Helige Olaf och Europas märkliga död
Hur européerna kan vinna kraft på nytt.
Det är den 29 juli, helige Olafs festdag. Han är Norges skyddshelgon och den kung som enligt flera källor spred den kristna tron i Skandinavien. Kung Olaf stred i Kristi namn och dödades 1030 i Stiklestad norr om Trondheim, där han idag vilar i Nidaroskatedralen. Som den martyr han var blev han snabbt helgonförklarad, och Olafskulten spreds sedan långt utanför Skandinavien. Nidaros blev på kort tid ett av de mest kända och viktigaste pilgrimsmålen. Ännu idag håller man hans minne levande på många håll.
En annan kung som stred för den kristna tron, men några århundraden tidigare, var Karl Martell (686 – 741). Han är bland annat känd för att i slaget vid Tours hålla stånd mot saracenerna. Slaget vid Tours (eller Poitiers, som det också omnämns) utkämpades i oktober 732 mellan styrkor under den frankiske ledaren Karl Martell och en saracensk armé ledd av emir Abd ar-Rahman ibn Abd Allah. Frankerna besegrade den saracenska armén som därmed hindrades från att tränga längre norrut.
Ett kulturarv under belägring
En av skillnaderna mellan Helige Olaf och Karl Martell kan sägas ligga i hur deras respektive minne idag lever och vårdas. I en intervju med den brittiske författaren och journalisten Douglas Murray framkommer att Martell ligger begravd i klosterkyrkan Sankt Denis, belägen i en av Paris förorter. Martells storhet bevittnas genom att flera av Frankrikes kungar har sin vila där. Men, säger Murray i intervjun, en följd av den genomgripande förändring som skett i Europa och särskilt Frankrike är att scenen runt Sankt Denis inte alls liknar Europa längre.
-”Fransmännen känner till platsen och att han [Martell] ligger där, men de går inte dit…”
En suicidal kontinent
Douglas Murray har bland annat skrivit boken The Strange Death of Europe som kom ut på engelska i maj 2017, och det är med anledning av den som den intressanta intervjun gjordes.
Boken presenteras av förlaget på följande vis:
“The Strange Death of Europe is a highly personal account of a continent and culture caught in the act of suicide. Declining birth-rates, mass immigration and cultivated self-distrust and self-hatred have come together to make Europeans unable to argue for themselves and incapable of resisting their own comprehensive change as a society. This book is not only an analysis of demographic and political realities, but also an eyewitness account of a continent in self-destruct mode. It includes reporting from across the entire continent, from the places where migrants land to the places they end up, from the people who appear to welcome them in to the places which cannot accept them. Told from this first-hand perspective, and backed with impressive research and evidence, the book addresses the disappointing failure of multiculturalism, Angela Merkel's U-turn on migration, the lack of repatriation and the Western fixation on guilt. Murray travels to Berlin, Paris, Scandinavia, Lampedusa and Greece to uncover the malaise at the very heart of the European culture, and to hear the stories of those who have arrived in Europe from far away. In each chapter he also takes a step back to look at the bigger issues which lie behind a continent's death-wish, answering the question of why anyone, let alone an entire civilisation, would do this to themselves? He ends with two visions of Europe - one hopeful, one pessimistic - which paint a picture of Europe in crisis and offer a choice as to what, if anything, we can do next.”
I intervjun (som kan ses här) tar författaren upp migration, identitet och islam (som också är bokens undertitel). Vad han verkar vilja komma åt är den europeiska identiteten och rätten till den. Han menar att få idag kan redogöra för vad den består i och att anledningen till det är att den har tagits för given och inte varit föremål för omsorg, men också att vi lider av en postkolonial skuld. Murray nämner i det sammanhanget Sverige och ställer frågan hur till och med ett så avlägset land i norr väljer att ta del i den denna påstådda skuld.
Rotlösheten ger negativa konsekvenser
Steget till att prata värderingar ligger inte långt borta. Även här pekar han på det problematiska med vad som är typiska europeiska värderingar. Han tar England som exempel där man menar sig ha värderingar som ”tolerans, godhet, hederlighet och mångfald” (känns det igen?). Även om Murray själv inte är troende kristen framhåller han vikten av ”kristna värderingar” som essentiella och bärande, att det är tillbaka till dem vi måste söka oss. I detta hävdar han att människor inte behöver komma till personlig tro utan att det är tillfyllest med en så kallad grundläggande ”kulturkristendom”; till och med ”kristna ateister” menar han är bärare av de så viktiga ”kristna värderingarna”.
Samtalet berör också det faktum att individer till slut vaknar upp ur det ytliga konsumtionssamhället och inser att de behöver fylla tomrummet med mening, mål och normer och då söker sig till islam. För att islam är ett tydligt alternativ till meningslösheten. Detta tenderar att gälla framför allt kvinnor:
”Vi ser redan nu hur framför allt kvinnor här i Sverige konverterar till islam. Det som driver dem är ett uppdämt behov av stabilitet, av mål och riktning. Detta beskrivs i avhandlingen ”Vi blev muslimer. Svenska kvinnor berättar. En religionssociologisk studie av konversionsberättelser” av Madeleine Sultán Sjöqvist, teologie doktor i religionssociologi.” (Källa, Kvartal)
Behövs andligt ledarskap
Även om vad Murray benämner som ”kristen ateism” eller ”kulturkristendom” som något omistligt inför framtiden måste följande påtalas: Det kan inte finnas en kulturkristendom utan att det finns en levande tro. Det kan inte, i längden eller med någon reda, finnas kristen tradition och praxis utan att det finns en kyrka som visar vägen, fostrar och bär. Det räcker således inte att alla i Sverige eller hela Europa som genom ett trollslag blir uttalat ”kulturkristna”. Det ger inte den levande grund som får den vilsne att söka sig till kyrkan (i stället för moskén) för att finna mening med livet och stadga i det.
Utan människor som tror, utan män med kall till kyrkans ämbeten, utan kloster och levande församlingar, utan att vi faktiskt är kyrka, är kristna mer än till namnet, kan ingen ens berömma sig om att vara kulturkristen. Europa behöver kyrkan mer än hon inser och begriper. Men inte en korrekt, världsligt orienterad kyrka utan den kyrkan som kan förse människor med det mod Karl ”hammaren” Martell besatt. Europa måste vårda sig om sitt arv, sin historia och sin kultur. Vi har faktiskt rätt till den. Europa måste ta en ordentlig titt i backspegeln för att framtida generationer också skall kunna blicka framåt med hopp och livslust.
Och kanske kan våra nordiska helgon med den helige Olaf i täten vara till välsignelse för oss alla.