Homogen befolkning främjar tillit
Homogen befolkning främjar tillit
Om tillitens historiska rötter i Sverige och vad som står på spel när den undergrävs.
Liksom en statlig myndighet 2004 skrev om ersättningsmigration till Sverige har svenska regeringar och politiker haft tillgång till forskning som klarlägger att länder med stora muslimska populationer är mindre tillitsfulla än andra jämförbara länder. Nordiska ministerrådet (NMR) publicerade 2017 en rapport om social tillit i de nordiska samhällena (”Tillit – det nordiska guldet”, 2017-06-15).
Rapporten handlar om social tillit i de nordiska länderna. Norden har, kan man läsa, högst nivåer av social tillit i världen vilket gynnar såväl samhällsekonomin som individer och samhället i dess helhet. Rapporten diskuterar bakgrunden till varför den sociala tilliten blivit så hög i Norden samt vilka utmaningar som den står inför.
Tillitens betydelse
Tillit är något absolut grundläggande för att ett samhälle – oavsett storlek – skall fungera. Vi är beroende av att känna tillit till att alla tar ansvar, bidrar och verkar för den gemensamma arenans bästa. Det går att jämföra med hur viktigt det är för människan att känna sig säker på att marken också nästa gång foten sätts ner verkligen håller. Skulle man tvivla på det eller på att också nästa andetag förser kroppen med livsnödvändigt syre, hade man till slut blivit psykiskt sjuk. Dålig tillit stressar samhällskroppen.
I tider då värderingar och andra grundläggande ting står högt på agendan, är det välkommet att frågan om tillit lyfts på hög nivå. Samtidigt kan frågan ställas om författaren till rapporten verkligen har läst av termometern rätt. Eller om skriften har som syfte att vara ett redskap i ett påverkansarbete. Man kan fundera över om tillit kan skapas med ett statligt ovanifrånperspektiv (så som införandet av protestantismen, vilket rapporten framhåller som en viktig faktor för den höga tilliten i de nordiska länderna) eller om det är andra mekanismer som faktiskt är åtminstone minst lika väsentliga.
Rapporten från Nordiska ministerrådet inleder med att konstatera att ”all tillgänglig forskning menar att de nordiska samhällena kännetecknas av höga nivåer av social tillit. Nivåerna är inte bara höga i sig, de särskiljer Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige från resten av världen: inga andra länder kommer upp i samma nivåer.”
Vidare, att tillit på många sätt ”är det kitt som får de nordiska samhällena att hålla samman. De nordiska samhällena har troligen mer att förlora på minskad social tillit än andra länder. Inte bara på grund av att de nordiska samhällena har det högsta tillitsnivåerna utan för att samhällsmodellen, eller snarare själva samhällskontraktet, bygger på hög social tillit.”
”Det är svårt att föreställa sig samhällsmodeller som de nordiska om inte medborgarna litar på att andra medborgare också genom skattesystemet bidrar till samhällsekonomin samt att myndigheterna hanterar medlen på ett rättvist och effektivt sätt fritt från korruption.”
Hur tillit urgröps
Det är bra att detta lyfts. Förtroende för myndigheter och offentliga institutioner är oerhört viktigt. Samtidigt är det en känsla av ödets ironi som infinner sig då man löpande kan ta del av motsatsen, hur folkvalda och skattefinansierade tjänstemän och verksamheter försnillar skattemedel. Beslutet om en ”coronafond” på EU-nivå, bara för att ta ett exempel, vilken innebär många, många års skuldsättning är väl ett av de mest graverande exempel i modern tid.
Flera andra affärer och skandaler i myndigheter och institutioner har de senaste åren kommit till allmänhetens kännedom. Ann Heberlein, tidigare lektor i etik vid Lunds universitet, skrev att ”tillit inte är en oföränderlig attityd. Tillit måste också vinnas, upprätthållas och bekräftas – och när tilliten börjar tryta kan det gå mycket fort.” Det är, inte minst för staten, just nu kraftig uppförsbacke i arbetet att försöka reparera förtroende och tillit.
Mycket i rapporten behandlar förhållandet och tilliten till staten och den pekar på vissa särskilt viktiga frågor: ”Höjd utbildningsnivå, låg arbetslöshet och en homogen befolkning – särskilt i ekonomisk mening – är andra områden där statlig politik gett positiva bidrag.”
Rapporten från Nordiska ministerrådet avslutas med en kortare lista över vad man menar att staten bör prioritera: ”Utifrån den genomgångna forskningen om de nordiska erfarenheterna kan man sammanställa ett slags manual på hur staten kan agera för att långsiktigt öka den sociala tilliten”, skriver man och anger bland annat vikten av att ”agera med öppenhet och transparens, hantera skattemedel med respekt och bekämpa alla tecken på korruption, hur obetydliga de än kan förefalla.”
Utmaningar
Tillit, konstaterar rapporten, är inget som kan tas för givet. De nordiska länderna står inför flera utmaningar. Bland annat tar man upp det generella problemet med att ”aktörer uppfattar att andra invånare agerar som ’fripassagerare’, vilket gör det svårt att upprätthålla gemensamma normer, liksom att individen blir mindre benägen att bidra till det gemensamma.” Man tar som exempel vad Bo Rothstein kallar ”den sociala fällans logik”.
