Den gamla Eriksvisan
Den gamla Eriksvisan
Hur är det egentligen med Eriksvisan? Är den urgammal eller är det Johannes Magnus som är upphovsmannen? Och hur patriotiskt är innehållet?
Det finns onekligen en romantisk tendens bland nationellt sinnade. Eddans dikter ska gärna sträcka sig tillbaka till urtiden. De stora germanska folkstammarna som härjade på kontinenten när Romarrikets västra halva föll har väl sitt ursprung i Sverige. Eriksvisan ska helst vara en urgammal svensk dikt.
Det är inget fel med den ansatsen. Historieskrivaren Johannes Magnus, som verkade på 1500-talet, låter de svenska kungarna härstamma från Noa. Så långt tillbaka man kan komma, om man är troende! De flesta folk har haft någon form av ursprungsmyt - där ordet myt förstås innebär att ursprunget finns i en gammal tid av töcken, dit minnet inte helt sträcker sig, eller att ursprunget är förknippat med extraordinära händelser.
Herder och bröderna Grimm
I modern tid går tendensen att föra tillbaka folkets skapelser till urgammal eller mytisk tid tillbaka på Herder, bröderna Grimm och andra kulturmän kring år 1800 under romantikens dagar. Folksagorna har folket återberättat i århundraden eller rent av årtusenden, och de karakteriserar folket i fråga. Även gamla dikter är skapelser av folket och ska bedömas inte efter en högre civilisationsgrad utan efter deras folkliga friskhet. De är stor poesi, enligt Herder.
Numera påstår inte särskilt många att ens folk har ett ursprung i en gammal hero eller gud eller tvillingar som diades av en varghona. Det har vi “växt ifrån”. Men folkets skapelser ska gärna ha gamla anor. Traditioner, hantverk, dikter, högtider med mera får extra glans, tycker vi, om de sträcker sig tillbaka till Hedenhös. Dessutom blir folket mer väldefinierat.
Den drivkraften - att föra tillbaka ens gemenskap på gamla traditioner och hävder - är givetvis inte bara en skapelse, ett påhitt, av filosofer som Herder, utan det är något självklart hos ett folk eller en familj. Utan anorna vore vi ju närmast maskiner. Om vi inte har någon andlig anknytning till det förflutna, via våra förfäder (deras skapelser och våra) vore vi meningslösa produkter av intighet.
Eriksvisans ursprung
Men det betyder inte att allt vi har måste inordnas däri. Det gäller till exempel Eriksvisan. Dikten, som först snappades upp av Johannes Magnus (jodå, han ovan), ses av vissa som vår äldsta dikt efter runstenspoesin. Men är den det eller är det den finurlige Johannes Magnus som har skapat dikten? Dikten står i hans storverk om svears och götars konungars historia, Historia de omnibus Gothorum Sveonomque regibus, portumt utgiven 1554. Det är den äldsta källan vi har till dikten.
Finurligt nog påstår Johannes Magnus att han bara har snappat upp en på hans tid populär visa, och eftersom han skrev sitt verk på latin har han gett den latinsk språkdräkt med antikt versmått, allt enligt renässanshumanismens smak. Enligt Johannes Magnus fanns visan uti var mans hand och hade diktats många hundra år tidigare. Den handlar ju om en urgammal svensk kung vid namn Erik, den första götakonungen, som enligt visan ska ha skickat svenskar till Danmark för att bryta mark. Med tiden skickades Dan dit för att bli deras kung, varifrån namnet Danmark kommer. Länge var således danskarna, enligt visan, skattskyldiga till svenskar.
Här är Eriksvisan i svensk form. Den är hämtad från 1800-talsforskaren Carl Säve, som använt 1600-talshumanisten Ericus Schroderus version av dikten. Texten har här bearbetats för att passa vår tids språk (Vätalum är Jylland, ärja betyder plöja, ty betyder därför).
Men Erik förste konungen var
i Göta-landet det vida;
i bragd och i hug en kloker man
i striden så ock i friden.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.
Vrånge och onde var han led,
han ville ock aldrig dem bruka,
men vise och stille aldrig vred;
ty skall han ock ära jämt njuta.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.
Med lagar styrde han riket sitt,
den saklöse ej tarvade kvida;
han frälst honom gjorde för tvister och kvitt,
men vrånge fingo ej bida.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.
Ej var uti Vätalum någon till,
som plogen månde där vända;
men götarna genast Erik så mild,
dock konung förutan, utsände.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.
I Eriks rike mången var
som djärvdes lagen ej höra,
ty han ock åhåga därföre bar
att dädan honom utköra.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.
Så sände han dem till Söderland,
som först de begynte bebygga,
och med den styrkan kloker en man,
som skulle hålla dem trygga.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.
Där voro de under hövdingars våld
så många vintrar i ända,
tills Humle, den onde och omilde karl,
dem Dan till konung utsände.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.
