Hösten närmar sig - låt oss möta den starka
En kort höstbetraktelse och ett par stärkande dikter av insändaren Johan.
Hösten närmar sig. Än grönskar det, än blommar det. Men det har varit en kall augusti, och hösten känns nästan här. Ja, sommaren har varit så dålig i Sverige att klimathetsarna har dragit söderut. De lovade extremhetta i Sverige och vädrade morgonsol när juni var fantastisk. Men sedan blev de så besvikna att de var tvungna att dra till Medelhavet, sydöstra USA och Hawaii.
Rapporterna därifrån har varit ömsom hemska (när värdefulla saker brunnit upp), ömsom falska (lögner om temperaturer, hets för att lura folk in i narrativet) och ömsom sensationspressaktiga (hör ej hemma i SVT, SR eller DN). Lena Andersson skriver lite träffande om svensk medias idiotiska behandling av sommarens händelser. Undrar hur länge hon får stanna på SvD?
Hösten närmar sig. En vecka kvar på sommarlovet, äpplena börjar bli röda. Några kanske blir stressade av det. Men hösten för också gott med sig. De där äpplena kan skördas, liksom mycket gröda. Den trygga lunken återvänder.
I sikte finns också flera höstevenemang med Dfs i Älgarås. “Fria ord” är ett sådant, ett annat är “Till förfädernas minne”. Det senare blev jag påmind om genom en medlem på Svea Ting, en tingsman, som skickade in ett par dikter han ville skulle komma publiken till dels. Båda dikterna minner nämligen om att hämta kraft ur förfäders och föregångares mod och offer. Det är just tanken med “Till förfädernas minne”.
När undergångsprofeter skrämmer och vill döda friheten, när lögn går under sannings namn, när förrädare går lösa, när invasioner sker, då är det bra att bli påmind om att här stod en gång ett folk fast och starkt, och att det faktiskt kan vara så kort tid sedan som igår.
Nog för mig. Nu tar dagens insändare, Johan, vid med två stärkande dikter.
Tommie Det finns situationer där det krävs nordiskt mod, där rättfärdigheten kräver att man spiller sitt blod. Där många skulle tvekat, valde du direkt att inte vika ner dig, att vara verkligt svensk. Det är vår plikt att aldrig glömma, vårt ansvar att hedra ditt fall. Det är vår skyldighet att kämpa på. Tommie, du gav allt. Låt sången aldrig tystna, låt våra röster bli till en, som minner om ditt hjältemod, långt in i framtiden: att aldrig vika ner sig, sätta idealen främst. Tommie visar vägen, nu måste vi följa den. Det är vår plikt att aldrig glömma, vårt ansvar att hedra ditt fall. Det är vår skyldighet att kämpa på. Tommie, du gav allt. Det finns många sätt att leva, även många sätt att dö. Låt Tommies valda väg i oss andra så ett frö. Ty om vi var och en kan uppbringa ett uns av hans mod, då finns det ju hopp för vår sköna nord. Det är vår plikt att aldrig glömma, vårt ansvar att hedra ditt fall. Det är vår skyldighet att kämpa på. Tommie, du gav allt. Strävan Vad framtid än må av oss kräva, när åter ett år passerat, stå fast i jord där fäder spillt blod, ty där skall en dag vinnas segrar. Vik ej ifrån fana, blod och jord, stå fast när livet stormar. Ty här vi står, här vi lever, här vi vår framtid formar. Möt framtids slag med mod, möt dem tryggt med blodsbundna kamrater. För tidens hjul mal åter vårt mjöl, till det bröd vi på frihetsdagen smakar. Blås gjallarhorn till värn och mur, hör hur nordens skogar talar. Träden viskar om ett enat folk, friborna, inga slavar. Känn vinden leka mot kind, en pust från en tid då drakskepp for fram. Res dig upp och kom med oss, fri från bojor smidda av skam.