Minskad social tillit - och de effekter det leder till - innebär att en väg anträtts som leder i motsatt riktning i förhållande till de ”långsiktiga välsignelser” som genom historien byggts upp och vårdats i samhället. Detta får återverkningar på ekonomin, hur samhället fungerar, demokratin, kriminalitet och inte minst i ökande ohälsotal.
Några av de specifika utmaningar som rapporten nämner kan kopplas samman med ”ökad heterogenitet genom exempelvis ökad ekonomisk olikhet, invandring samt politisk polarisering.”
Protestantismens roll för tillit i de nordiska länderna?
Det är så klart intressant att försöka ta reda på var tilliten kommer ifrån; vad som skapar tillit. Inte minst när det nu gäller att hitta tillbaka till den. Rapporten pekar på tidigare forskning som visar på att ”de nordiska samhällena sannolikt tidigt uppvisade höga nivåer av socialt kapital. Detta har man i andra studier försökt bekräfta genom att exempelvis studera svenskar som utvandrade till USA och som tog med sig tilliten.” Rapporten hävdar också att forskare pekat på ”införandet av protestantismen i de nordiska länderna som en viktig förklaring bakom tidiga tillitsnivåer” och att ”andra [forskare] velat gå så långt tillbaka som till vikingaperiodens tidiga statsbildningar och handelsnätverk som viktiga förklaringsfaktorer.”
Det är vid tillfällen som dessa, då protestantismen tillskrivs betydande värde för tillit, som fotnoterna blir intressanta. För om man fortfarande lever i illusionen att kung Göstas (Gustav Vasa) initiativ att inte bara införa protestantismen men också lägga under sig den svenska kyrkoprovinsen ökade tilliten för staten (kronan) bland allmogen är det hög tid att vakna.
Nå, rapporten har här (angående protestantismens roll för social tillit) en fotnot som lyder: ”För en diskussion om detta inklusive hänvisning till annan forskning se, C. Bjørnskov, ’The Determinants of Trust’, in Ratio Working Papers (2005)”. En något oprecis hänvisning, kan man tycka.
Vad säger då Bjørnskov om protestantismen och tillit i ”The Determinants of Trust”? Bjørnskov konstaterar mycket riktigt att man kan se en högre grad av tillit i de nordiska samhällena och att det i dessa finns en majoritet protestanter.
”The results show that Muslim countries are less trusting than comparable countries while the negative effects of Catholicism are not significant and the positive effects of Protestantism and Eastern religions are positive, as suggested by previous studies.” (“The Determinants of Trust”, s. 13)
Men, skriver Bjørnskov, den effekten är i själva verket inte så väldigt stor:
”Yet, judging from the coefficient on Protestants in column 2, the Nordic countries where an average of 90% of the populations belongs to a Protestant denomination would only be 11 percentage points more trusting than comparable countries.” (“The Determinants of Trust”, s. 13)
Faktum är, fortsätter han, att om man exkluderar de nordiska länderna helt från statistiken försvinner den protestantiska effekten fullständigt och lämnar resultatet oförändrat. Det handlar alltså inte om protestantismen i sig utan den högre graden av tillit härrör sig från mycket djupare historiska faktorer så som rörlighet under medeltiden eller spår från vikingarnas normer avseende ärlighet.
”Furthermore, if the Nordic countries are excluded from the sample (not shown) the Protestant effect entirely disappears while leaving the remaining coefficient virtually unchanged. It must therefore be acknowledged that the effect of Protestantism may not be of religion per se, but could cover an effect of much deeper historical factors such as social mobility in medieval times or remnants of Viking norms of honesty. For example, the Nordic languages still use the Viking saying “a word is a word”, sometimes followed by “and a man is a man”, indicating that if a man was to break his word he would no longer qualify to be treated as such.” (“The Determinants of Trust”, s. 13)
Också i sin slutsats konstaterar Bjørnskov att länder med stora muslimska populationer är mindre tillitsfulla än andra jämförbara länder och att den positiva effekten av protestantism som tidigare studier har identifierat snarare handlar om andra positiva effekter som är specifika för de nordiska länderna och att det möjligen kan spåras tillbaka till tidig medeltid i form av vikingarnas normer.
”The results furthermore showed that countries with large Muslim populations are less trusting than other comparable countries […]. The positive effects of Protestantism that previous studies have identified, on the other hand, are most likely to be due to positive effects specific to the Nordic countries that potentially might be traced back to particular Viking norms.” (“The Determinants of Trust”, s. 19)
Tilliten till en rapport. Hur går vi vidare?
Med ännu en offentlig rapport på bordet kan man undra om det är denna som kommer att väcka lusten hos oss att verkligen ta tag i saker och ting? Att rapporten alls nämner den kyrkliga domänen är vällovligt. Men det är synd att det är den kungliga (och senare statliga) megafonen protestantismen som får företräde framför den kristna tron. Och att idag räkna med det som för inte så länge sedan var statskyrkan i de nordiska länderna och tro att den bär den tro och lära som vikingarna en gång mötte och tog till sig är naivt.
Och – på tal om naivitet – ber jag om att få återkomma beträffande myndighetsrapporten om ersättningsmigration. För, ja: det finns forskning på området folkutbyte. Det är ingen myt. Ingen konspirationsteori. Det är något högst reellt.