Dan, sin fader i allo lik,
hans dygd han snällt månde lära.
Utav hans namn Dannemark fick
sitt upphov som också sin ära.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.
De fingo dock ej vara fri,
men jämt skatta till götamännen;
ej heller tordes de föra krig,
ty dem var litet av länder.
Han var ock den som först uti Vätalum ärjde.
Ty minnas må Danakonung nu väl
om daners plikt det tillhörer,
med evinnerlig rätt och fullgoda skäl,
götakonungen skatt att utgöra.
Han var ock den som först uti Danamull ärjde.
Efter Johannes Magnus har dikten fått snurr. Den gavs svensk språkdräkt på 1600-talet och den har diskuterats av nordiska forskare och amatörer alltsedan 1700-talet. Några har ansett, däribland nämnde Carl Säve, att dikten är från 1200-talet och har ännu äldre anor. Säve menar att visan rent av har skrivits på runor först. Innehållet följer antik historieskrivning och gamla legender om att daner och andra germanska folk har sitt ursprung i Sverige. Eriksvisan kan ur den synvinkeln ses som en del av folklegender som sträcker sig tillbaka till folkvandringstid. Med tiden har legenden blivit dikt och så småningom fått formen av en medeltida ballad med dess typiska omkväde (här: “Han var ock den som först uti Vätalum ärjde”). Johannes Magnus skulle i så fall ha gett den befintliga visan en lämplig latinsk form medan Terserus, Schroderus m.fl. har återgett den ursprungliga dikten på svenska med dess typiska balladform.
Är Johannes Magnus ändå upphovsmannen?
Den etablerade åsikten idag är annars att det är Johannes Magnus som har diktat ihop både dikten och påståendet att det var en vida spridd visa på var mans tunga på 1500-talet. Bengt Jonsson, expert på medeltida ballader, har sammanfattat det ungefär så här. Johannes Terserus gav 1611 dikten en svensk form efter Johannes Magnus latinska dikt, och han använde den gamla balladformen varmed dikten blev en s.k. balladpastisch. Terserus version trycktes dock aldrig utan blev liggande i arkiven.
1620 översätter Ericus Schroderus Johannes Magnus bok till svenska varmed han använder Terserus version av Eriksvisan (som han har tillgång till) men gör diverse ändringar. Inte minst gör han språket mer arkaiserat, kanske för att ge mer kraft åt visans politiska udd mot Danmark och för att han trodde att ett äldre språkbruk passade dess ålder. Därefter finns några varianter av Schroderus version.
Sedan har forskare kommenterat dikten utifrån olika hållningar. Några har alltså menat att den har uråldriga anor, andra har ifrågasatt det hela. Ett tag menade man att dikten var skapad ca 1450 eller 1500 utifrån den svenska rimkrönikan och således fanns som svensk version före Johannes Magnus. Till slut menade dock litteraturforskaren Henrik Schück, utifrån rätt hårda källkritiska principer, att dikten är ett påhitt av Johannes Magnus (fast han tidigare propagerat för andra teorier om dikten), som alltså är dess upphovsman. Bengt Jonsson ansluter sig till Schück (fast vissa saker tillbakavisas) och lägger som slutkläm till beviset att den svenska versionen av Eriksvisan (Terserus, Schroderus m.fl.) är kryssrimmad (varannan rad rimmar) i stället för parrimmad. Kryssrim fanns inte i de äldre balladerna utan är typiskt för balladpastischer, d.v.s. när en sentida poet härmar den gamla medeltida balladstilen.
Kritik av källkritiken
Bevisföringen har varit god från båda teorierna om diktens ursprung. Själv följer jag Bengt Jonssons argumentation, som är övertygande, fast om nya saker skulle komma i dagen finns det all anledning att ändra sig. Ett argument mot Schück m.fl. är att de i sin kritiska iver särskilt vill punktera en romantisk och nationellt sinnad syn på gamla dikter. Dels har den allra senaste forskningen visat att det ligger mer i gamla legender än man ett tag i källkritisk anda ville tro. Nu tyder t.ex. mycket på att Rom verkligen grundades på 700-talet f.Kr., vilket har ifrågasatts. Legender och gammal historieskrivning bär mycket mer sanning än vad 1900-talsforskare velat tro.
Dels är positivistiskt lagd forskning bara på ytan neutral. Givetvis är ett syfte hos sådan forskning att hävda sig själv som bäst genom att slå äldre teorier i sank. Det är något som går igen i västerländsk forskning ända sedan de gamla grekerna. Eftersom 1800-talsforskningen var nationalistiskt präglad blev den en självklar fiende till den källkritiska skolan. Sedan 1945 är det vidare av moraliska och politiska skäl man förkastar argument som lyfter fram nationell storhet och stolthet. Samtidigt får man inte glömma att den källkritiska skolan ger alla gamla ogrundade föreställningar på nöten, inte bara nationellt präglade.
