Hugg förtöjningarna till den moderna världen
Hugg förtöjningarna till den moderna världen
"Att bli fri från den moderna världen är att omfamna livet. Det är att vinna hennes gunst och leva med hjärtat i halsgropen och fjärilar i magen." Vem vill inte det? Vem vill bara ha torftig existens?
Det känns ibland som att det här livet inte duger längre. Förstå mig rätt: jag vill inte vandra vidare. Jag har ingen dödslängtan. Men det duger likväl inte. Dagligen överöses jag med allsköns information. Det är inte bara den som jag får till livs via sociala medier jag menar, alltså sådan "information" som jag väljer själv. Utan lika mycket den som jag utsätts för bara genom att leva i detta samhälle. Intrycken från själva civilisationen. En del av denna information är bra, annan nödvändig. En del är rolig eller berikande på andra sätt. Men den mesta är själsdödande och svår att värja sig ifrån.
Framförallt är den svår att undvika eftersom det kräver två saker: 1) att man inte är i behov av exempelvis internet för arbete eller gemenskap och 2) man kan parera alla tricks som tech-företagen använder för att hålla oss beroende, vilket är omöjligt.
I princip alla använder internet och utsätts därför för det informationsöverflöd som härrör därifrån. Jag kontrollerade min skärmtid och det var inte så farligt faktiskt. Speciellt inte med tanke på vad jag gör. Mycket av den är vettig också. Men väl ute på nätet, på väg från punkt A (som är vettig) till punkt C (som är nödvändig), kommer man inte undan all meningslös och destruktiv "information" som finns på punkt B. Och vill du hålla dig uppdaterat om vad som händer i världen, vilket du vill, så är du chanslös.
Det blir för mycket. Det duger inte.
Min hjärna känns som huden när man badat i en sjö vars vattenkvalitet lämnade en del att önska, du vet, när en hinna av något ofräscht omsluter kroppen. Efter en dag på språng i den moderna världen så känner jag mig smutsig. Agent Smith sätter ord på känslan i sin monolog i den första Matrixfilmen:
"Jag ska vara ärlig mot er. Jag hatar den här platsen, den här djurparken, det här fängelset, den här verkligheten, vad du än vill kalla det. Jag står inte ut längre. Det är lukten, om det nu finns en sådan. Jag känner mig mättad av den. Jag kan smaka din stank. Och varje gång jag gör det känner jag att jag på något sätt har blivit infekterad av den. Det är motbjudande, eller hur? Jag måste ut härifrån. Jag måste bli fri…”.
Fri. Ja, jag måste bli fri.
Queens låt spelas upp i huvudet.
I want to break free, I want to break free
I want to break free from your lies
You're so self-satisfied I don't need you
I've got to break free
God knows, God knows I want to break free
Men hur?
Med tanke på att tech-företagen använder tekniker som vårt mänskliga psyke har svårt att värja sig från så tror jag första steget är medvetenhet: att lära känna sin fiende. Det gäller att erkänna att det är lättare sagt än gjort att bryta det beroende som de skapat hos oss. Det andra steget är att bli arg på dem, samt vilja (verkligen vilja) bli fri … bli ren … bli hel.
Har man väl kommit så långt så ska man klappa sig själv på axeln och vara stolt. Det kan vara på sin plats att le i mjugg åt den moderna världens arkitekter eftersom du är påväg att besegra dem. Du är på väg att ta tillbaka ditt sinne. Din träldom är på upphällningen.
Nu är det dags att bli metodisk. Slentriansurfandet ska i samma sophög som småätandet. Bestäm dig för vilka sidor, vilka kanaler, vilka poddar och vilka social medier du vill ägna dig åt. Bestäm dig sedan för att skippa resten. Rädslan att lämnas utanför om vi alltid hänger med är falsk, det är bara att hacka i sig.
En annan sak som jag själv gjort är att lämna telefonen hemma när jag försvinner iväg. Vilken panik först, men sedan, vilken befrielse. Känslan att promenera på skogsvägarna hemmavid eller åka till butiken utan telefonen i fickan var underbar. Som när jag var lite. Det gick ju bra i 18 år av mitt liv, så varför inte nu? Snart nog började jag se på omgivningen annorlunda, inte utifrån hur den ena eller andra situationen skulle lämpa sig på Instagram. Det var bara jag och världen och ingen kommer någonsin se det jag såg.
Jag har börjat skriva dikter också. För varje minut jag inte slösar bort på sociala medier får jag en minut och lägga ner på något som ger mig verklig glädje. Att skapa. Informationshamstrandet är som onani till pornografi: det är skönt för stunden men "outsägligt torftigt" (som Kjell Höglund sjunger i mästerverket Man vänjer sig) i förlängningen. Precis som alla andra beroenden alltså. Onani medelst fantasi tänker jag inte hacka på.
Att skapa, om så bara för dig själv och Gud, lyfter din själ. Ett begrunda och ta del av skönheten i världen gör dig lätt i sinnet. Även att begrunda sådant som kan verka sorgligt eller läskigt. Att röra på dig, svettas lite, driver ut ångesten och gör dig friskare. Det talar väl sitt tydliga språk att en halvtimme i naturen sänker ditt blodtryck vare sig du vill det eller inte. Skogen är naturlig medicin, men släpar du med dig telefonen ut så vet i fan.
I den moderna världen lever vi längre och längre. Min son riskerar att bli uppemot 150 år har jag läst. Stackars krake. Lever längre, men i vilket sammanhang? Vi hålls vid liv, men lever vi? 150 år i den moderna världen. Tanken skrämmer mig.
För även om jag är en varm anhängare av Dylan Thomas syn på hur vi ska möta den oundvikliga "natten", uttryckt så väl i hans dikt Do not go gentle into that good night, så är det inte existens i materialistisk mening jag kommer rasa och strida mot när den dagen kommer, nej, det är mest principen om motstånd och det faktum att jag avser att lämna in som jag levt – kämpande.
Om jag skulle kapitulera inför den moderna världen och allt dess innehåll så hade jag nog till sist mött döden med en axelryckning. För inte nog med att livet mest är en fråga om existens för den moderna, så är det också tråkigt. Att leva för mikrokickar utan någon existentiell substans är meningslöst.
Att bli fri från den moderna världen är att omfamna livet. Det är att vinna hennes gunst och leva med hjärtat i halsgropen och fjärilar i magen. Det är att fånga henne i sina armar och virvla fram med henne över en sommaräng; det är att kyssa hennes läppar och skratta tillsammans med henne. Det är att ha något att leva för. Att acceptera den moderna världen är som jag föreställer mig att det är att köpa en hora … på Onlyfans, som man inte ens får röra.
Så, för att knyta ihop säcken: Rivolta contro il mondo moderno!