När jag studerade vid Lunds universitet, som ju är en statlig myndighet, kom det sig att man hissade regnbågsflaggan på universitetshusets tak. Just den aktuella flaggstången får ses som universitetets officiella. Detta skedde under den så kallade ”Pride-veckan”. Jag skrev till universitetsledningen för att fråga vad man hade för flaggpolicy. Någon sådan, svarade man, fanns inte. Beslut togs från gång till annan avseende med vad som får flaggas. Utöver den svenska flaggan får förmodas. Riktigt allt är nog inte välkommet.
En flaggas funktioner
Vad fyller en flagga för funktion? Jo, den är en igenkänningssymbol. Såväl riken som enskilda och befattningshavare har i alla tider fört flaggor och tecken för igenkänning och för att visa närvaro. De medeltida sköldmärkena med koppling till vapensköldar är ett klassiskt exempel. Ännu idag kan man på Drottningholms slott se om majestätet är på plats genom att studera vilken flagga som är hissad.
Flaggor används dessutom i ritualer för att hedra och förnedra. Eller för att uttrycka sorg genom att man flaggar på halv stång. I krig har den som besegrats eller känt sig besegrad valt att ge upp genom att stryka flagg. Det vill säga hala nationsflaggan. Vinnande sida har sedan kunna hissa den egna flaggan för att visa seger och dominans.
En flagga kan också vara en samlande och enande symbol. De som propagerar för användandet av regnbågsflaggan som symbol, står för någon form av värdegrund (allas lika värde, rätten att älska vem man vill etcetera). De menar samtidigt att den svenska flaggan inte skulle omfatta dessa värden eller (kunna) samla alla i Sverige. De menar att det behövs en annan symbol för att alla och allt skall vara inkluderat. Den symboliska kontentan är att man har skapat en ny nation som nu gör anspråk på det svenska territoriet. Under regnbågsflaggan samlas alla ”goda” och pekar ut den som inte vill infoga sig som fiende.
Svenska myndigheter stryker flagg
Myndigheter som polisen, försvarsmakten och – som ovan – universitet väljer att stryka flagg för denna nya nation. Bokstavligt talat halar man den svenska flaggan och ersätter den med den nya maktens. Försvarsmakten till och med annonserade 2021 i landets största tidning att den nya nationens flagga är värd att försvaras. Frågan är mot vem eller vilka? Vad är det man vänder sig mot när man förkastar nationsflaggan? Är det enskilda individer? Idéer? Försvarsmakten själv hävdar att man bland annat vill göra upp med en rådande macho-kultur. Hur som helst har man aktivt valt att inte vara hela Sveriges försvar utan den nya nationens.
Också regeringar och statsförvaltning flaggar "nytt". Den 4 augusti 2021 skrev dåvarande försvarsministern, Peter Hultqvist, på Twitter att "det är avgörande för demokratin att stå upp för öppenhet, alla människors lika värde och frihet." Samma dag deklarerade Utrikesdepartementet på sitt Twitterkonto att "rätten att få älska vem man vill är nyckeln till frihet". De gör det under den nya nationens symbol där den nya doktrinen formas. Den som inte infogar sig kan därmed hängas ut som odemokratisk och motståndare till frihet.
Felaktig flaggning — surrealistisk samtid
Allt detta och inte minst Försvarsmaktens annons har så klart redan debatterats. Hissats och dissats. Det har väckt känslor för och emot. Så varför lägga ner mer energi på saken? Vad är det med regnbågsflaggan som gör den så speciell? Ytterligare en relevant fråga i sammanhanget är: vad av allt det HBTQI+-rörelsen slagits för är idag olagligt i Sverige? Vilka rättigheter är det de menar sig inte ha, nu när vi går mot en ny säsong i pridefirandets – högmodets – färger?
Det är så mycket känslor i den flagga som från början och i rätt utförande symboliserade det gammaltestamentliga förbundet mellan Gud och Noa. Det skulle i framtiden inte behövas fler arkar för att rädda allt liv undan någon syndaflod. Det var ett löfte från Gud, och symbolen för det var just regnbågen.
Så mycket känslor och prestige har den nya nationen plöjt ner i såväl symboler som retorik och ideologi att det nu är svårt att backa. Ett av de större hindren är att de människor som har investerat så mycket av sig själva och sin trovärdighet nu har svårt att erkänna att de har haft fel. Eller att målet är uppnått. I stället tvingas de bekänna än hårdare, skruva fast sin ståndpunkt än djupare i kistlocket och forma såväl argument som omvärlden utifrån detta felaktiga antagande. Inte konstigt att samtiden känns riktig surrealistisk emellanåt.
Tro't om det trots allt inte kommer att behövas en ny ark. I alla fall en symbolisk som förmår samla och ena alla som vill stå emot ett nutida syndafall.