Hur skapa bra och starka elever?

Skolans roll i samhället.

Photo by Museums Victoria on Unsplash

En engelsk journalist försökte här om dagen förklara lite för oss svenskar om de engelska upploppen i samband med mordet på tre flickor. Hans påpekanden om upploppen var väl mindre intressanta; desto intressantare var det han berättade om engelsk skola. Britterna har mycket bättre insikter om skola och etnicitet än vi svenskar eftersom det råder politiskt korrekt tabu i Sverige att ägna sig åt statistisk samhällsforskning (svepande snack är däremot i sin ordning) där invandrare, etnicitet etc är en faktor.

Vad den engelska journalisten berättade om sitt lands skola var mycket skrämmande. Han menade att det var ett skäl till den sortens upplopp vi sett de senaste två veckorna. Han förklarade att vita britter, och särskilt då pojkar, halkar efter rejält i samhällsutvecklingen på grund av deras lägre resultat i skola och därmed intagning till högre studier, särskilt i förhållande till barn och ungdomar från Bortre Orienten men även Bengalen och i viss mån Främre Orienten och Karibien. Och i synnerhet vita från Östeuropa tycks lyckas bättre i brittisk skola och utbildning.

Engelsk studentexamen vid 16 års ålder genomförs av 62% kineser, 51% asiater (bengaler och främreorientaler?), 47% svarta och endast 35% vita - så lyder siffrorna. Endast 15% av vita pojkar från låginkomsttagarhem kommer in på högre utbildning, medan mångdubbelt fler flickor med invandrarbakgrund kommer in på utbildningar.

Kan man dra andra slutsatser än att sådana siffror är en del av folkutbytet i Storbritannien - medelklassen, som utbildar sig, är ju de som styr - och att de brittiska upploppen beror på att de styrande har “övergivit” sitt folk? Britterna känner sig förstås svikna och utbytta av sin politiska klass. De klarar inte av att kontrollera migrationen, välfärdssystemen stjälper brittisk underklass mer än hjälper dem, kulturen är svag och obrittisk o.s.v. Orsakerna är förstås många, men att inbilla sig att invandringen inte har med varken mordet på de tre flickorna eller på vita britters degradering i samhället är att blunda för alla verklighet.

Hur är det då med svensk skola? Och vad är egentligen skolans syfte i vårt senmoderna samhälle? Här är det som sagt tabu att ägna sig åt etniskt inriktad forskning. Men vita svenskar tycks fortfarande klara sig bäst. Men vi vet att pojkar halkar efter, och det tycks som att landsortens barn halkar efter. Och så finns det en allmän känsla om att skola känns lite meningslös. Även för den högre utbildningen hör man av sådana tongångar.

Svensk skola har som bekant halkat efter rejält i internationella mätningar och befinner sig nu på en blygsam medelnivå. Men det är knappast den nuförtiden blygsamma kunskapsnivån som skapar känslan av meningslöshet. Det är något annat. särskilt för pojkar har det blivit ett bekymmer. Vad är det som saknas och vad är skolans syfte?

Svea Ting behöver dig för att fortsätta publicera artiklar om kultur och politik, podden “På gamla och nya stigar” samt ljudböcker. Längst ned står hur du kan stödja oss: prenumeration, swishdonation, artikeldelning mm.

Ett viktigt syfte med skolan är förstås att bilda och utbilda elever så att de får grundläggande kunskaper och senare får kunskap inriktat mot ett bestämt yrke eller en yrkeskategori. Men skolan är i praktiken så mycket mer, och det som gör att den kan kännas mer eller mindre meningslös. För att ta ett exempel, jag har träffat invandrarflickor som efter gymnasiet har att vänta sig bortgifte och ständigt barnafödande under patriarkala strukturer. För dem är svensk skolgång underbar eftersom det är det tillfälle i livet då de förverkligar något på egen hand, då de är individer. De får både ett (tillfälligt) sammanhang och känner av individuell kreativitet.

Men för vanliga svenskar då? Grunden är förstås att individen ska stärkas - och att han ska stärkas inom gemenskapen. Ren individualitet vet alla leder till vilsenhet och fördelar bara för ett fåtal, ungefär som den sexuella revolutionen, vars tygellösa frihet ledde till sexuell frihet för mest ett fåtal män, inte för de många. Gemenskapen i form av kultur och samhälle är minst lika danande som individuellt alstrad karaktärsdaning.

Här har den brittiska skolan uppenbarligen felat. Skolan har misslyckats med sin gemenskapsroll eftersom de brittiska vita barnen, den viktigaste gruppen måste man säga, fallerar. Det verkar inte finnas några gemenskapsband som drar upp den traditionellt brittiska folket genom skolan. Några individer stärks, och några grupper lyckas bättre, men själva gemenskapen utifrån klassisk brittisk synpunkt tycks lysa med sin frånvaro. I amerikansk skola lär det bli resultatet om idéer om DEI (diversity, equity, inclusion) fortsätter att härja. Målet med idéerna är förstås att dra ned nivån för traditionella vita amerikaner.

