Historien starkare än viljan
Det blir ofta tvärtom än vad vad man tänkt sig - historiens eviga lärdom
Härskare, statsmän, handelsmän, härförare, revolutionsledare, diplomater, mediapersoner. Många är de som har velat föra historien i en viss riktning. Oftast är det inga stora händelser, avgörande för ett land, en kontinent eller världen i stort, utan bara någon del av allt som händer i ett land. Men ibland är det större skeenden som har stor påverkan på människor för lång tid framåt, kanske hundra år, kanske mer. Eller det är händelser av stor betydelse som plötsligt inträffar och som angår många, varmed allehanda viktiga människor vill utnyttja situationen på endera sättet.
Intressant är att händelserna många gånger utvecklar sig på ett helt annat sätt än vad som avsågs eller vad som kunde förväntas av den ena eller andra parten. Historien är allt som oftast starkare än personers viljor, och ofta tar historien en helt annan riktning än vad parterna kunde föreställa sig.
På våren 1989 samlades skaror av studenter för att hedra en medborgarrättskämpe på Himmelska fridens torg i Kina. När skarorna växte och blev ihärdigare med krav på reformer, slogs rörelsen abrupt ned. Många dog i uppgörelsen, troligen några tusen, och efterspelet blev förstås än värre med räfst mot misstänkta.
Dramat följdes dagligen i västerländska medier. Skulle kinesiska studenter och frihetstörstande medborgare kunna skapa förändringar i det kommunistiska väldet? Längtan var förstås större hos kineserna, men även hos oss drömdes drömmar om ett mer frihetligt och rättvist Kina. De drömmarna grusades när militären i maj gick in och hårdhänt gjorde slut på demonstrationerna.
Att den kinesiska regimen skulle lägga locket på och förbjuda att händelserna omtalades i landet var väntat. Att föra händelserna på tal är fortfarande strikt censurerat i Kina. Men hur blev det med västländerna, som i ord så kraftigt markerade mot händelserna, bland annat genom att kalla det för massakern på Himmelska fridens torg?
Man fördömde förstås den kinesiska repressionen, men i praktiken höll det sig till ett vapenembargo. Man lät bli att sälja vapen till Kina. Ekonomiskt visade man kanske inte direkt välvilja i ett par år, men processen mot ett Kina som världens verkstad var redan igång, och kineserna såg till att det fortsatte på den vägen. Väl stött av Väst - var annars skulle köpen komma ifrån. Tjugo år efter massakern var Kina onekligen kanske inte världens ekonomiska motor men väl den största producenten.
Vad som borde ha blivit en stark tillbakagång för Kina p.g.a. sanktioner följt av förhoppningsvis reformer för mer medborgerlig frihet och rättvisa ledde snabbt till motsatsen. Medelklassen i landet frodas på sina håll samtidigt som enorm fattigdom finns på andra håll, ja rent av närmast slavförhållanden. Politiskt motiverade avrättningar är legio. Rasbaserad terror bedrivs mot uigurer. Tibetaner förringas. Styret är kommunistiskt. Miljöproblemen är enorma: kolindustrin är inte av denna världen, plast hamnar i floder och Stilla havet mer än någon annanstans. Korruptionen går inte att få bukt med.
Samtidigt sitter politiker och tyckare i Väst på höga hästar och fördömer allt sådant - men mest riktat mot den egna befolkningen och i ringa mån mot Kina, som man bedriver full handel med. En skola där jag arbetade ville börja ett samarbete av något slag med Kina. När någon påpekade att landet är en kommunistisk diktatur, sade ledningen "Jovisst, men..." Beslut var förstås redan fattade.
Det som hade kunnat bli en naturlig utveckling mot mer västerländska förhållanden, fast ändå med uppenbar nationell särart, såsom i Japan och Sydkorea, ledde i stället tilil motsatsen: fortsatt diktatur och större kinesisk press på andra länder (och därmed eventuellt utökad kommunism i världen).
