Eichmann, Arendt och svensk politik - del 2

Hur lögner och självbedrägeri frodas i vår tid. Och om möjligt motstånd.

Photo by Diane Picchiottino on Unsplash

Idag fortsätter belysningen av vår tids politik utifrån några tankar hos filosofen Hannah Arendt. Del 1 finns här. Medan den delen jämförde hur invandringspolitiken har flera likheter med hur Arendt såg på Eichmann, och processen mot honom, så handlar dagens essä om hennes kritik av vår tids demokratiska politik i allmänhet.

Hon formulerade den kritiken i kölvattnet av responsen från hennes Eichmannbok. På samma sätt fångar dagens artikel upp vår eichmannska invandringspolitik utifrån Arendts kritik av 1900-talets politik. En cyniker skulle säga: massinvandring är viktigare än sanningen.

Det ska återigen tilläggas att Arendts idéer här är mycket intressanta, men det betyder inte att jag håller med om allt. Men de är viktiga att belysa, särskilt i vår banala (politiska) tid då det knappt går en dag utan att politiker och journalister slänger sig med idiotiska uttryck som “ han/hon är en fara för demokratin”. Varje sådan svepande fras är en attack mot sanningen. Frasen bör i stället ses som ett maktanspråk.

Svea Ting behöver dig för att fortsätta publicera artiklar om kultur och politik, podden “På gamla och nya stigar” samt ljudböcker. Längst ned står hur du kan stödja oss: prenumeration, swishdonation, artikeldelning mm.

Sanning och politik

Essän “Sanning och politik” i essäsamlingen Mellan det förflutna och framtiden från 1968 skrevs p.g.a. de kontroverser som uppstod i kölvattnet av Den banala ondskan. Arendt häpnade över alla lögner i debatten. Själv häpnar jag över hur häpnadsväckande många ”sanningar” som sägs om dagens svenska situation i essän.

Essän tematiserar konflikten mellan sanning och politik, vilken har en urbild i Platons grottliknelse. Vilka skador kan den politiska makten och den politisk-sociala sfären vålla sanningen? Det filosofiska livet (tänkandet) ägnar sig åt sanningar, som gör anspråk på en tvingande giltighet. Medborgarnas och politikens liv (handling) präglas i stället av åsikter, som äger sin giltighet genom diskussion och överenskommelser. Åsikterna kräver dessutom opartiskhet – frånvaro av privata intressen, intresselöshet med Kants språkbruk – och deras giltighet blir bättre ju fler perspektiv man kan ge dem.

Filosofen, som ser hur världen flyter p.g.a. all föränderlighet och därför tenderar att se ned på åsikter, försöker med sanningen ge världen stabilitet och föredömligt tänkande. Den politiska makten finner det å sin sida mycket stötande och besvärande att sanningar har en tvingande giltighet. Sanningen är despotisk från politikens synpunkt, varför den politiska makten ofta har angripit sanningen (och i synnerhet sanningens anspråksmän). I modern tid har de gamla förnuftssanningarna fått maka på sig alltsedan 1700-talets uppgörelse med förnuftet, t.ex. Kants gränser för förnuftets förmåga. Samtidigt har åsikter uppvärderats, särskilt de mångas åsikter enligt den demokratiska modellen, varmed politisk makt ur filosofisk synvinkel har blivit starkare.

Faktasanningar och motsatsen

På samma gång har den politiska makten, enligt Arendt, koncentrerat sig på att angripa en annan sorts sanningar: faktasanningar – att något hände på ett visst sätt, t.ex. att Tyskland invaderade Belgien 1914. Här förklarar hon sig inte helt, men hon torde mena att de som hävdar att det inte var en invasion utan något annat, en passage mot Frankrike, angriper en faktasanning.

