Driver dagens politiker och media oss mot diktatur?

Hetsen mot högeråsikter och högerpartier räddar inte demokratiskt styrelsesätt utan verkar snarare vara ett hot.

Photo by Nijwam Swargiary on Unsplash

Nu när Donald Trump har vunnit sin första seger i valet om republikansk presidentkandidat, i delstaten Iowa där han var långt före de andra kandidaterna, börjar fascismropen skalla. MSNBC-stjärnan Rachel Meadows sade här om dagen i sitt program: “If we’re worried about our democracy falling to an authoritarian and potentially fascist form of government, the leader who is trying to do that is part of that equation.”

På den linjen är det. Eller förresten, så har det varit sedan 2016. Ganska så unisont från systemmedia, från politiker i opposition till Trumps lite högerpopulistiska rörelse och från många inom akademin. Varningar för fascism, farlig populism (alltmedan t.ex. miljöpartistisk populism anses fin), främlingsfientlighet, därmed rasism och nazism o.s.v.

Eller förresten, så har det varit sedan 1930-talet då Frankfurtskolan lanserade idéer om att allt annat än den kommunistiska vägen innebär fascism och ofrihet. Horkheimer, Adorno & co var knappast stalinister, men den västerländska vägen ansågs förkastlig, ja rentav den västerländska traditionen alltsedan (myten om) Odysseus, fast främst sedan upplysningen och dess enligt dem falska frihet, som lett till skadlig masskultur i USA och Tredje riket. Fast inte dålig masskultur i Sovjetunionen, förstås! Notera också att Adorno och Horkheimer flydde från Tyskland till USA, inte till Sovjet; de ville inte leva i kommunismen utan hellre undergräva fria samhällen.

Den idétradition de gav upphov till - idag kallas det lite slappt för kulturmarxism -ledde till att alltid kalla det som inte behagade politikens vänstersida för fascister och rasister. Det var modellen i Sovjet, det var modellen hos vänsterintellektuella i väst och det blev sent omsider modellen för mediapersonligheter i väst. Det utnyttjas också av islamister och t.ex. ryssar som av strategiska skäl vill smeta negativa attribut på Västerlandet, oavsett vem som styr och ställer.

Rachel Meadows följer bara en snart hundraårig tradition - en tradition av falskhet och idioti. Frankfurtskolans idéer, både Adorno och hans fränder, är i grunden banala och tramsiga, och de syftar i första hand till förstörelse av Västerlandet. Med en sorts messiansk förhoppning drömmer de sedan om att förstörelsen ska övergå i ett superhumanistisk, superfrihetligt, superkommunistiskliberalt samhälle.

Man genomförde sin långa marsch genom institutionerna, som Gramsci (eller någon annan) kallade det. Ta plats i ideologifabriker på universitet, skolor och media, besätt så småningom diverse mellanchefspositioner i företag och i synnerhet staten, utöva sedan påtryckningar och makt i syfte att undergräva. Se på personer som Mattias Gardell, Tobias Hübinette och Mathias Wåg m.fl. Deras syften är uppenbara. Sedan finns det nyttiga idiot-typen såsom Rachel Meadows som bara hakar på trenden för att den låter bra och det kan ge stora pengar.

Och det funkar! Var och en på gator och torg (och i synnerhet mediahus) kallar Trump för populist (i negativ mening) halvdiktator, fascist, rasist m.m. Liksom SD, liksom Afd i Tyskland, liksom Orban, liksom alla partier i väst som kritiserar staternas misshandel av våra samhällen, inte minst i form av de senaste 40 årens massinvandring och mångkulturpolitik.

“Trump kan bli slutet för USA:s demokrati”, lydde en ledarartikel i SvD i december, efter att en historiker hade skrivit i Washington Post att diktatur väntar USA om Trump blir vald till president 2024. Så har det skanderats i åtta år. Numera är det demokratin vi ska bevara, ett mycket luddigt ord där halvfri företagsamhet, en stor välfärdsstat och överstatliga organisationer spelar stor roll. Politiska motståndare målas direkt upp som diktatorer, halvdiktatorer, fascister, neonazister, rasister, populister, främlingsfientliga m.m.

Donald Trump har förstås blivit symbolfiguren för de krafter som utmanar den etablerade politiken (notera, utmanar lite grann, inte helt), men det finns många fler. Brexitrörelsen fick smaka på okvädingsorden, Nationell samling i Frankrike, Vox i Spanien, Meloni i Italien (som nu godtas eftersom hon stöder EUs inblandning i Ukraina), SD i Sverige o.s.v.

