Har SD tappat bort Karl XII?

Angående en ny avhandling om SD.

En nyutkommen avhandling har studerat Sverigedemokraternas bruk av Karl XII och andra nationella symboler i historien. Namnet är Historia och nationalism. Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis historiska berättelser. Även Dansk Folkeparti studeras alltså, men dem kan vi lämna därhän. Tyvärr är avhandlingen, skriven av Julia Håkansson vid Malmö Universitet, att döma av den resonerande och sammanfattande avdelningen, ganska torftig, ibland kort och gott trivial.

Håkansson har använt sig av SDs partiprogram och SD-kuriren. De två organen vänder sig utåt till en publik och borde därför i viss mån avslöja hur partiet har använt svensk historia för att legitimera och skapa en politisk hållning. Kanske är det ett skäl till avhandlingens torftighet. Partiprogram och partitidning är knappast något som kommer till systematiskt. Vad som står där säger faktiskt ganska lite om ett partis historiografiska eller historienarrativa ställningstagande.

På en tidning tar man lite vad man haver för tillfället, vad skribenter känner för att göra i stunden och vad fantasi och kunskap tillåter. I ett partis idéprogram är det tusen saker som ska vävas in i högst kondenserad form. Men en avhandling måste ju göra avgränsningar, så man får ha viss förståelse för doktoranden. Och bitvis står det intressanta saker. Till Håkanssons försvar ska också sägas att en viktig del av avhandlingen har varit just jämförelsen mellan SD och Dansk Folkeparti snarare än bara SDs utveckling.

Slutsatserna är att SD på 1990-talet hänvisade till vikingar, Karl XII, Engelbrekt, Gustav II Adolf och Gustav Vasa betydligt mer än efter 2000, då det blev mer Per Albins folkhem på 1900-talet. Med hjälp av historien, resonerar Håkansson, har partiet byggt upp legitimitet och utgångspunkter för sin politik. Medan man på 90-talet använde en retorik grundad mer på starka svenskar och befrielse av landet har partiet på 2000-talet fokuserat mer på välfärd och rättvisa, något landet har förlorat på grund av invandringspolitiken och en del annat.

Det finns en hel del i Håkanssons slutsatser, även om de är rätt triviala och intetsägande. Utvecklingen kan ses som ganska självklar. Ju mer ett parti kämpar för att slå sig in i politikens etablissemang, desto mer blir det likt de övriga partierna. Samma sak har skett t.ex. V, MP och KD. Sedan har förstås också partiets företrädare utvecklats, och det har kommit in nytt folk med nya perspektiv. Dessutom handlar SDs utveckling snarare om att landa i en ideologisk ståndpunkt - socialkonservatism på nationell grund - än att de har utvecklats från en ståndpunkt till en annan. Även S behövde många år från grundandet till det att de landade i en “naturlig” position. Sådana enkla saker kan betyda mer än vad SD försökte åstadkomma i början.

Men avhandlingen belyser en intressant sak, även om den inte diskuterar just det. Det finns många som har lämnat SD av besvikelse. Besvikelsen har förstås att göra med övergivandet av gamla ideal och den gamla utmanande ståndpunkten. SD faller in i ledet, anser många som har letat partier längre högerut, idag Alternativ för Sverige. Varför står de inte vid Karl XII-statyn i Kungsträdgården den 30 november?

Ifall SD bryr sig mindre om våra gamla hjältar i historien, då känner nog en del att de har tappat lite av sin själ. Sedan har säkert fler lämnat SD av andra skäl. Men symboliskt sett ligger det mycket i det. När de ägnar de gamla hjältekungarna, vilka symboliserar vissa historiska ideal, för att hamna i realpolitik, då ändras partiets företrädare. Varmed vissa väljare rynkar på näsan och säger tack och adjö. Att sedan andra strömmar till är annan sak.

Nå, för att påminna om SD-topparna om vad de har övergivit återges här en gammal go’ dikt om den gamla goda tiden. Den säger mycket om övergivna ideal men också mycket om att vara syltrygg eller inte. Att våga stå fast eller att böja sig för etablissemangets krav.

Dikten är hämtad från en gammal sångbok. Så här fostrade landet sina barn en gång i tiden. Och barnen klämde i från topp till tå för hundra år sedan.

För se han va´ så djäkla stark

När Karl den Tolfte skulle ut mot turkarna att slåss,
då valde han till livvakt de tappraste bland oss.
Och bland dessa var en
just en modig ungersven,
om vars bragder man vet att förtälja som så:
att han va´ så djäkla stark,
att han aldrig föll till mark,
och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå.
Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

En dag han stod på kobron vid Dünafloden bred,
ett kruthus flög i luften, och han fick följa med.
När den modige sven
kom till jorden igen,
se då sa´ han, fy fan, vad det här kostar på.
Men se han var så djäkla stark,
att han aldrig föll till mark,
och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå.
Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

Vid Narva var han med, där det blodigast gick till,
och där det var så hett, att man kunde steka sill,
och när han värjan drog ut,
varje gång utan prut,
uppå spetsen av ryssar satt minst trettisju.
För se han var så djäkla stark,
att han aldrig föll till mark,
och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå.
Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

Vid Holofsin där ryssen fick sår i ryggen blott,
gardisten ock som hjälte fick kläda månget skott.
Och när vila man gav,
tog han halsduken av,
och i den satt där kulor så stora som så.
För se han var så djäkla stark,
att han aldrig föll till mark,
och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå.
Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

En dag han order fick sig till fienden bege,
och för att resan skulle så fort som möjligt ske
stoppade han sin person
inuti en kanon,
och när skottet brann av var han framme också.
För se han var så djäkla stark,
att han aldrig föll till mark,
och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå.
Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

Till sist han slogs vid Bender vid turkarnas musik,
och bäst han tumla om uti den kalebalik,
man ett hugg honom gav,
så att huvudet flög av,
men då blev han så flat att han sade som så:
Man må vara än så stark,
sist man faller dock till mark.
Men fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå.
Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

Dela den här posten om du tycker att andra ska läsa mustiga dikter om vårt fädernesland!