällde.
När jag gick i skolan under andra hälften av 1980-talet och i början på 1990-talet fanns inte ett uns av nationell självrespekt kvar. Skam och skuld-berättelsen började ta form med betoning på allt "negativt" som Europa (och Europa i förlängningen: USA, Australien, Sydafrika, Rhodesia med flera länder) hade i bagaget. Ja, till och med Sveriges nationalsång var problematisk eftersom de "fornstora dagar" vi sjöng om egentligen var något vi skulle skämmas för.
Det var antinationalism fullt ut men hela hbtq-tokeriet var inte sjösatt. Nog skulle vi lära oss att det fanns sexuella avarter och att de var okej, men "bög" var fortfarande ett skällsord. Vi curlades heller inte, inte ett dugg.
Det är nog därför jag ändå ser tillbaka på min barn- och ungdomstid som "bättre" än det jag ser idag. Trots att lärare var uttalade marxister och hatade Sverige så hade de andra fördelar. Men det gick snart över med tidsandan.
Det antinationalistiska var det centrala och det fanns ingen hejd på nationalmasochismen som predikades. Somliga köpte det rakt av, andra inte. Och dessa andra var sådana som blickarna riktades emot. Värst av alla var skinheads och de mytiska "ny-nazisterna" varför alla rebeller med självaktning heilade friskt. Vi var "ondskan" med vilken man "inte diskuterade" som en lärare sa till mig en gång.
Grunden var lagd och "ondskan" skulle bekämpas. Nationalismen, nationen och folket var fienden. Nu, många år senare, har de kommit så långt att européernas självhat saknar motstycke och det öppna hatet mot "vita" omfamnas av etablissemanget. Hur ska vi hantera det? Finns det något vi kan göra? Självklart finns det, låt mig dela med mig av svaret.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Svea Ting to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.