En boksamlares dilemma - en krönika en söndagskväll
En boksamlares dilemma - en krönika en söndagskväll
Ibland tvingas man möblera om sin bokhylla, eller som det kan bli, sina bokhyllor. Själv befinner jag mig där just nu. Det sätter igång hjärnan. Vad ska stå var och varför? Har man mycket gott om tid hinner man till och med smörja in skinnbanden. Man använder samma fett som man smörjer in skinnskorna med. Tack och lov har jag inte mycket tid.
Den estetiska aspekten är dock viktig för många. Med rätta. Jag minns en vän som hade böckerna i bokstavsordning. Bortsett från det fruktansvärda arbetet med att peta in en ny bok på bokstavsplatsen och behöva förskjuta alla böcker - efter författarnamn eller titel förresten? - så ser bokhyllan ut som en soptipp. Allt spretar upp och ned, bokserier är utspridda i hela rummet i stället för enhetligt bredvid varandra. Det känns som fullt kaos fastän det egentligen är en bestämd, förnuftig ordning. Förnuftet är kanske inte så harmoniskt när det kommer till kritan. Det är klart biblioteken måste följa en förnuftig ordning, men hemma bör man väl ha en smula skönhet.
På tal om spreta. Svenska förlagshus har en fruktansvärd ovana när det gäller böckers storlekar. Var och varannan bok har olika storlekar. Till och med i bokserier kan de på något mirakulöst klanta sig med en millimeter eller två i höjdskillnad. Vad är det för mening att ha en bokserier om inte böckerna liknar varandra. Och om de trots allt lyckas hålla storleken korrekt så klantar de sig gärna med ryggtexten som står i olika textstorlek, typsnitt eller kanske börjar på olika ställen på ryggen. Är det det som är den där svenska överindividualismen?
Tyskarna å andra sidan är stört tyska med sådant. Man kan använda böcker som linjal om man vet vilken standard en viss bokserie har. Så enhetliga är måtten. Inte bara för en särskild bokserie, utan det är som om de har några få särskilda bokmått de väljer bland och inget annat. Sedan följer de dem slaviskt. Det är som om tyskarna inte har gjort mycket annat än producera böcker sedan Gutenbergs dagar - utöver att mucisera, filosofera och kriga förstås. Även ryggen på bokserier kan vara enhetliga till perfektion. Svensk individualism i all ära, men man måste verkligen berömma tyskarna för deras bokkonst. Fransmännen är också bra på det där. Vem vet, det kanske är bara svenskarna som inte respekterar boksamlarens behov av harmoni.
Estetiken är som sagt viktig för många, allt ifrån bokens storlek (inte för stort); bokens form (kvadratiska böcker är en styggelse); omslag på framsida, baksida och rygg (ganska stramt bör det vara); skyddsomslag eller inte (helst inte); material för omslaget (skinn är väl ännu idealet); papperskvalitet och tjocklek (när man har flyttat några gånger lär man sig att hata för tjockt och finfalsat papper); layout - och så typsnittet förstås.
Det finns otaliga böcker om böckers form och utseende, men nördigast måste nog vara dem om typsnitt. När man börjar grotta ned sig i typsnitt blir man snart manisk. Och det störda ligger däri att skillnaderna mellan typsnitten vid ett första ögonkast är oerhört små. Men… det är faktiskt inte bara en fråga om smak utan lika mycket om funktion, om läsvänlighet. På dator har man en sorts typsnitt, i tryck en annan. Stora skylta har en sort, små en annan, o.s.v. i all oändlighet. Men det är roligt när kännarna hakar upp sig på typsnittens eventuella skönhet. Jag minns en gammal roman om boksamlare där huvudpersonen berättar för sin vän hur han just hittat ett fynd, en gammal bok med “l” spetsiga och ståtliga som skaftet på en hillebard.
Så kan det gå om man blir besatt. Då blir nog aldrig bokhyllorna färdigsorterade. För att bli färdig får man hålla tillbaka de estetiska kraven lite, men samtidigt inte låta ett torrt förnuft råda allena. En vettig, skön balans skapad med handlingskraft är väl det bästa.
Men man måste akta sig så att man inte gör sig till en narr. Boksamleriet är lika gammalt som böcker har funnits. Redan för snart 2000 år sedan skrev greksyriern Lukianos en bok med titeln Den narraktige boksamlaren (tydligen har översättaren, finlandssvensken Emil Zilliacus, tänkt sig att det är män som samlar på böcker). Där läxar Lukianos upp alla som samlar på böcker för saken skull. Och vilken boksamlare, hur mycket han än läser, hamnar inte där? Jodå, jag är en narr ibland.
Och nu tror du dig på en gång kunna gottgöra alla dessa försummelser [brist på bildning] genom att förskaffa dig många böcker. Så gör det då, samla ihop alla de handskrifter av Demosthenes som talaren egenhändigt skrivit, och Thukydides’ verk som befunnits åtta gånger så vackert kopierade av samme Demosthenes, och därtill allt vad Sulla från Athen sände hem till Italien. Vad tror du det skulle bidra till din bildning, även om du bäddade med dem och sov på dem eller klistrade ihop dem och använde dem som gångkläder. Apan är alltid en apa, säger ordspråket, även prydd med grannlåter av guld.”
Sådant bör man tänka på innan man köper nästa volym. Är boken jag just köpte bara grannlåt där hemma, något att skryta med eller bara en manisk del mitt boksamlande? Kommer jag att läsa boken, kommer jag att förstå innehållet, har jag förmågan att njuta av den?
Därför är det också viktigt med inte för mycket handlingskraft när böckerna ska in i hyllorna vid flytten eller ommöbleringen. Helt narr vill man ju inte vara. Det bästa vid insorteringen är att man tvingas stanna till titt som tätt och bläddra, kanske rent av sätta sig ned en längre stund och läsa (mycket roligare än att smörja in skinnbanden). Vad stod det där nu igen? Vänta, har jag läst häri förut? Oj, handlar den boken om det?
En meter till höger om mig står franska hyllan. Där bläddrade jag, när det var dags för böckerna att veta sin plats, i en gammal skön volym om fransk medeltid och renässans. Och blädderfingrarna fick snart upp en av de största franska poeterna, den underbara Pierre de Ronsard från 1500-talet. Flera av hans dikter handlar om den gamla devisen carpe diem, fånga dagen.
Det är värt att tänka på när man sorterar. Visa lite handlingskraft när du föser in volymerna på sin lämpliga plats. Men samtidigt, ägna dig åt skönheten i böckerna, fånga den där skönheten. Men ändå, ödsla inte för mycket tid åt läsandet, då missar du den verkliga skönheten i världen…
En dikt av den stora Ronsard får avsluta den här veckan.
Se, älskade, den ros, som fager slog ut i kylig morgondager och brann i solen purpurröd, skall, förrän kvällens slöjor brista, sin rika purpurklädnad mista och skön som du sin fägrings glöd. Ack, älskade på några korta och snabba timmar ren är borta den fägring, som vår fröjd har väckt. Hur grym skall ej naturen vara, då sådan ros får blomma bara från morgonstund till nattens fläkt! Låt mig till dig få sakta viska, när än din fägring i sin friska och ljuva gryningstimma står: låt vår och ungdom dig berusa – tids nog, när höstens vindar susa, du rosens lott tillmötes går.