En dikt om glömskan och vikten av att minnas
Poeten KPJ Sundquist bjuder i dag på en skön dikt med viktigt budskap.
Vi har glömt
Vi har glömt våra rötter.
Träden står som stubbar
utan fötter i ett hägn,
välter i lätt motvind,
svälter i solsken och regn.
Själen är smutsig och klen,
längtar efter att bli
mustig och ren.
Vi har glömt vad
våra förfäder stred för,
vad de slet för,
vad de led för,
vad de log för,
vad de dog för.
Vi har glömt vilka vi är,
folket går runt vilsna i misär.
De minns inte längre
ljuset, grönskan,
ruset, önskan
om att bara vara fria.
Sprången på spången
som låg över ån
gick till ängen
däri blomstersängen
vi låg och såg
himmelskivan förlivas
och stjärnor målas
som banor och fanor i skyn.
Nu ser vi bara döda stenar
falla ned i dyn, borta vid byn,
som sover sin dova blund
i rödorange brand
mitt i vårt forna
bortglömda land
bland gamla lundar
och dungar,
fäders oönskade ungar
lugnar ingen mer.
Nu växer vissa
av våra barnfötter upp
utan att med bara fötter
röra växter och gräsiga
mattor och mossor.
De känner bara hård
asfalt och betong,
att livet det är långt
och tanken är anstalten
där de redan sitter som fångar
för livet det är trångt
när världen blir till små hörn,
en törn vars taggar vaggar
barnet in i dvalan
och valan vet vi redan
vad hon sagt.
Men vi har glömt.
Ja, vi har glömt.
Men det går att minnas
myternas gamla dom
och vårt vävda, ärvda öde.