Emilia Galotti

Om ett på svensk mark nästan bortglömt drama och om bortglömd ära.

En av den tyska dramatikens stora namn tillika tyskarnas främsta upplysningsförfattare är ett relativt okänt namn i dagens Sverige. För hundra eller hundrafemtio år sedan var Gotthold Ephraim Lessing betydligt mer känd bland bildade svenskar, och i Tyskland räknas han som en av de viktigaste litterära personerna, men här i norr har intresset tydligen svalnat. Sådant brukar märkas i översättningar och nyutgivningar, där Lessing inte har rosat marknaden på många årtionden.

Det beror kanske bara på att Sverige är ett litet land, där översättning och utgivning av dramatik inte är möjligt som i de stora kulturländerna. Lessings öde är knappast ensamt. Samtidigt måste man konstatera att det översätts klassiker rätt friskt i Sverige. Det tycks som om just Lesing har hamnat lite mellan stolarna. Lite konstigt är det också att ett drama som Nathan den vise inte omhuldas mer i vår tids Sverige; skådespelet låter ju en jude, en kristen och en muslim förbrödras i sann upplyst anda efter intrikat dramatik.

Men inte ens det lessingska mästerverket duger nuförtiden. Därför dök jag på boken när jag såg ett annat känt Lessingdrama i översättning av Horace Engdahl, gjord för teatern men sedermera utgiven för marknaden, fast i uppenbart mycket liten upplaga. Dramat ifråga är Emilia Galotti från 1772. Inte heller det dramat har öppnat upp dagens svenska ögon för den gamla tysken särskilt mycket, men det finns några intressanta saker att säga om det hela.

Lessing bygger sin historia på en romersk legend om Virginia, som åtrås av en högre adelsman, en patricier, vid namn Appius Claudius. Denne använder fula juridiska knep för att få Virginia; hon liknas vid en slav i stället för plebej (fri medborgare av den lägre klassen). Virginias far dödar henne därmed - för att rädda hennes frihet (d.v.s. att hon inte blir degraderad till slav). Det låter krasst i våra öron, men legenden hyllades i den romerska republiken som en dygdig historia om att till varje pris stå upp för sin familjs frihet och ära, hur tragiskt Virginias öde (och den övriga familjen, förstås) än är.

Lessing möblerar om i historien lite och förlägger den till renässansens Italien med den unga Emilia Galotti som huvudperson. I hans version är det slutligen Emilia (hans version av romarnas Virginia) - nära att bli roffad av stadens liderliga furste - som bringar sig själv om livet efter att fadern tvekar. Eller snarare, hon får fadern att hugga kniven i henne genom att beklaga hur svaga fäderna på hennes tid har blivit. Hon vill inte bära vanäran att bli ett våp åt fursten - och är dessutom rädd att falla för honom trots att han har orsakat hennes tillförlovade livet. Således kniven i hjärtat efter att ha provocerat pappan.

Man måste ge Horace Engdahl stor heder när han i förordet ger mången snygg känga åt en urartad svensk kultur, som har hemfallit åt banalitet, svaghetsmoral, tristess. Han påpekar att vår tid bara kan se något hemskt i Emilia Galottis självmord (eller framprovocerade hedersmord av fadern). Men Engdahl påminner hur en 1700-talspjäs om romaren Cato och dennes självmord för att slippa en förnedrande benådning av Caesar - hur den pjäsen skapade ett patriotiskt rus i England, ett rus som gav ringar på vattnet däri att amerikanarna vågade livet i upproret mot britterna senare på 1700-talet. Den ädla handlingen kan framkalla storverk.

Svea Ting behöver dig för att fortsätta publicera artiklar om kultur och politik, podden “På gamla och nya stigar” samt ljudböcker. Längst ned står hur du kan stödja oss.

Horace Engdahl kallar självmordsskräcken - eller åtminstone oviljan att se det storartade i någon som tar sitt liv i sturskt motstånd mot ett övermäktigt öde - för “förslavade under existerandets drog”. Man kan jämföra med amerikansk film där det viktigaste ofta är att hjälten hela tiden överlever, trots overklig skottlossning. Engdahls poäng är förstås att en persons ära kan stå över ens egen överlevnad. Visst bör man förkasta dagens balkongkastningar av flickor - som liknar Virginias och Emilias öde lite men där flickorna oftast är rena offer för blind heder - men om någon genomför självmordet för ärans skull ska man kanske inte som i dagens svenska anda ta ifrån den person äran genom att säga att det inte finns någon ära.

Lessing lyckas lägga fram handlingen, händelserna och personerna på ett sätt så att det inte helt framstår vad som är rätt och bäst utan att vi är rätt omskakade när vi har sett skådespelet. Alla har sina moraliska skavanker i dramat, men en sak ruckar han inte på. Emilia väljer beslutsamt att inte bli en hora. Hon fipplar med sin hårnål i avgörandets ögonblick, men när det inte vill sig provocerar hon fadern genom att säga:

En gång i tiden fanns det en far, som för att rädda sin dotter från vanära stack första bästa stål i hennes hjärta - och för andra gången gav henne livet. Men alla sådana bedrifter är från förr i världen. Sådana fäder finns det ingte längre!

