Hårt arbetande män
Hårt arbetande män
Ett axplock européer som gått till historien genom digert arbete.
Det finns otaliga intressanta och spännande västerlänningar. Världen är rikare än man många gånger tror. Vissa av dessa spännande typer är förstås närmast att betrakta som kufar, oavsett deras roll i kulturhistorien. 1700-talsfilosofen Immanuel Kant, till exempel, var som bekant så punktlig - han var förstås tysk - att Königsbergsborna hellre ställde sina klockor efter hans dagliga promenader, alltid vid samma tidspunkt, än kyrkklockorna.
Hur kuf han än var (ett vagt minne i mig säger att hans övertygelse om resårers skadliga inverkan på själen gjorde att han bar strumpor med en sorts hängslen) var hans filosofi helt revolutionerande för sin tids tänkande. Inte nog med det, hans filosofi är så genomarbetad och genomtänkt att de är som det mest komplicerade urverk.
Hundra år senare verkade den norska dramatikern Henrik Ibsen, känd för Peer Gynt, Ett dockhem, Vildanden och många andra stycken. Han var så minutiös i sin dramatik, varje replik har en exakt funktion och laddning, att han faktiskt liknades vid ett schweiziskt urverk.
Det finns några författare i historien som varit så där löjligt minutiösa i sin konst. Vergilius, som skrev romarnas nationalepos Aeneiden, skrev på sitt epos i flera år. Han ska ha skrivit ett par rader på morgonen och sedan ha putsat dem under dagen, som björnhonan slickar sina ungar som en kollega sade. Perfekt skulle det vara. Och Gustave Flaubert, 1800-talsförfattaren fick så skarp kritik av sina vänner efter att ha läst upp en roman han skrivit att han brände sitt manuskript. Sedan skrev han romanen Madame Bovary, där han arbetade ingående med minsta lilla kommatecken. Nu fick det vara nog med kritik och bokbrännande.
Hur noga Ibsen än var med sina repliker gjorde regissörer lite som de ville med dem. Första gången hans Ett dockhem spelades i Tyskland tyckte regissören att slutet var lite magstarkt. I pjäsen väljer Nora att lämna make och barn eftersom hennes man inte behandlat henne helt som en vuxen utan mer som en docka. Det var utmanande för tyskarna, så Nora fick vackert komma tillbaka efter att ha vänt i trapphuset och sagt typ, jag skojade bara.
Ibsens stora rival om åskådare var som bekant vår egen August Strindberg. Han var långt ifrån någon urverksskribent. Böcker, dikter, skådespel - allt flög ur händerna på honom. Ibsens samlade verk får plats i ett par volymer. Strindbergs samlade behöver däremot en halv bokhylla. Det betyder inte att kvaliteten blev lidande, han skrev lysande. Han och Ibsen hade snarare olika diametralt olika arbetssätt. Strindberg skrev utöver sina många böcker även otaliga mängder brev, uppemot 10000. Det är ett om dagen i nästan 30 år. Och nästan alltid är han på hugget med sitt eldiga humör. “Min eld är den största i Sverige”, som han säger i ett av breven.
Ändå låg han i lä jämfört med den franska filosofen och författaren Voltaire som ska ha skrivit ännu många flera än Strindberg. Voltaire ligger dessutom på toppen i en av historiens mest lästa böcker. Hans bok om vår hjältekung Karl XII räknas just dit. Dess franska ska vara så lysande att många skolbarn har fått läsa den boken. Voltaire beundrade onekligen Karl XII. Ändå lyder ett känt citat av honom: “Jag skulle gärna se den sista kungen hänga i den sista prästens tarmar.” Nå Karl XII var ju faktiskt död då.
I sin bok Candide skojar Voltaire med en filosof som får heta Pangloss. Det är en karikatyr av en tysk filosof något före Voltaires dagar, Gottfried Wilhelm Leibniz. Voltaire störde sig på hur filosofen kan hamna i närmast spetsfundigheter när långtgående slutsatser ska dras. Och förnuftets egen kraft får visa vägen. Voltaire tyckte bättre om ett mer jordnära förnuft.
