De gamla goterna

Goterna tog över södra Europa när det västromerska riket vacklade. Vare sig undersåtar eller härskare behöll de alltid sin egenart - en helig princip. Vad kan goternas historia lära oss i dag?

Goterna är ett av historiens intressantaste folk och i centrum för ett avgörande skede i Europas historia. Under folkvandringstiden var goterna det folk som gav den västra delen av Romarriket nådastöten. Så brukar det i alla fall heta i skolböckerna. Verkligheten var förstås mycket mer komplicerad, sett ur såväl gotiskt som romerskt (eller för den delen neutralt) perspektiv.

Oavsett hur man vill tolka händelserna ur olika synvinklar står några saker fast. Goterna var ett germanskt folk med något oklart ursprung. Enligt historieskrivaren Jordanes, vars bok Getica är bevarad, kom goterna ursprungligen från ön Scandza i norr, sålunda Skandinavien. Hans bok brukar för övrigt ses som en slarvig sammanfattning av en bok av romaren Cassiodorus, som bland annat var rådgivare åt den mest berömda gotiske kungen,Theoderik den store.

Många historiker brukar tveka om den berättelsen, inte minst som den har lite sagoskimmer över sig och sådana usprungshistorier var vanliga under antiken. Men varför förstöra en god historia. Det finns dessutom flera spår i Skandinavien som visar på tecken och samband med kontinentens germanfolk. Men säkra på saken kommer vi aldrig att vara. När goterna först gör sig synliga under antiken, på 100-talet e.Kr., bor de vid polska Östersjökusten, vid floden Weichsels mynning.

I slutet av århundradet rör de sig mot Svarta havet. Det handlar alltså om hela stammar som vandrar iväg, inte några tidiga ”vikingatåg”. Hur det gick till vet vi inte. Säkert gick krigare i täten och beredde plats för övrigt folk som senare bosatte sig. Där på Ukrainas slätter och i Svarta havet gjorde de livet surt för romare och andra folk genom röveri o.d.

Allt eftersom folket växer tror många forskare att andra stammar, mest germaner får man anta, har följt med och snart assimilerats med goterna. Framåt år 300 har goterna delat sig i två huvudstammar som kallade sig ostrogoter och visigoter. De har ofta kallats östgoter och västgoter efter sin geografiska plats under folkvandringstiden. Ostrogoterna härjade oftast längre österut än visigoterna. Redan nu bildade ostrogoterna ett rike på Ukrainas slätter medan visigoterna trängde in i Dakien, romarnas namn på norra Balkan. Namnen ”ostro” och ”vesi” har dock inget med väderstreck att göra utan betyder sådant som ”ädel” o.d.

På 300-talet kristnades goterna. Från den tiden härstammar grunden för den berömda Silverbibeln som finns i Uppsala universitetsbibliotek, goten Wulfilas översättning av Bibeln. Själva Silverbibeln tillkom ett par århudraden senare, en avskrift och vidareutveckling av Wulfilas översättning. Mot slutet av århundradet, runt år 375, sker så den berömda händelse som blir första steget till den antika världens undergång: hunnerna anfaller

.

Turkfolket hunnerna, som kommer från Asiens stäpper, hade en överlägsen stridsteknik, precis som greker och romare hade haft och tidvis både kelter och germaner under antikens lopp. De beridna hunnerna behärskade både pilbåge och andra vapen från hästryggen, vilket under vissa omständigheter gav dem stort överläge. Goterna är det stora folk i Romerrikets närhet som får ta första smällen. Ostrogoternas rike i Ukraina faller samman, varmed de tillfälligt blir något av ett lydfolk, och visigoterna söker skydd inom Romarrikets gränser.

Goterna har nu lång erfarenhet av strider och diplomati med romarna. Att de har sökt skydd inom Romarrikets gränser bekymrar dem föga; de tänker inte vara underdåniga hur som helst. Tvärtom för de snart krig först på Balkan och sedan i Italien. År 410 invaderar och plundrar de själva Rom. Det ska tilläggas att Romarrikets östra del med huvudsäte i konstantinopel var både viktigare och militärt starkare då. Likväl var det ett fruktansvärt omen för den antika världen. Staden vid Tibern där allting började tusen år tidigare kunde inte stå emot de germanska trupperna vare sig med diplomati eller militär.