Fan anamma för fäderneslandet
Fan anamma för fäderneslandet
Om begreppet thumos - stridslystnad - hos Platon och vårt behov av det i vår tid. Och så en belysande dikt av Heinrich Lersch.
I morgon kommer ett nytt avsnitt på podcasten På gamla och nya stigar ut. Den gamla filosofen Platons bok Staten ska dryftas den här gången. Missa inte det, och läser du det här efter lördagen är det bara att klicka på “podcast” ovan. Programmet är tillgängligt för alla.
Platon skiljer som bekant på tre samhällsgrupper, alla med sin specifika funktion i den idealstat som Sokrates målar upp i Staten, med sina speciella egenskaper och sina dygder. En sund och balanserad stat ska styras av filosoferna, de som strävar efter förståelse och behärskar förnuftet samt äger dygden vishet. De är statens äkta väktare. De backas upp av de krigiska väktarna, som försvarar staten mot attacker utifrån och stävjar problem i staten. Krigarna äger thumos, en sorts livlighet (vrede eller stark gnista) i själen, strävan efter ära, krigisk kraft, stridslystnad. Deras dygd är tapperhet och offervilja. Slutligen har vi den stora delen av befolkningen, näringsidkare, som ägnar sig åt alla sysslor. De känner strävan efter rikedom, kroppslig njutning, vardagslivets nöjen etc. Deras dygd är besinning, måttfullhet, praktisk klokhet.
Alla tre människotyper styrs således av sitt eget slags begär - efter kunskap, krigisk ära och världslig framgång - och äger dygderna vishet, tapperhet och besinning. Varje människa är utrustad med alla mer eller mindre av varje själsförmåga och finner således sin plats i staten efter vad han eller hon (ja, enligt Platon kan även kvinnor vara med och styra staten) har mest av. På det sättet får vi tre samhällsgrupper.
När varje person finner sin plats i helheten och därigenom stöttar helheten så uppstår och bevaras rättrådighet, rättvisa. Då är staten god och sund. Men ingen stat klarar sig utan respektive grupp, alla är nödvändiga.
Svea Ting behöver dig för att fortsätta publicera artiklar om kultur och politik, podden “På gamla och nya stigar” samt ljudböcker. Längst ned står hur du kan stödja oss: prenumeration, swishdonation, artikeldelning mm.
Det må låta lite fyrkantigt (eller trekantigt), men Platons modell är viktig för vår tid där människorna är rädda att låta sig styras av en bestämd förutsättning, att ha en särskild roll, att ha ett utstakat öde. Vår vilja till absolut frihet, med alla möjligheter öppna, är kanske storslagen, men det är också en förbannelse. Fasta roller är nyttiga för individen, de är faktiskt befriande i all sin bundenhet.
Ett problem för oss i vår tid, särskilt i Sverige (vem vet, kanske enbart här) är också förnekelsen av thumos, strävan efter krigisk ära och erkännande. I det offentliga Sverige (d.v.s. i samhället i allmänhet, på gator och torg, i opinionen m.m.) anses thumos bara som något gott hos idrottsmän. De får söka ära genom kroppslig kamp - men bara i den säkra tävlingsformen. Annars skyr man detta thumos - d.v.s. när livet står på spel.
Ingen ska behöva offra sig, inte ens brandmän, poliser och militärer. Krigisk ära anses som både obehagligt och fult. I den socialdemokratiska idealstaten är den där själsliga gnistan något förskräckligt som måste stävjas, helst avlägsnas - den sociala ingenjörskapens dröm. En typisk fras lyder: “krig är alltid något dåligt”.
Och det är sant att kriget ofta är förfärligt. Men det tycks också vara något ofrånkomligt. Människans värld har kantats av krig i tusentals år, i vår tid mer än någonsin. Alla vill försvara sig, många känner sig frestade att vinna fördelar, många blir provocerade att ta till militära medel, man känner revanschlystnad, man tappar diplomatisk kontroll, man behöver handelsbaser, man avskyr den andra parten, man vill vinna krigisk ära, religiösa eller moraliska dogmer kräver det, och så vidare.
Kriget drabbar oss till slut vare sig vi vill det eller inte. Sverige har inte upplevt krig på ett par hundra år snart, men plötsligt står vi kanske där. Och är det inte en yttre fiende som stormar fram så finns inbördeskriget alltid där som ett hot. Inbördes strider, politiskt tjafs, odugliga styresmän - det var vad Platon fruktade allra mest, det som främst leder till en stats upplösning.
Men i (det offentliga) Sverige förnekas thumos. Om människor råkar rustas med thumos tas dem helst ifrån det. Thumos som kraft tar man helst inte tillvara på i dagens Sverige.
Att läsa krigsbetraktelser från det senaste seklet är typiskt. Hyllningar av krigiska insatser är mer eller mindre tabu. Fokus ska ligga på kriget som förstörande kraft. Och visst, det är en förstörande kraft, men det verkar som sagt också vara oundvikligt. Så varför hymla, varför tabubelägga? Man kan skriva raljerande om heroiska insatser under t.ex. Napoleonkriget men knappast första världskriget. Och rent av hylla det klassiska thumos i gamla tider, som den gamla grekiska skalden Tyrtaios hyllning till krigarens kämpaglöd, här i Viktor Rydbergs tappning.
Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem. Därför med eldhåg upp att värna fädernejorden! Ila att offra med fröjd livet för kommande släkt! Fram, I ynglingar, fram i täta, oryggliga leder! Aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt! Skam och nesa drabbar en här, då i fylkingespetsen framom de unge man ser gubben förblöda och dö. Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu älskligt i lockarna bär vårliga blommornas krans. Fager för kvinnor, ståtlig för män må han synas i livet; skön är han ännu som död, fallen i slaktningens mitt.