Saken är den att politiken och åsikter bygger på fakta och händelser. Så om inte fakta respekteras så är åsiktsfrihet blott en fars, menar Arendt. Problemet är vidare att faktasanningar är sköra. Förnuftssanningar går i viss mening inte att rubba, men om fakta angrips riskerar denna fakta att för alltid försvinna ur världen alternativt förvanskas med lögner så mycket att de så att säga inte går att reparera (genom att t.ex. finna andra bevis och källor om hur en händelse skedde). Och makten känner sig frestad och nödd (om den inte är storsint, knappast en dygd i våra tiders politik) att hantera ovälkomna fakta med lögner. Ovälkomna åsikter kan man förhandla med, men fakta är orubbliga (det som har skett har skett). Den politiska makten – det gäller såväl totalitära som demokratiska stater, slår Arendt fast – hanterar ovälkomna fakta genom att tabubelägga dem, omvandla dem till åsikter eller förgöra dem.

Bedrägeri och självbedrägeri

De tre sätten är former av lögner och bedrägeri – politiska handlingar som försöker ändra historien (till maktens fördel). Och det är faktasanningens motsats. I de moderna samhällena har detta ljugande alltmer satts i system, enligt Arendt, det organiserade ljugandet har blivit en bärande princip för den politiska makten. Fakta och opinioner massmanipuleras. Politisk image står högre i kurs än sanningen. Fakta fabriceras t.o.m. Faktaväven görs om. Till slut måste bilden av verkligheten (imagen och manipulerad fakta) bli ett substitut för verklighet och fakticitet; hela politiken byggs på osanningar. Osanningarna måste t.o.m. ständigt revideras för att hålla bilden intakt. Scenariot känns igen från t.ex. romanen 1984 och i viss mån Baudrillards analyser.

Man kunde kanske jämföra med den tillsnyggade (manipulerade alltså) bilden av en treårig pojke som dött vid en grekisk strand på vägen till Europa. Bilden kom sedan att användas massivt för att slå en bräsch för mer invandring och det orättfärdiga i att stoppa det. En ännu bättre jämförelse torde vara allt som i svensk press skrivs om Donald Trump, Hillary Clinton, Joe Biden och Kamala Harris. Allt har blivit lögner, ofta för att backa tidigare lögner. Trump har därmed blivit - som ett faktum, inte bara en åsikt - demokratins fiende. Fråga bara en sådan som Åsa Wikforss.

Tidigare var lögnerna riktade mot en fiende, för att lura honom. Men imagebranschen bygger inte bara på bedrägeri utan måste stöttas upp av självbedrägeri. Och det gäller i synnerhet demokratier, fastslår Arendt: ”bedrägeri utan självbedrägeri är näst intill omöjligt under fullt demokratiska betingelser”. Lögnerna och bedrägeriet slår således inåt, mot den egna gruppen, kanske hela landet, som orienterar sig efter lögnerna. Imagemakarna överväldigas nämligen över antalet offer de potentiellt kan få.

Som sagt, tänk hur Donald Trump (och t.o.m. Vladimir Putin, vågar man hävda) behandlas i västerländsk press. Här har lögnerna gått så långt att det utan tvivel har blivit rent självbedrägeri. Annars klarar tyckarna inte av att leverera lögnerna.

Makten i lögnerna, bedrägeriet och självbedrägeriet – genom image och manipulation – blir klar för svensk del när man betänker att de borgerliga partierna inte har haft en chans mot sossarna inom svensk efterkrigspolitik; det var först när Reinfeldt dök upp med spindoktorer i rockärmarna, väl flankerad av en liten lögnmaestro i invandringsfrågor, som borgarna lyckades inneha makten intakt en längre period. Hur fullständigt både bedrägeri och självbedrägeri har blivit i Sverige märks de senaste åren givetvis tydligast i invandringsfrågan, särskilt i och med att media har blivit en del av bedrägeriet.

Hela verkligheten förändras

Det här kräver en särskild form av cynism, påpekar Arendt, en vägran att tro på någonting alls – alltså en sorts nihilism. Allt tros kunna vara annorlunda om lögnen styr. (Och för den delen finns enligt Kant ingen moral i en sådan värld, vilket märks i dagens svenska politik.) Fakticitet låtsas av de självbedrägliga bedragarna inte vara riktigt verkligt. Följden blir att sinnet varmed vi orienterar oss i världen förstörs. Verkligheten tycks vackla.

