Den mest berömda frasen hos filosofen Nietzsche bör vara “Gud är död”. Mest bekant är orden från Zarathustraboken där i bokens början huvudpersonen Zarathustra kommenterar ett möte med ett helgon i en skog. “Men då Zarathustra var allena, talade han så till sitt hjärta: Skulle det vara möjligt! Detta gamla helgon har i sin skog ännu icke hört därom att Gud är död!”
Men redan i boken före, Den glada vetenskapen, förs guds död på tal av vår dynamitfilosof. I den berömda parabeln Den vansinnige, stycke nummer 125 i boken, berättar Nietzsche hur en tok springer omkring med en lykta mitt på dagen och skriker att han söker Gud. Några icke troende skojar med galningen om Gud kanske har gått vilse, emigrerat och så vidare.
Som svar på tal fnyser den vansinnige åt dem att “Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare! /…/ Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? - även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare?”
Nietzsches tanke, om man ser till boken i sin helhet, är att det är de religiösa som dödat Gud - av fromhet. Tidigare fruktade man Gud och världen, varför Gud helt klart fanns. Av fromhet. Men när människan blev så där fint, borgerligt from behövdes inte Gud längre. I Dostojevskij gestaltas det tydligt i romanen Bröderna Karamazov. Storinkvisitorn i Sevilla behöver inte Kristus längre; han och hans gäng har skapat det goda samhället varmed Gud inte behövs. När plötsligt Kristus dyker upp på Sevillas gator vill inkvisitorn bränna honom på bål.
I Nietzsches fall hänger Guds död ihop med vår tids livsbetingelser. Vi behöver inte gudstron mer varför den naturligt faller bort. Dessutom har vi en gång identifierat Gud med sanningen; gudstron fick oss att söka sanningen. Men när vi får för oss (eller inser beroende på hur man ser på saken) att sanning innebär att Gud är en lögn, då måste vi av gudstro, av sanningsplikt, förneka Gud, det vill säga döda honom.
Samma sak sker med moralen och alla dess bud. Moralen upphävs av moralitet, av plikt till sanning vilket predikas av kristen moral. När vår tid - de senaste århundradena - finner att gudomlig och biblisk rättvisa inte riktigt passar, då förkastar vi genom kristen nit, plikt till sanning, den gamla moralen.
Enligt Nietzsche sker nu en urartning. Nihilismen tar överhanden. Den kristna läran profaneras och blir till demokrati, socialism och dylikt som likaledes sjunger den svages lov fast i lite annan beklädnad men samtidigt förnekar de kristna idealen. Övermänniskan förmår däremot att skapa nytt, t.ex. nya gudar. Således blåser han nytt liv i det heliga - till skillnad från de nihilistiska krafterna som lever vidare med gamla kristna värden, fast i förvriden form (som också förnekas). Dostojevskijs storinkvisitor är förstås en ärkenihilist. Sossarna likaså! Demokratins lovsjungare i vår tid än mer.
Den här formen av process är väldigt aktuell i dag. Fast man använder ett annat språkbruk. I stället för Gud kallas det högsta i vår tid Demokrati. Det här är något helt nytt. För 60 år sedan tjatade ingen om demokratins totala förtjänster. Då sågs det som ett styrelsesätt kort och gott. Men i och med att värdena tappat kraft - delvis för att media och politiker inte vet hur man lever upp till dem, de är för svaga - måste man försöka ge gudomlig status åt värden man tror man har (inte som Nietzsche övermänniska, det vågar man inte) . Man samlar dem alla i en Gud som man kallar Demokrati. Men i samma veva dödar man, med högsta iver, den egentliga demokratin i den nya demokratins namn.
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Svea Ting to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.