Inte ens ukrainarna (och frivilliga på Ukrainas sida), som man stöttar till hundra procent, får sin tillbörliga journalistiska hyllning. Ty det anses som något fult och moraliskt dåligt.
Ernst Jünger har blivit en gnutta poppis de senaste åren, även hos den s.k. kultureliten. Men man är noga med att akta sig för hans hyllning av kriget i boken I stålstormen. Boken har berörts av de synligt intellektuella, men de tassar gärna runt det där krigshyllandet utan att riktigt ta i det, det där karaktärsstärkande, det att våga se avgrunden, det att bejaka offervilja, och så vidare. Man lägger hellre vikt vid andra sidor av boken.
Första världskrigslitteratur är ett eget litterärt tema, precis som Vietnamkrigsfilmer. Och det finns mängder av krigsskildringar och krigspoesi där kriget framställs som förfärligt. Och ja, det var fruktansvärt - men där fanns också tapperhet, offervilja, karaktär, fosterlandskänsla, pliktkänsla, uppoffring och ren jävla krigslust. Fast idealet hos dagens intellektuella är att hylla de författare som gestaltade krigets fasor. Inte den thumos som behärskade många soldater.
Men den fanns där. Medborgare i länderna marscherade gladeligen ut till slagfälten, sjungande patriotiska visor. Sådant ses ofta som en del av krigspropaganda, men det är ren historieförfalskning - även om krigspropaganda givetvis förekom i högsta grad. Medborgarna ville ut i krig, de ville fullfölja sin plikt, de ville hämnas gamla oförrätter, de ville stå till krigisk tjänst, de ville låta sin thumos få utlopp.
Det skedde även när det ganska oheroiska skyttegravskriget hade blivit vardag. En av alla frivilliga kämpar var tysken Heinrich Lersch, halvt bortglömd poet. Han var också en av många som skrev den gamla sortens patriotisk lyrik, den som förnekas vår tid och som gärna förnekas i vår tid. Vid bläddringen i en gammal diktantologi väckte det ett litet intresse, och givetvis måste en dikt av honom (i Arvid Mörnes översättning) komma allmänheten till dels i dag. Här dikten “Den preussiske musketören”.
Den gången jag min faned svor
till Preussen, miste jag far och mor.
Vid det tredje ordet min käresta dog.
Bröder och systrar det fjärde tog.
Vid det femte blev väbeln min moder, mitt allt,
och vid det sjätte blev hjärtat kallt,
en hård rubin, en ädelsten,
som gnistrar, som lyser en värld med sitt sken:
”Konung av Preussen, jag lever med Dig!
Konung av Preussen, jag dör med Dig!”
Tre år har jag varit i slaktning med.
Tre år. Nu vet jag om allt besked.
Om jag vill, kan det klaras på annat sätt:
jag flyr till fransoserna rätt och slätt!
Då bryter jag eden till Preussens fana
och lever och rörs i min forna bana.
Vid första steget min fader vaknar.
Det andra: mor möter den son hon saknar.
Det tredje: min käresta lycklig ler.
Det fjärde: jag syskonen återser.
Och mitt hjärta blir vekt som tillförne, och gott.
Jag valde ju fångens trygga lott.
Men hör jag ett ord på mitt språk engång,
då är faneden där med ett tigersprång
hundra gånger om natten och tusen om dagen
och blodet i mitt hjärta skall skrika under slagen
och varje droppe ropa högt och alla i en kör:
”O du nedriga, fega musketör!”
Nej, nej! Jag vill höja på nytt min hand
och förnya min ed till mitt fosterland.
Du mitt hjärta, rubin, så hård och så röd,
skall få gnistra alltjämt i osläcklig glöd:
”Konung av Preussen, jag lever med Dig!
Konung av Preussen, jag dör med Dig!
Konung av Preussen, ej mig Du mister,
innan det gnistrande hjärtat brister!”
Nu härskar idén om att den thumos, den pliktkänsla, kampglöd och offervilja som Lersch ger uttryck för i sin diktning ledde till allt lidande under 1900-talets konflikter. Det är därför man vill få bukt med den där själsliga gnistan av thumos. Den leder ju bara till lidande.
Man behöver dock inte hylla kriget för att tycka att krigisk kämpaglöd där livet står på spel varmed ära vinnes är något viktigt och hedervärt. Tvärtom är den inre känslan och dess tillhörande dygd tapperhet lika viktig i dagens Sverige som någonsin. Kanske än viktigare om den nu har tuktats så länge. Den har sin plats i allehanda sammanhang, även om den har sin grund i kriget. Den behövs hos vanliga medborgare på gatan som stävjar bråk eller kanske står upp mot en orättfärdig statsmakt. Den behövs hos polis och brandkår. Den behövs hos lärare och rektorer. Den är faktiskt utan att så många tänker på det ständigt närvarande. Ändå anses den dålig eftersom den har sin grund i kriget och kräver att livet står på spel. Eller så inbillar man sig att thumos kan finnas utan att livet står på spel. En veritabel bluff.
Men vi får inte glömma Platons tanke. Alla grundläggande själsegenskaper och dygder är nödvändiga för statens upprätthållande. Man måste ta tillvara på energin och kraften hos såväl förnuftet och världsligt begär som inre stridslystnad. Annars kommer den i obalans, den blir sjuk och den dör.
Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.
Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.
Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.
Dela den här artikeln med dina bekanta.
Dela Svea Ting med dina vänner.
Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.