En strimma hopp

När fler går ifrån agendan.

Photo by Michael Held on Unsplash

I åratal har vi lärt oss att vara skeptiska, ibland hatiska gentemot svensk media. Politisk korrekthet, anti-nationalism, svenskhat, klimatalarmism, invandringsgull, feminism, globalism - sådana fenomen har kanske inte startat i media, men de har i ett par tre årtionden lyfts fram, uppförstorats, pushats och prackats på svensk mediapublik av de stora tidningarna, radio och teve.

Mycket av nyhetsförmedling och åsikter är förstås vanlig medialogik snarare än ren agenda och propaganda - dra läsare, få klick, hänga med i nyhetsflödet, haka på trender. Det är inget konstigt med det. Dålig journalistik kanske, men inte allvarligare än att de flesta av oss fungerar så. Det är därför vi läser skiten.

Vidare balanseras nyhetsperspektiv av tidningens eller kanalens traditionella inriktning, vilket tonar ned en ledande agenda i landet. Aftonbladet rapporterar av hävd från ett vänsterperspektiv, Svenska Dagbladet ur ett mer konservativt perspektiv. Så var det i alla förr. De olika mediakanalernas perspektiv gör att det skapas en balans på mediamarknaden. Man kan som läsare välja vilken kanal och därmed perspektiv man föredrar. Samtidigt har det funnits en oskriven lag att tidningens politiska perspektiv (ledarredaktionen) inte får göra journalistiken partisk. Nyhetsförmedlingen måste vara neutral. Annars blir den falsk och inte trovärdig.

Hur media blir ensidig och propagandistisk

Nuförtiden har detta luckrats upp. Tidningarna är som partierna; de slåss och samsas allt mer om mitten, eller snarare en vänsterliberal, progressiv position. De får mer och mer samma perspektiv. Alla är feminister, alla invandringsgullar, alla är klimatalarmister, globalister, antinationalister och fruktansvärt politiskt korrekta. Dessutom - vilket är än värre - tenderar åsikterna och nyhetsförmedlingen att flyta ihop i högre grad.

På SR och SVT har det länge varit uppenbart. Undersökningar har visat att medarbetarna på svensk public service nästan alla röstar på vänsterpartierna. Det är under sådana omständigheter omöjligt att vara opartisk. Man triggar varandra, man kräver att särskilda synsätt ska råda, man uttalar åsikter som vore de fakta. För att säkerställa att det ska låta neutralt och korrekt kallas det “demokratiskt synsätt”. I stället blir det “värderingsrätt” och politiskt korrekt.

Som statlig aktör är det givetvis ödesdigert ur journalistisk och demokratisk synvinkel. Nyhetsförmedlingen blir ensidig, enkelvinklad, propaganda. Och den blir det inte för att journalisterna bara hakar på en trend utan för att de anser att det måste tyckas på ett sätt. Därmed blir journalistiken och mediakanalen förstås odemokratisk eftersom den inte längre för folkets talan utan bara en särskild grupps talan. Staten blir själv den som gröper ur demokratin ur staten. Den nya staten blir väl en demokratur, som Vilhelm Moberg sade.

Photo by aj_aaaab on Unsplash

Men att nyhetsförmedling och åsiktsförmedling har flutit ihop gäller nästan alla mediakanaler nu för tiden. Journalister pumpar genom nyhetsförmedling ut klara budskap: Du ska tycka att Trump är ond, du ska anse att nationalism är förlegat, du ska tro att extrema klimatförändringar sker på grund av att du kör bil, du ska se hbtq som normalt och vackert, du ska gilla damfotboll, du ska acceptera massinvandring. Budskap, som tidigare var något för debattsidor och ledarsidor, är nu en del av nyhetsförmedlingen.

Agendajournalistik

Det är väl en av tankarna bakom DNs agendajournalistik. DN har ju, om jag minns rätt, öppet deklarerat att de ägnar sig åt agendasättande journalistik. Kanske var tanken att låta lite fräcka, kanske ville de visa att de är först på, kanske ville de känna sig i ledningen och att alla andra ska haka på. Ändå avslöjar ordet just det att budskapet ska stå i centrum, inte den neutrala nyhetsförmedlingen.

Fenomenet började att på allvar komma till stånd med Niklas Orrenius övergång till DN och hans fräcka reportage om Julia Caesar, som typiskt nog är på tapeten just för tillfället. Agendajournalistiken utgår, måste man ändå säga, från chefredaktör Peter Wolodarski. Det är trots allt han som sätter tidningens agenda. På kultursidorna sker det via tidningens kulturchef Björn Wiman, antagligen den mest agendasättande journalisten i Sverige. För honom verkar allt handla om att läsarna ska tycka och tänka det han vill. Det påminner lite om psykopatiskt beteende.

DN har rent av en egen avdelning som heter “Klimatet”, och tidningen lockar hela tiden med direkta klimatnyheter som nyhetsbrev. Där tronar Peter Alestig, den efter Björn Wiman troligen värsta agendajournalisten i landet. Som få andra har han dragit lans för att svenskarna ska vara livrädda för klimatförändringar orsakade av just dem själva.

DN är långt ifrån ensamma även om de kanske är värst på plan. Alestig var tidigare på SvD, och den tidningens Trumppolitik, coronapolitik och mycket annat vittnar om uppenbar agendajournalistik där målet är att få publiken in i fållan snarare än att upplysa läsaren, vilket är medias egentliga väsen eller ideal. En SvD-rubrik i dagarna hette “Varning: Golfströmmen kan kollapsa”, en sensations- och skrämselartikel knappt lämpad för kvällspressen. Expressen och Aftonbladet kör samma agendalopp liksom alla andra tidningar, för att inte tala om radio och teve. Skrämmande är också likriktningen; allas agendor är mer eller mindre desamma, innehållet är lika, vilket visar att det faktiskt handlar om propaganda och hjärntvätt.

En strimma hopp

Ändå kan man skönja en strimma hopp. Det finns nyheter och åsikter i MSM som spontant går emot den inkörda agendavägen. Ett problem är dock att hoppet inte alltid märks, inte alltid skiner igenom den kompakta molnformationen av PK och agenda. Jag blev uppmärksam på det i en artikel som berättade om truckisarna i Ottawa som här om året gjorde en sorts kupp mot den kanadensiska staden under lockdowntiden på grund av corona. Genom sin blockad ställde de krav på att öppna upp samhället. Trots den otroliga insatsen fick man intrycket att lastbilschaffisarna och deras allierade förlorade slaget. Huvudpersonerna burades in, polisen slog brutalt ned demonstranter, bankkonton spärrades, hela demonstrationen löstes upp o.s.v. Det är intrycket Trudeau och kanadensisk MSM vill ge (och många gånger även alternativmedia som vill slå fast att Trudeau och hans anhang är ärkeskurkar).