Det stärkande momentet för den rena individen, utan de kulturella banden, är förstås att man lär sig saker. Visst ligger de flesta kunskaper och färdigheter inom ramen för en gemenskap, t.ex. svenska, tyska och franska språkkunskaper på grund av en svensk och europeisk kontext. Men man kan ändå tänka sig en mer individuell kunskapsinhämtning, ungefär som bondsonen lär sig gårdsskötselns tekniska delar av fadern genom att hjälpa till och få förklarat för sig.

Redan här finns dock fröet till meningslöshet eftersom alla inte trivs med eller har tillräcklig självdisciplin för det där lärandet, det kan vara innehållet eller formen. Det är väl därför skolan ofta ses som förvaring mer än fostran och lärande. Förvaringskänslans meningslöshet har förstås ökat i takt med att de kulturella bandens tvång, t.ex. kyrklighet, har minskat till förmån för individuellt självförverkligande. Att vi inte längre sjunger psalmer i skolan eller för den delen patriotiska barnvisor (en stor genre under första halvan av 1900-talet) har säkert gjort att gemenskapens band har brustit i mycket och att barn blir osäkra.

En titt på vår tids pedagogik visar närmast helt och hållet på individens stärkande, i alla fall inte att individen får sin styrka genom de traditionella kulturella banden. Och i Sverige har det blivit extremt de senaste 30 åren då skolan har utsatts för mängder av politiska och pedagogiska experiment. Traditionell kultur - förutom språket och sådant som finns där lite omedvetet - är bannlyst från skolans värld, i vad man kallar demokratins namn, allas lika förutsättningar och möjligheter att förverkliga sin individualitet. Vilket i grund och botten är en bluff.

Även förr kunde en hård inordning under särskilda samhällsförutsättningar skapa stor meningslöshet hos människor. 1700-talsförfattaren och filosofen Friedrich Schiller sattes t.ex. i militärakademi av sin griniga far, något som plågade unge Friedrich något oerhört. Så mycket att han flydde skolan och blev självständig skribent och sedermera en av individualismens stora förespråkare (en bra sådan - och han skrev även nationalismens lov i dramer som Wilhelm Tell). Men för de flesta skapade de hårda banden förutsättningar för att komma vidare i livet snarare än känslan av ett fängelse. För mycket frihet har blivit vår tids dom.

Det är en svår balansgång i vårt moderna samhälle, hur skolan ska balansera mellan för hård inordning och för lös vind för våg-attityd. Man kan tänka sig meningslösheten i koranskolor som bara rabblar muslimska läror; ingen utveckling kommer att ske där. På samma sätt är svensk skola för lössläppt. Av rädsla att de kulturella banden blir kedjor offrar man barnens behov av kulturell sammansvetsning och disciplin (kultur har mycket disciplinerande effekt) för att mäkta med skolan och se den som meningsfull.

Det är samma sak med nivåer, det mest förbjudna i svensk skola. Olof Palme avvecklade den gamla svenska skolformen, som fortfarande lever i Tyskland, och införde 9-årig enhetsskola, grundskolan, efter amerikansk och östtysk modell. I Tyskland går vissa elever gymnasiet fr.o.m. 4-7 klass (beroende på Bundesland), medan de som inte har läshuvud, disciplin, intresse m.m. går någon annan skolform. I Sverige har vi förvisso yrkesutbildningar och teoretiska program, men yrkesutbildningarna är treåriga och man vill få dem till att räknas som “tillräckligt” teoretiska vad gäller svenska och matte. Egaliteten gör dock att många elever förlorar poängen vad de gör på sin bestämda plats - eftersom det inte finns en bestämd plats utan mest ett sammelsurium där allt ska vara ungefär likadant.

Skolan måste således vara sammansvetsande genom de kulturella banden men också åtskiljande genom att människor är olika. Då först kan skolan stärka individen. Det multikulturella samhället tror (eller snarare hoppas) att man kan skapa en majoritet av starka individer där man helt bortser från all tradition som finns hos ett folk. Men det är förstås en bluff. Särskilt som hos fallet britterna som åsidosätter sitt eget folk och deras tradition och i smyg lyfter fram andra traditioner som något värdefullt.

Det är precis vad som sker i Sverige. Det traditionellt svenska, helst om det är uttryck för något starkt, till exempel stormaktstiden, ska misstänkliggöras, dras i smutsen och slutligen förnekas och förglömmas. I stället ska andra kulturer höjas upp. Det är inget fel att i skolan berätta om storheten i det antika Perserriket eller skönheten i kinesisk poesi, men att göra det på bekostnad av svensk kultur - i Sverige - är direkt frånstötande. Långt ifrån stärkande!

Och då riskerar upplopp att komma som ett brev på posten.

Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.

• Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.

• Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.

• Dela den här artikeln med dina bekanta.

• Dela Svea Ting med dina vänner.

• Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.