Historien gick förvisso i önskad riktning för den kinesiska kommunistregimen, men i längden visar sig nog historiens ironi där med. Den kapitalistiska utvecklingen i landet kommer säkerligen leda till uppluckring av den diktatoriska politiken för att inte tala om socialistisk rättvisa. Men att det skulle sluta med demokrati, fred och rättvisa är nog mest fria fantasier från moralistiska tyckare i Väst.
Oavsett kan det sägas att historien har varit hård mot alla kommunistiska önskningar. I stort sett alla kommunistiska revolutioner har slagit snett. Historien gick meddetsamma mot revolutionärernas önskan om rättvisa, solidaritet, välstånd, frihet. Kina (de första decennierna), Sovjetunionen, Kampuchea, Albanien, Venezuela - land efter land har drabbats av politisk terror, fattigdom, ojämlikhet, miljöförstöring, ofrihet när det önskade målet var det motsatta.
Regeln tycks vara att ju starkare man vill ändra historiens gång desto hårdare slår historien själv tillbaka och låter motsatsen ske. Ironin är påfallande. Och människan verkar aldrig lära sig.
Det kanske värsta politiska beslutet i Europa de senaste decennierna torde vara Angela Merkels energipolitiska omställning efter jordbävningen som drabbade kärnkraftverket i Fukushima. Tysk kärnkraft skulle läggas ned - trots oerhörda behov av energi eftersom Tyskland är Europas industriella nav. Energi kunde väl köpas på världsmarknaden, inte minst från Ryssland, i väntan på nya energikällor skapade av uppfinningsrika ingenjörer.
Merkels plan var förstås att stjäla röster från Die Grüne, Tysklands miljöparti. Dessutom skulle Ryssland därmed inkorporeras i den europeiska sfären med demokrati, yttrandefrihet m.m. I stället såg vi hur Die Grüne minst dubblerades medan Merkels parti backade. Vi såg Krim och den fullskaliga invasionen av Ukraina. Vi såg ett Tyskland energimässigt i klorna på Putin (alla har förstås sett klippet med skrattande tyska politiker när Trump säger vad som var på väg att ske, vilket försannades ett par år senare, varmwed skratten sattes i halsen). Vi såg ett Ryssland alltmer autokratiskt (för att använda ett dåligt ord). Vi såg tysk industri backa.
Närmast allt gick tvärtemot planerna. Det är lite av en modern variant om legenden om kung Krösus. Kroisos var kung i Lydien (i dagens Turkiet) på 500-talet f.Kr., ett rikt och mäktigt rike. Ett orakel hade delgivit honom att om han tågade över gränsfloden Halys så skulle ett mäktigt rike störtas.På andra sidan gränsen låg det enorma Perserriket. Frestelsen var förstås för stor för kung Krösus som korsade floden och startade krig med perserna, med en inre syn av hur perserkungen bad om nåd vid hans knän. Efter några drabbningar var det tvärtom perserkungen som drog det längsta strået varmed Lydien sögs upp i Perserriket. Krösus fick nöja sig med att bli rådgivare åt persernas kung Kyros.
Ett mäktigt rike hade således störtats. Lydien försvann från kartan som eget rike. Legenden tjänar som en god parabel över hur historien övervunnit enskilda personers vilja genom århundraden. Det blir ofta tvärtom vad de föresatt sig. Sådana händelser har kantat historiens gång år efter år genom årtusendena. Berättelsen ger också en bild av dagens svenska politiker. När de väl misslyckats träder de kanske åt sidan men får en fin och välbetald "rådgivartjänst" i härskarens skugga. En spark snett uppåt finansiellt sett!
I vår tids “världshistoria”, d.v.s. de stora händelserna, är nog skeendena i Mellanöstern de värsta felberäkningarna, där historien har slagit tillbaka. USAs krig mot Afghanistan och Irak samt den arabiska våren har helt missberäknats. Konsekvenserna har varit ödesdigra inte bara för invånarna där utan också för hela Västvärlden.