Men hans kritik är inte helt rättvis. Leibniz arbetade dag och natt inom alla möjliga discipliner. Även rent praktiska områden, t.ex. diplomati och mer praktisk vetenskap såsom geologi, arkeologi och praktisk mekanik. Han var lite av ett universalgeni som behärskade alla områden. Till historien har han bland annat gått för att bredvid Newton, som levde samtidigt, ha tänkt ut infinitesimalkalkylen i matematik, vilket är helt grundläggande i modern matematik.
På tal om hårt arbete, Leibniz levde nästa samtidigt med Lennart Torstensson, vår störste fältherre bredvid Gustav II Adolf och Karl XII. Han arbetade närmast ihjäl sig på slagfältet. Under Just Gustav Adolfs fälttåg fick han sin skolning och var sedan för det mesta i fält. I Ingolstadt fick han reumatism p.g.a. vistelse i ett fuktigt fängelse. Ofta fick soldater bära honom på slagfältet eftersom sjukdomen var så svår. Så småningom fick han lämna armén, men när Johan Banér dog ett år senare blev det till att kämpa emot reumatismen och leda svenskarna i nya ärorika slag. “Jag vill hellre dö än överleva mig själv”, som han sade. De sista åren fick han trots allt tillbringa hemma i Sverige.
En som var Leibniz beräkningar om differentialkalkyl på spåren levde hela två tusen år tidigare (nästan). Greken Arkimedes, som levde i Syrakusa på Sicilien på 200-talet f.Kr., då en grekisk stad, arbetade inom allt som hade med matematik och vetenskap att göra. Genom hans försvarsanordningar lyckades staden länge hålla stånd mot fienden, tills en romersk soldat slutligen högg ned honom på stranden när han höll på med matematiska grubblerier.
Arkimedes älskade att komma på genomtänkte lösningar. När han låg i badet funderade han på kungens krona. Kungen misstänkte nämligen att han blivit bedragen av sin guldsmed, att smeden hade försnillat guld när kronan gjordes. Kronans volym kunde Arkimedes räkna ut när han märkte hur mycket vatten som flöt ut ur badet när kronan doppades helt. Därigenom kunde han göra beräkningar hur mycket guld som borde finnas i kronan genom att tänka ut förhållandet mellan vikt och volym (hos t.es. guld), densitet. Överlycklig sprang Arkimedes genom Syrakusas gator skrikande “heureka”, jag har funnit det.
Från antikens dagar finns det många spännande kufar, alldeles för många. Bättre att återvända närmare vår egen tid. Johann Joachim Winckelmann har som få andra skapat en syn på antikens tänkare och konstnärer som särskilt storslagna. Som han älskade de gamla romarna och grekerna. Tyvärr hade han fel på en punkt. Han trodde att deras statyer var särskilt “rena” och klara genom sin vita marmor. Men i verkligheten målade grekerna sina statyer i många gnistrande färger. Men det upptäcktes långt efter Winckelmanns tid.
Men han upprättade en närmast dyrkan av de gamla grekerna och deras genialitet. Det gjorde Winckelmann genom ofattbart hårt arbete. Mycket måste läsas och begrundas. Han var son till en fattig skomakare och fisk aldrig några fördelar när det gäller bekvämlighet och därmed bättre möjlighet att ägna sig åt studier och vetenskap. Winckelmann hade därför tränat sin kropp att bara sova 3-4 timmar per natt och då sittande för att snabbt kunna återgå till arbetet.
Han besatt en mirakulös hälsa genom den digra träningen. Därmed orkade han hanka sig fram på enkla lärarjobb, bo i dragiga bostäder, knappt sova men så fort det fanns tid arbeta med att läsa och betänka klassikerna. Så gör man sig berömd om man klarar av att para ansträngningen med en smula genialitet. Precis som Torstensson, Arkimedes, Strindberg, Kant och många andra stora européer.
Många tror att de där berömda personerna blev vad de blev genom sin talang. Men ofta betyder det oerhörd hårda arbetet de bemödade sig med ännu mer. Vad hade Björn Borg varit utan sin barndoms vägg där hemma i Södertälje som han dagligen, timme efter timme, bombarderade med tennisbollar?