Lika viktigt som det är att känna sin egen historia är det att känna sin fiende. Skriften Under blodröda fanor tittar närmare på den svenska vänstern under åren 1967 till 1985, då den kan anses ha dött ut. Vi får följa organisationerna, både små och stora, vi får läsa deras program och deras tidningar, vi får följa deras ständiga interna bråk och får reda på vilket inflytande utländska kommunister och stater hade på den svenska situationen.
Nästan allt som är skrivit om 68-vänstern inom svensk politisk historia är författat av vänsterextremister själva, vilket medfört att bilden som ges nästan i sin helhet är bortförklarande, bagatelliserande, överslätande, romantiserande och inte sällan drömskt hyllande. Denna skrift är något annat, detta är en rent historisk och statsvetenskaplig berättelse om 68-vänstern.