Inför evenemanget "Till förfädernas minne" i Svenskarnas hus
Om människans behov av att drapera döden och sorgen med prakt och skönhet.
Varför har inte kroppar bara bränts utan någon tillhörande ritual? Jo, för att en medmänniskas död alltid har varit betydelsefull för de levande. Egyptierna var rent av besatta av döden. Det handlar inte enbart om storslagna pyramider, utan mängder av kvarlevor och skrifter skvallrar om en noggrann omvårdnad om allt som hade med döda människor att göra. En liknande inställning finner man över hela världen i historiska tider.
Tyvärr har den sensibiliteten för döden mer eller mindre försvunnit i dagens Sverige. Tydligen dör många i sitt hem och kan ligga där i lång tid eftersom de har tappat kontakten med resten av släkten. Det är också så att bårhusen har problem i och med att släktingar ibland förhalar begravningen; den ena har inte tid, den andra har planerat in något annat. Man kunde kalla det bristande respekt, men det känns nästan ännu värre, som om man bara struntar i döden, glömmer den eller bara lever vind för våg utan att fatta att döden finns inneboende i oss alla. Då missar man också den skönhetsaspekt människan alltid har pyntat döden med.
Skönheten har alltid varit närvarande i dödens sammanhang. Rika personers gravar har pyntats med guld och allehanda vackra klenoder som hjälp under dödens vandring och för att förära den avlidne. Det var ett självklart inslag i våra gamla gamla förfäders gravar, åtminstone dem som hade medel. Men även vanliga människor har genom tiderna förärats sådana manifestationer av respekt och skönhet. Kyrkor pyntas och folk klär upp sig för att högtidlighålla den dödes bortgång från gemenskapen. Märk ordet: den dödes bortgång är en högtid.
Även när döden är som mest fruktansvärd har vi människor haft för vana att linda in döden i skönhetens gnistrande ljus. I den grekiska tragedin Antigone av Sofokles från 400-talet f.Kr. har Antigones ena bror stridit mot sin hemstad Thebe, varför härskaren Kreon låter kroppen ligga obegravd för hundar och fåglar att äta av, en ogudaktig skymf. Som familjemedlem väljer Antigone att begrava kroppen trots att Kreon har förlagt det med dödsstraff. Antigone stängs därför in i en grotta för att dö; hon hänger sig snart. Men det visar sig att Kreons son Haimon var förälskad i Antigone, så när han hör vad som skett tar han livet av sig invid Antigones kropp (som förts fram) framför sin far, varmed Kreon drabbas av tragisk känsla. Självmordet beskrivs sålunda:
drar han sin dubbelklinga; men då fadern undkommer den och flyr, så kastar han sig själv i maktlöst raseri mot stålet och driver in det i sitt eget bröst. Med domnad arm, men ännu fullt vid sans, omfamnar han för sista gång den döda, tills ur hans mun en purpurström av blod rosslande sköljer hennes vita kinder. Nu vilar i den dödas famn en död, som firar bröllop med sin brud i graven.
Om än fasansfullt har Sofokles skildrat döden med oerhörd skönhet. Romarna var inte sämre. I eposet Metamorfoser berättar Ovidius om ynglingarna Pyramus och Thisbe vars familjer förvägrar dem att träffas. De lyckas dock stämma träff, men allt går fel. Thisbe kommer tidigt men flyr från ett lejon på platsen och tappar slöjan. Pyramus tror att lejonet har dödat henne och slänger sig på sitt svärd. Thisbe kommer snart tillbaka och dödar sig med svärdet när hon ser Pyramus lik. Deras död skildras i oerhört vacker poesi, och samma sak gör Shakespeare i sin variant av berättelsen i Romeo och Julia. Ty döden - de döda - bör föräras.
Jesu hemska död har skildrats i konst och musik på det skönaste sätt: i målningar, mässor, skulpturer med mera. Till och med när döden är som värst, under t.ex. digerdöden, har vi människor haft förmågan att drapera de gruvsamma händelserna i skönhetens underbara sken. Det makabra men ack så sköna dödsdansmotivet blev då populärt och eskalerade århundradena därpå.
På 1600-talet härjade döden i Europa på grund av temperaturnedgång och 30-årigt krig. Vid få tillfällen har så vackra dikter skrivits av poeterna om all förstörelse, död och sorg. Första världskriget äger en hel litterär genre genom dess många krigsromaner och krigspoesi. Det rör sig inte bara om bearbetningar av trauman utan om ett behov av att gestalta den t.o.m. gräsligaste död i storhet och skönhet. I Ernst Jüngers roman I stålstormen kan man läsa om skyttegravslivet: ”En annan, med en trekantig hudflik hängande från bakhuvudet, utstötte hela tiden gälla, skakande skrik. Här härskade den stora smärtan, och för första gången blickade jag som genom en demonisk klyfta ned i djupet av dess rike. Och ständigt nya krevader.” Eller med engelsmannen Wilfred Owens (som dog i kriget) ord:
Vad för en hymn för dem som slaktas här. Kanonens vrål är deras dödskoral.
Hemskt - men vackert! Precis som livet många gånger är. Och är inte döden en sorts skugga eller spegel av livet självt? Varför skulle inte döden hyllas och föräras med skönhet och respekt?
Hur gick den förmågan förlorad? Ty från andra världskriget finns få sådana verk, få sådana hyllningar. Och i vår tid i Sverige finns som sagt en förmåga att överskyla människors död med glömska och blickar åt annat håll – istället för att överskölja döden med åminnelse, storhet och gnistrande skönhet. Det är väldigt sorgligt att det är så, nästan sorgligare än döden själv. För självklart är den sorglig. Men även sorgen måste få synas i sköna uttryck.
Imorgon äger evenemanget “Till förfädernas minne” rum i Svenskarnas hus i Älgarås. Tanken är att minnas och förära stupade kamrater, bortgångna släktingar och förtidigt döda. Och de svenska förfäder som sett till att vi fortfarande kan fira våra bortgångna. Om man skulle i stället skulle titta bort, helst glömma de döda, så skulle de döda inte finnas mer. Genom att minnas, förära och ge de döda den glans de förtjänar så är de fortfarande hos oss.
De lever.