Den känslan är vanlig i totalitära stater, menar Arendt. Själv anser jag att den är uppenbar i dagens Sverige. Lögnerna, manipulationerna och självbedrägeriet har luckrat upp samhället, individernas förståelse för den politiska verkligheten samt själva politiken. Ty politikens huvudsyssla är att styra och vårda staten samt när det behövs förändra levnadsförhållanden. Men det omöjliggörs när fifflandet och ljugandet styr, menar Arendt. Den lögnaktiga makten försöker behandla det förflutna och nuet som framtid (d.v.s. som möjlighet) – ”ändra” fakta för att rättfärdiga sin makt – men då berövas den politiska sfären den stabiliserande kraft som verkligheten utgör, som man kan ta avstamp i, och därmed utgångspunkten att förändra något, sätta igång något på nytt.

Allt är luftslott, Potemkinbyar. Egentligen går nämligen inte det förflutna och nuet att ändra på, det står inte öppet för handlande (politikens väsen); den verklighet man har ljugit om förändras inte utan förblir just Potemkinkulisser. Det enda som sker är att bedrägeriet sprids. Politisk förändring är självt ett bedrägeri, lögnerna fastnar så att säga i sig själva. Politiken blir på låtsas, image, simulacra. Den blir ett slags show.

Ideologisering och politisk korrekthet

Så kan det gå när den politiska makten börjar göra felsteg i tillvaron, t.ex. bygga politiken på lögner. Det har enligt mig varit en rådande (om än omedveten) strategi i Sverige under efterkrigstiden. Välfärds- och pensionspolitik är grundbultar i sådana lögner. Invandringspolitiken med dess bedrägeri är en följd av de förra: endast massinvandring kan garantera fortsatt välfärd och pensioner.

Idag ser vi frukterna av sådana strategier. I Sverige har ideologisering (d.v.s. politisering, politikens verktyg) lyfts fram på bekostnad av kulturens och civilsamhällets krafter. Ideologiseringen av hela samhället har stärkt det politiska bedrägeriets och självbedrägeriets roll, vilket har ökat än mer genom den politiska korrektheten. Det politiskt korrekta är ett hänsynslöst verktyg för att låta självbedrägeriet fortgå. Dess grundkänsla är ungefär ”bara det jag tycker får vara rätt”. Det baseras helt på tyckande friserat med teori (som ger det en gnutta bedräglig sanningshalt), varmed möjlighet till opartiskhet omöjliggörs och sanningar görs till åsikter – Arendts mardröm.

Frasen ”alla människors lika värde” är knappast en hållning med betydelsen att varje människa har en grundläggande värdighet, utan långt mer ett verktyg för att utestänga vissa från politiken och för att legitimera förtryck av vissa medborgare, främst motståndare men också folk i allmänhet som minsann ska böja sig. Etablissemangets strategi är nu att få oss att bejaka och vänja oss vid nuvarande förhållanden (baserat på politikers kapitala felsteg, ett ansvar de vill undslippa), d.v.s. en värld av potemkinlögner. Strategin innebär att dölja bedrägeriet. En del av den strategin – eller kanske snarare ett utslag av blindhet, d.v.s. självbedrägeri – är att låtsas försvara goda värden, ja själva demokratin, vilka hotas av Trump, Orban, Åkesson m.fl.

Motstånd för sanningen

Men handlingsljugandet har sina begränsningar som allt annat. Verkligheten slår förstås tillbaka när Potemkinbyarna rämnar. Då blir det till att rädda det med nya lögner. Ty makten kan inte skapa sanningar, eller substitut för sanningar, den kan bara förgöra dem. Däri finner Hannah Arendt hopp. Hon anger två möjligheter för samhället att hålla maktens klåfingrighet inför sanningar i schack. Det första är sanningssägaren som står utanför politiken med dess kamp och engagemang. Det har varit idealet i den demokratiska staten och delvis varit en realitet: opartisk rättskipning, fria konstnärer, granskande journalister, oberoende universitet med forskare – olika sanningssökare som kan stabilisera politikens maktanspråk. Tyvärr har alla de institutionerna ideologiserats mer eller mindre fullständigt i dagens Sverige, särskilt genom den politiska korrektheten, vår tids kulturella och moraliska neuros.