Engdahl betonar att Lessing skapar ett knepigt fall, långt från den ängslan för ärofulla handlingar som behärskar dagens Sverige - “äkta dramastik och inte moralläxa”. Och han lägger till: “Skulle någon [svensk] teater idag våga spela Emilia Galotti utan förvrängningar och pekpinnar?” I vår tid måste allt laddat kantas av moraliska pekpinnar tillhandahållet av en politisk korrekt svaghetskultur. I inledningen till ett annat drama skriver Engdahl hur en skådespelare frågade hur pjäsen ifråga hjälper till att ge en bättre värld. Man tar sig för pannan.

Intressant nog citerar Engdahl i sin inledning det enda avsnittet som jag själv skrev en notis till vid läsningen. Emilias mor säger om fursten:

Fursten är en galant person. Du är inte van vid galanteriets innehållslösa språk. Där blir en artighet till en känsla, en komplimang till ett bedyrande, ett infall till en önskan, en önskan till ett uppsåt. Ett intet låter på detta språk som ett allt: och allt är i detta språk lika mycket som intet.

Vi kan här strunta i att Emilias borgerliga mamma inte riktigt förstår den adliga världen, men i viss mån har hon rätt: den tidens adliga galanteri kunde vara fullt med gester, symbolik och tjusiga fraser - som i grund och botten blivit tomt. Många adelsmän själva insåg det på 1700-talet och välkomnade därför revolutionen i Frankrike, även om det skulle innebära att ens privilegier försvann. Tomma charader är helt enkelt för jobbigt att leva med för vissa människor.

Men titta en gång till på citatet! För mig är det en klockren beskrivning av dagens svenska kultur och umgänge. Här härskar osäkerhet, politisk korrekthet, svaghetsmoral. Då missförstår man påståenden. Om en gammal man säger “tack, fröken” så tror feministen att gubben vill förminska henne. Ger man en komplimang i all artighet så tror den osäkre att artigheten betyder mycket mer. Ett infall förvandlas snabbt till en stark önskan hos den politiskt korrekta personen, fullt anfrätt av simpel svaghetsideologi. Önskningar blir uppsåt.

Det är skrämmande hur väl Lessings citat fångar dagens PK-svensk. Fast med en betydlig skillnad. Fursten verkar löjlig med sina tomma åtbörder; det bevisas genom hans rätt fåniga besatthet av Emilias skönhet och hans agerande i dramat. Men dagens PK-varelse är långt banalare och futtigare än vad fursten är löjlig. Fursten må vara löjlig, men han förstår sig - precis som Emilia Galotti - ändå på ära. Som alla på den tiden kanske gjorde. Och ärofulla, ädla handlingar är allt annat än futtiga och banala.

Nu förstår sig ingen på ära; det har man tagit ifrån oss. Sådana höga begrepp dras ned och ersätts med rättvisa, solidaritet, egalitet o.d. All neddragning av höga värden innebär att banalitet ges visst övertag. Och är det något som härskar hos PK-klubben av feminister, klimativrare, invandringsvurmare, självmordsängsliga m.fl. så är det att banaliteten står i högsätet. Ty vad är deras fina begrepp om allas lika värde och full jämlikhet annat än tomma ord och verktyg för att profitera på medmänniskorna, att komma upp sig lite genom en åsikt och samtidigt trycka ned andra. Banalt i stället för ädelt!

Förr hade den ärofulla handlingen tolkningsföreträde (Horace Engdahl använder ordet tolkningsföreträde för att visualisera vår tid) men idag har det banala tolkningsföreträde. Ordet tolkningsföreträde används rent av för att förminska den duglige och säkre genom att anklaga honom för att ha tolkningsföreträde. Målet är att dra ned den säkre till att känna sig mindervärdig och få honom (eller henne) att delta i de banala spektakel som omhuldas idag i den politiska korrekthetens namn.

Medan den ärofulla handlingen framstår som klar och glänsande är den banala förvrängd genom att just dras ned från sin pidestal. Neddragandet förvränger. Och man förstår därvid Engdahls ord om “förvrängningar och pekpinnar”, vår tids pinsamma moralismer om egalitet, allas lika värde och total solidaritet. Sådant ska genomsyra allt varmed udden tas av de exceptionella handlingarna, de ärofulla och storartade handlingarna. Ingen får vara förmer än den andre.

Lessing hade således lite att säga oss trots allt. Vi får hoppas på fler översättningar.

Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.

• Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.

• Swisha en gåva till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.

• Dela den här artikeln med dina bekanta.

• Dela Svea Ting med dina vänner.

• Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.