Varför skulle Johannes Magnus hitta på?
Ytterligare ett argument mot Schücks syn på Eriksvisan har varit frågan varför Johannes Magnus, Schroderus m.fl. skulle hitta på så mycket. Varför säga att dikten var allmänt spridd, varför hitta på dikten, varför ge den ett arkaiserat språk, varför göra en balladpastisch? Var de inte seriösa? Var de propagandister? Ville de tjäna något på sina “påhitt”?
Sådana frågor är dock lite dumt ställda. För det första var det faktiskt vanligt förr med poetisk propaganda - direkta lögner om t.ex. motståndare i form av visor för folket att sprida - som utgick från härskarna. Det var en självklar del av härskandet. Den lysande balladen Gustav och dalkarlarna är troligen tillkommen i Gustav Vasas kansli snarare än bland dalmasar.
För det andra var det vanligt att man kryddade sin forskning på ett för oss obegripligt sätt förr. Olof Rudbeck fantiserade förstås inte som en förryckt i sin Atlantica utan ville säga oss något viktigt. Samma sak med Johannes Magnus om han nu själv har hittat på Eriksvisan. För inte är det väl många som helhjärtat tror att de svenska kungarna härstammar från Noa.
Den sortens historieskrivning har ett syfte som den positivistiska forskningen vill undvika, nämligen en sorts moralisk tendens. Sådan tendens har varit ett självklart inslag i all forskning genom tiderna. Det moraliska har värderats högre än sakernas exakta tillstånd här på jorden. En av ledstjärnorna för humanister som Johannes Magnus var den gamla greken Plutarchos som uttryckligen säger att huvudsaken inte ligger i historieframställningens exakta återgivande av händelserna utan dess etiska värde, att berättelsen ger oss en moralisk förståelse av något viktigt.
Kontentan är att Johannes Magnus inte ljuger när han hittar på dikten och dess vanlighet precis som han inte ljuger när han enligt oss fabulerar om alla gamla svenska kungar. Han ägnar sig åt en sorts historieskrivning som vi inte riktigt förstår idag. När Voltaire skrev sin bok om Karl XII ville han berätta om en man med stor dygd, inte beskriva vad som hände. Med samma inställning bör man förstå Johannes Magnus. Han vill dels underhålla, dels lägga svenskarna i ett särskilt ljus för utländska läsare, dels ge etiska känslor och tankar för läsaren, precis som en fabel gör. I Eriksvisans fall är det bl.a. den gamla svenska trätan med danskarna som Johannes Magnus lyfter fram. Här kan han dels knäppa danskar lite på näsan, dels visa upp att de två folken har haft sina trätor.
Patriotism
Slutligen finns det en intressant sak att betänka. Om Eriksvisan skulle vara en gammal dikt med anor till folkvandringstid och således utgå från urgamla legender, har den inget direkt patriotiskt värde. Den gestaltar bara en legend som senare har kryddats med lite skattskyldighet. Det är först om visan är skapad i syftet att blixtbelysa den dansk-svenska urträtan som dikten får ett patriotiskt värde.
Om Eriksvisan således är den gamla legenden har den ett romantiskt-nationellt värde som gestaltar en urberättelse om svenskar som bryter ny mark i andra länder, en berättelse som traderats i diktens form. Om visan i stället är skapad för att politiskt-kulturellt markera mot dansken, då har den ett patriotiskt värde, som helt saknas i det första fallet. Om Eriksvisan gestaltar urberättelsen så kan den användas patriotiskt i efterhand, men den bär inte patriotismen i sig, utan återger bara den gamla berättelsen om svenskar som far utsocknes. Är den däremot skapad mellan 1450 och 1550 (Karl Knutsson Bonde, Sturarna, Gustav Vasa, Johannes Magnus) då gräl med danskarna var ständigt aktuella så har den ett stort patriotiskt värde eftersom dikten då vill visa på trätan och svensk överhöghet.
Svenskar och danskar har i många hundra år skrivit sådana diktverk i patriotiskt syfte - med mycket slirande på sanningen. Teorin om att Johannes Magnus själv har skrivit dikten och att Terserus och Schroderus har utgått från den och inte någon ursprunglig svensk ballad är därför mycket trolig, särskilt med tanke på att dikten på svenska har balladpastischens kännetecken och att vi inte äger några andra gamla källor om Eriksvisan. Men det kan också vara tvärtom.
Det må vara hur det är med den saken. Härlig är dikten i vilket fall som helst. Den är ju inte sämre bara för att Terserus och Schroderus har författat den på svenska och kryddat den med arkaiskt språk. Det ger den tvärtom sin charm. En god balladpastisch, kort och gott, som belyser den eviga trätan mellan svenskar och danskar samtidigt som den visar upp den gamla legenden om hur dansk mark lades under plogen. Av svenskar förstås!