En tanke från USAs sida när det gäller krig mot Irak var förstås hämnd mot Saddam för Kuwaitkriget, att få ett bättre grepp om oljan i området och skapa bättre buffert mot Iran. Men den idé som lanserades var att få bort diktatur i området och ersätta med demokrati samt få bort farliga vapen ur händerna på lynniga diktatorer. Mellanöstern skulle demokratiseras och långvarig fred säkerställas, enligt de neokonservativa hökarna. Samma sak sades - med annan president och andra sorters hökar - under den arabiska våren med framför allt störtandet av Kaddafi i Libyen.
Ingen kan säga att målen uppnåddes. Afghanistan är fortfarande mullornas och krigsherrarnas land. Irak är långt ifrån demokratiserat. Iran är starkare än tidigare. Isis kom som ett brev på posten när den arabiska våren stöttades av Västländerna och maktvacuum uppstod efter Saddams avlägsnande. De nordafrikanska länderna är inte heller några stabila demokratier; framför allt är Libyen ett enda kaos efter Hillary Clintons framfart. Syrien, Jordanien, Saudiarabien m.m. styrs diktatoriskt. Oljan i Mellanöstern är inte alls säkrad.
Den största kaosingrediensen är dock de stora migrationsvågor som har uppkommit efter alla debacle i regionen. Om man bortser från dem som vill ha folkutbyte och billigare arbetskraft i Väst så har migrationen vållat oändliga och kanske olösbara problem i Europa och Nordamerika (jodå, det är många araber som hamnat i länder som USA, Kanada och Australien, inte bara i Europa.
Våra länder har blivit närmast oigenkännliga. Segregationen är fullständig, bidragssystemen har utvidgats bortom alla gränser, kriminaliteten (inte minst maffiafasoner) ökar ständigt, människor känner sig främmande i eget land, islam är en ny obehaglig makt- och kulturfaktor att ta hänsyn till, korruption drar fram. Det är en katastrof utan dess like, och frågan är om det går att reparera. Bara för att det lät så fint och lockande med demokrati i Mellanöstern och Nordafrika. Precis som profetian lockade kung Krösus.
Även de traditionella maktgrupperna inom politiken sitter nu på pottkanten. På grund av migrationen och alla snabba förändringar har den nya högern, populistiska och invandringskritiska partier samt personer som Donald Trump sett dagens ljus och kommit till makten i många länder. Den traditionella politiken i Västländerna är snart överspelad - överspelad av etablissemanget självt. Deras ageranden i de stora frågorna har lett till motsatsen.
Reinfeldt ville mota SD, bryta samarbete mellan MP och S samt ordna en human invandringspolitik. Reultatet blev motsatsen: SD har gått framåt, MP är lika vänster och med mer smak på makt, invandringspolitiken är katastrofal för både invandrare och svenskar. Det är lika typiskt som det är tragiskt. Det är historiens ständiga svar på quickfix. Exemplen är otaliga, ett tydligt tecken på människans dårskap och svårigheter att lära sig ett och annat. Det är därför en konservativ hållning är den enda någorlunda fungerande vägen att gå.
Det går aldrig som man tänkt sig, det är bara att inse. När jag för ett par år sedan gjorde ett hästjobb när jag fräste ett grönsaksland, rensade ogräs till förbannelse, hämtade kodynga, planerade odling i detalj, satte 20 olika sorters frön enligt ett intrikat system för att få bästa balans i landet - då kom på eftermiddagen när fröna äntligen var i jorden ett skyfall av sällan skådat slag. Varmed alla frön rann bort. Grönsakslandet stod öde den sommaren, vill jag lova.
Sådan är historiens gång.
Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.
Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.
Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.
Dela den här artikeln med dina bekanta.
Dela Svea Ting med dina vänner.
Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.