Den andra möjligheten berör Arendt helt kort. När ett samhälle har gjort det organiserade ljugandet till princip (istället för bara i enskildheter) så blir sannfärdigheten en politisk faktor, sanningssägaren har börjat handla. Arendt tycks se väldigt små förhoppningar om att lyckas på den fronten. Dels överlever han sällan; Arendt tänker nog på sanningssägares öden i de totalitära staterna. Dels står han sig slätt gentemot lögnarnas fritt uppfunna låtsasfakta som spelar på publikens förväntningar och förhoppningar. Vanliga medborgare tar gärna ”fel” matrixpiller, d.v.s. förnekar verkligheten för att få vaggas in i självbedrägeriets ljumma känsla. Ändå verkar det här vara den enda fungerande vägen i vår tid, och den ger mer och mer resultat för var dag. Den politiska sanningssägaren i dagens Sverige är en dissident, en motståndsman som kämpar mot vår tids banala förtryck. Han påminner om Ernst Jüngers skogsvaktare. Den vanligaste platsen för det är förstås alternativmedia. Men det måste även ske på arbetsplatser, på kaféer, under demonstrationer, medelst civil olydnad m.m. Allt som stör makten och det politiskt korrekta etablissemanget – som urholkar deras värld av bedrägeri.

Vi kan förstås inte vara några Jüngers eller ståtliga Sigurdar eftersom våra motståndare inte är några monster utan blott narrar, som den Eichmann Arendt såg i den israeliska rätten. Men under narrkåpan dväljs samma nattsvarta kraft som gav Eichmann förmåga att administrera massdöd utan att känna något politiskt-moraliskt i det. Ett ohyggligt Intet! Fast det finns en skillnad – till Eichmanns fördel. Till skillnad från honom betyder allt det som vårt etablissemang säger inte något som helst för dem, annat än den underbara lusten att känna makt utan att vilja eller tro sig behöva hantera eller förstå sig på den. Jag kan inte föreställa mig obehagligare människor.

Sanningens herdar

Det som stör makten och etablissemanget mest är enligt den arendtska analysen sanningen. Nuförtiden faktasanningar i första hand, men även moraliska och politiska principer för mänskligt handlande, vilka gör anspråk på sanning! Sanning är att vittna om verkligheten. Och sanningssökandet har enligt Arendt sitt ursprung i den västerländska kulturens gryning, med Homeros förmåga att stå neutral i kampen mellan fienderna akajer och troer (greker och trojaner). Den förmågan ärvdes av historieskrivningens fader Herodotos, som såg sig tvungen att berätta om både grekers och barbarers glansfulla dåd, en inställning att säga som det är och inte annorledes, att vittna om det som finns utan att förvränga bilden på olika sätt. Arendt ser det inte bara som vetenskapens förelöpare. För att en mänsklig värld ska kunna existera mer än en mansålder krävs människor som vill och förmår säga som det är, som har en lidelse för intellektuell integritet, fjärran våra dagars ärkelögnare.

Sanningens herdar - det är upp till dig, läsare, att avgöra vilka det är - måste därför ständigt förmedla sanningar för vårt mediala och politiska etablissemang, som är hopplöst fast i lögnens sfär, kanske kalla dem bedragare vid lämpliga tillfällen. För det gör ont för dem att höra det, eftersom de någonstans vill vara de hyggliga och rättfärdiga, och det är det enda som biter när de gör sig döva för argument, döva för sanning.

Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.

• Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.

• Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.

• Dela den här artikeln med dina bekanta.

• Dela Svea Ting med dina vänner.

• Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.