En patriotisk ungdomsdikt av Gustaf Fröding

Angående den nya boken "Svea kallar - patriotisk dikt under tusen år".

Så kom till slut en bunt granskningsexemplar till Svea Ting-redaktionen. Av boken Svea kallar - svensk patriotisk dikt under tusen år. Det är en tjock lunta med nästan 200 patriotiska poem ur Sveriges historia, från vikingatid (då det snarast rör sig om ättepatriotism) fram till några decennier in på 1900-talet. Något sådant har inte funnits i boklådorna i mannaminne. Och nuförtiden, med vår tids antipatriotism i politik, media och akademi - boken är lite av en udda fågel. Den är inte ute i handeln än, men den går att förbeställa här.

Det finns mycket att säga om den antologin, men det ska inte göras här. Jag som har varit delaktig i processen med urval vill göra ett litet tillägg. I bokens inledning står det att Geijer sagt till sina vänner att de måste se till att plita ned allt de finner i gammal diktväg som förgyller vårt land eftersom vi har så lite sådant jämfört med grannfolken. Det stämmer säkert. Vi vet ju att norrmän och danskar är mycket mer öppna och intensiva med sina patriotiska känslor än vad vi svenskar är. Det sade man redan för 100-150 år sedan.

Ändå finns det tydligen mången fosterländsk dikt i vårt sköna land, eftersom Svea kallar har hela 200 stycken. Och givetvis finns det många många fler. Många av dessa övriga dikter är förstås av svag kvalitet. Redan i Svea kallar finns det flera dikter som inte är så värst bra. Patriotisk dikt har en benägenhet att vara lite svulstig eller lite klyschig. Men vi gillar dem ju ändå p.g.a. ämnet som vi högaktar.

Inledningen nämner att många dikter har gallrats ut p.g.a. att det är dålig dikt. Och det är ju bra. Även om man kanske gillar innehållet gör det lite ont i magen när framställningen inte håller måttet. Sedan har givetvis många dikter undvikits p.g.a. att de kanske är för långa, för besvärliga med gammalt svårtytt innehåll och språk, och vad det nu finns för skäl.

Men nog har en del dikter missats p.g.a. försummelse. En poet som lyser med sin frånvaro i Svea kallar är Gustaf Fröding, en av våra största skaldegenier. Nu gav han förvisso aldrig ut någon dikt med klart patriotiskt tema (bara lokalpatriotiskt i så fall). Men, och det har antologiredaktören missat, Fröding skrev åtminstone en fosterländsk dikt i sin ungdom. Fröding skrev förstås poesi i sin ungdom, före utgivandet av Guitarr och dragharmonika 1891.

Den sortens diktartalanger skrev vanligtvis poesi o.d. redan i barnsben, precis som all talang hos människor visar sig tidigt, vare sig idrottsliga, musikaliska eller intellektuella (“Mother says I was a dancer before I could walk, mm, she says I began to sing long before I could talk”). Frödings ungdomsdiktning var dock inget han brydde sig om att låta publicera, det är först litteraturforskare som drar fram sådant efter poetens död. I vissa utgåvor av hans samlade verk finns därför även ungdomsdiktningen medtagen, i andra inte.

Hur som helst, den där Frödingdikten med patriotiskt tema kunde gott ha varit med i Svea kallar. Men har antingen ratats eller försummats.

Nå, då får den i stället vara med på Svea Ting.

Vi ska framöver ge lite plats ibland åt patriotiska dikter som verkar ha fallit bort ur Svea kallar. Det här får bli första bidraget. Ty vi ska inte glömma Geijers ord: se till att dra fram i ljuset allt som våra förfäder har gjort för att bringa fägring över vårt fagra land.

För skyttesaken

Kvava fläktar ur fjärran föras.
Över världshorisonten höras
redan den stigande stormens bud.
När han vilt bryter lös, vet ingen.
— Dånar suset av jättevingen
redan i livssorlets återljud?

Kriget vilar ännu, men vakar.
Hotfullt tändande luntan skakar
över kanonerna mordets hand.
Blott ett tecken — och åskor skalla,
härar brottas och härar falla,
högt emot skyn flammar städers brand.

Kan ej stormen en stridsvåg slunga
upp mot oss, kan ej åskan ljunga
Över från främmande rymd till vår?
Och om viggarne nu ej slå oss,
skola därför de aldrig nå oss
även i kommande framtidsår?

Låt oss icke i håglös dvala
sorglöst njuta av fridens svala,
trygghetsingivande vindars smek!
Fyllt av kämpande fäders minne,
folket öve med dådfriskt sinne
prövande, stärkande vapenlek!

Varje bygd bringe fram en skara,
handfast, rådsnabb i varje fara,
skarpsynt som falken och örnen är!
Ville sedan en ovän trampa
fosterjorden, vi kunde stampa
fram ur dess sköte en mäktig här.

Skyttar, stigna ur folkets leder,
kanske vilar en gång på eder
Sveriges, det älskades, väl och ve!
Tagen därföre säkra sikten
på det framtidens mål, som plikten
bjuder modige män att se!

Folk, som ser dina söners gärning,
giv den icke åt slumpens tärning,
giv den fasthellre ditt bästa stöd,
sträck de hjälpande starka händer
emot skaran, du en gång sänder
kanske till kommande kamp och död!