Heliga platser

Kan besudlandet av våra heliga platser få folk att reagera eller är de förlorade?

Vår tids vänsterrörelse för ett korståg mot sina egna folk och sin egen kultur. Hade de varit bolsjeviker så hade det varit ett hammar- eller skärståg. Nu är det snarast ett intighetståg. Målet för dem är knappast att uppnå några storslagna samhälls- och kulturresultat utan att få det egna att bli litet varmed allt kan gå under.

Det märks på inställningen till Östasien. Den nutida (kvasi)marxistiska analysen ser hela norra halvklotet som ett stort problem eftersom alla de folken på något sätt går framåt, blir mer välmående och rika. Även det kommunistiska Kina ses lite som en “skurk”. Det är således inte bara den vita rasen som är ond utan även den gula.

En annan sak som visar på vänsterns nihilism är dess raseringslusta, skadeglädje eller bara vårdslöshet över de framgångsrika ländernas monument. För några år sedan hamnade den grekiska ön Lesbos mitt i invandrarkalabaliken. Ön invaderades av kadrer av invandrare från Mellanöstern som “flytt” via Turkiet. Få utanför Grekland verkade bry sig om öns storartade förflutna. På 600-talet f.Kr. verkade poeterna Sapfo och Alkaios där, bortsett från när de tvingades i landsflykt. De blev odödliga namn på den grekiska parnassen och hörnstenar i västerländsk poesi. Ön närmast massakrerades av invandrarvågen. Vem brydde sig om Sapfo och Alkaios då - och nu kanske? En förlorad helig plats.

I Sverige är Lars Wivallius jämförbar med de två grekiska poeterna. Han är en hörnsten i svensk poesi, den första svenska poeten på många sätt. Givetvis fanns det poeter före honom, men i och med renässansen och reformationen brukar man räkna med att svensk poesi föds på allvar. Egentligen hetta han Lars från Vivalla. Alltså, området i dagens Örebro. Men vad är den stadsdelen idag? Just det! Utanförskapsområde, invandrarmajoritet, Lars Wivallius bortglömd. En förlorad helig plats.

I Sverige har många kyrkor ödelagts genom vänsterns försorg eller invandringen. Givetvis har mängder av kyrkor genom århundradena gått under genom olyckor eller vårdslöshet, men det är ändå sorgligt när delar av kulturarvet dör av ren jävelskap. Vidare har många herrgårdar som har tjänat som hotell och sedan som invandrarboende blivit halvt demolerade under invandringsvågen. Visst har man renoverat därefter i de flesta fall, men det riskerar att hända något med varje sådan renovering. Det är inte längre samma gård. Utan en förlorad helig plats.

Vad var det egentligen som hände med Notre-Dame i Paris? Försummelse var det kanske. Men tänk om en invandrare eller vänstermarodör hade tänt på byggnaden. Skulle man våga avslöja det, med risk för rabalder? Nu byggs de förstörda delarna upp igen, och sådant har hänt med många kyrkor och slott genom åren. Men något var det som gick förlorat i den där vådelden. Nästan en förlorad helig plats.

Utanför Paris har vi definitivt en förlorad helig plats. I Saint-Denis bor det i stort sett bara invandrare idag, och polisen måste gå in med särskild insatsstyrka när de gäller. Men Saint-Denis är en viktig grund för både gotisk byggnadsstil och kristen teologi (och därmed västerländsk filosofi). Definitivt en förlorad helig plats.

I London är numera vita i minoritet och staden håller på att förlora sin anda - som så många andra västerländska städer. En förlorad helig plats? Visst beror förlusten av helighet också på att tiderna ändras, på allmän modernisering. Men ingen kan påstå annat än att en stor del av hela ändringen har med massinvandringen att göra. Påhejat av vår tids vänster, som gärna ser hur stora delar av rasket sveps bort.

Problemet är att detta förnekas av de flesta och att man viftar bort det. Så farligt är det inte, vi har ju fler statyer, vi hjälper ju människor i nöd, vi har ju hållit på med slavhandel och måste bota lite för det, vi kan ju restaurera det som brunnit, undrar vad som rör sig i hans huvud…

Ändå är just heliga platser det som oftast får folk att vakna upp och reagera. Nästan mer än terrordåd och krigshandlingar med mänskliga förluster. Notre-Dame i Paris hade den effekten (även om det inte var frågan om ett illdåd). Folk vaknade och slogs av hur mycket ett sådant minnesmärke, vare sig man är kristen eller ateist, betyder.

1992 rasade bron Stari Most i bosniska Mostar under kriget i forna Jugoslavien Det fick, brukar man lite överdrivet säga, världsopinionen att vakna för händelserna i Jugoslavien. Man ville inte den sortens fantastiska monument, månghundraåriga, skulle försvinna hur som helst. Det var ett skäl till att man lade sig i konflikten.

2004 var Stari Most återuppbyggd. Det har hänt många monument som förstörts i krig och annorledes. Schloss Charlottenburg och Frauenkirche i Dresden, för att ta ett par tyska exempel. Men bryr sig våra folk på allvar längre? Eller är det viktigare med BLM, påstådda trollfabriker, massvaccination och fortsatt massinvandring?

Frågan är skrämmande - eftersom svaret lutar åt det senare. Därför är det s.k. kulturkriget så viktigt. Folket måste få att inses vad som innerst inne är viktigt för dem, vad som är deras symboler, vad som är deras monument.