I Tyskland har man den senaste veckan målat upp Afd med några kompanjoner, vilka har haft ett möte på ett hotell, som konspiratörer, neonazister, rovkapitalister m.m. som i smyg vill deportera miljoner människor. Hänvisningen till Wannseekonferensen, tyska godståg, Kruppkapitalister o.d. är uppenbar.

Att det hela är propaganda är solklart. Dreven mot Trump när han var president var förstås helt orättfärdiga, särskilt som han genomdrev helt vanlig amerikansk politik. Det fanns ingenting som liknade några försök att förstöra USAs demokratiska system, absolut ingenting. Händelserna den 6 januari 2021 var givetvis inget kuppförsök. Det som hände inne i Kapitoleum (försöket att skjuta upp delstaternas beslut om president) följde deras heliga konstitution, det som hände utanför var förstås inte anordnat av Trump utan en följd av taffliga, halvkorrupta politiker och myndighetschefer som uppenbarligen ville ha kaos. Talet om valfusk var helt naturligt med tanke på händelserna (man kringgick lagar, rösträknade utan observatörer, fifflade med elektroniken m.m.).

Samma visa med alla tillfällen då högerpartier (höger om typ moderater och kristdemokrater) varit inblandade i västerländsk politik! De demokratiska spelreglerna har alltid följts, även i Ungern och Polen. Däremot har den etablerade politiken närmast förbjudit politiska partier i Tyskland. I Belgien, Grekland och Italien har partier förbjudits och politiker fängslats på mycket tveksamma grunder. Man hindrade Trumpadministrationen från att ingripa i BLM-vandalismen som höll på att tända eld på USA och dess demokrati. Man har misstänkliggjort SD från första början och alltid försökt söndra partiet. EU har drivit process mot Ungern och Polen då deras ledande politiska partier inte följt diktaten från EU.

Och så vidare! Exemplen kan göras oändliga. Alltid misstänkliggörs motståndarna medelst de slagord som utgått från kommunistiska företrädare, både bolsjeviker och Frankfurtskolan: fascism, nazism, rasism, utsugarkapitalism, egentlig ofrihet, massamhälle, teknokrati, fördumning, själlöshet m.m. Men de egna övertrampen är man blind för.

Fast de man stöttar bekläs inte med fula ord. Volodymyr Zelenskyj kallas inte (förutom av Ryssland och dess allierade förstås) populist, korrupt, diktatorisk, rovkapitalistisk o.d. fastän det passar in på honom. Än så länge kallas Javier Milei inte för demokratisk haverist, trots att han monterar ned delar av Argentinas deep state, kanske för att Argentina liknar Greklands situation för några år sedan, kanske för att man tänker att man kan hantera eller utnyttja honom.

Det finns således en snedvriden bild av vem som kallas för skurk, eller som det heter, “ett extremt hot mot vår demokrati”, som amerikanska nyhetsreportrar haft som mantra mot allt som rörde Trump, MAGA, valfuskundersökare o.d. Men främst är alltså anklagelserna i huvudsak falska. Särskilt måste man beakta att demokratins och yttrandefrihetens spelregler undermineras när man gör allt för att förbjuda viktiga parter, som en stor del av folket känner sympati med, samtidigt som man ser mellan fingrarna med den etablerade politikens och journalistikens vanskötsel.

Slutsatsen är att faran mot frihet, rättvisa, yttrandefrihet, trygghet, demokrati m.m. således inte kommer från s.k. högerpopulister och invandringskritiska partier. Hotet kommer från dem som anklagar motståndare för allsköns att försöka bryta ned demokratin.

När SvD:s ledarsida (och Washington Post) utmålar Donald Trump som ett hot mot demokratin, när EU-toppar och svenska blad kallar Ungerns och Polens högerregeringar för antidemokratiska, då är det de tidningarna som är den stora faran mot demokratin p.g.a. propaganda och falska anklagelser.

Att SD i 30 år utmålades som onda, som människofientliga, som demokratihot och andra dumheter har berett vägen för dagens polarisering och skeva bild av politik och verklighet. Sådant bryter ned demokrati.

Och så bereds vägen för något annat än t.ex. demokrati.

Det enda som kan rädda alla dessa anklagare är att kalla Trump för en vanlig politiker istället för fascist. Då kanske de kan läkas och samhället läkas.