Dags för Marvel att säga farväl till filmduken
En skrämmande tanke! Har jag blivit DN-fan? I fredagens artikel talade jag gott om ett par DN-skribenter, och nu ska jag ta tillfället i akt att hålla med en av deras filmskribenter. Nåväl, jag lovar bättring.
Men nu måste jag tacka Sebastian Lindvall på Dagens Nyheter för att han äntligen förpassar Marvelfilmerna till skräphögen. Låt mig läggas till några punkter till hans resonemang. Många av oss läste och älskade Marveltidningar som barn och tyckte det var roligt med några av de första Marvelfilmerna. Lite nostalgi, lite matinékänsla. Men filmerna de senaste femton åren har bara hamnat framför ögonen på mig när det varit barn tillstädes. De är tydligen uppe i 28 filmer nu. Dags för Marvel att ta farväl och skickas till negativa zonen!
Givetvis dras redan serietidningarna med samma problem som vilken hjältemelodram som helst. Hjältarna dör nämligen aldrig, precis som en Bruce Willis-film eller en Jan Guillou-roman. Det är melodram kort och gott. I de gamla Marveltidningarna råkar Spindelmannen & co ut för det ena dödsäventyret efter det andra, år efter år, utan att trilla av pinn. Det får förstås inte hända eftersom man måste lägga ned tidningen i så fall. Actionfilmen behöver också det där slutet där hjälten klarar sig eftersom berättelsen då hittar sitt slut. Det är klyschigt förvisso, men så är det.
DN-Lindvall berättar om en klassisk äventyrsstruktur med ett vanligt mönster för hjälteberättelser. Hjälten lämnar hemmatrakten, råkar ut för äventyr med skador och allsköns prövningar och återvänder slutligen hem rik på erfarenheter och luttrad i själen. De gamla Marveltidningarna har lite av den prägeln, även om den eviga upprepningen av mönstret tar udden av hjältens luttring och erfarenhet en smula.
Problemet med Marvelfilmerna nu för tiden är att vad som helst kan hända. Deras exploatering av multipla universa gör att allt kan hända hur som helst, och om något avgörande händer - till exempel att någon dör eller en planet förintas - kan det alltid göras ogjort. Det finns således aldrig några avgörande händelser. Det kan man säga gäller för Marveltidningarna också. Men i de senaste filmerna finns det heller ingen erfarenhet att göra, ingen luttring att genomgå, ingen lärdom att dra. Allt kan ju alltid vara och göras på ett annat sätt när det finns ännu en dimension runt hörnet. Berättelsen blir meningslös eller i bästa fall överkonstruerad och fånig.
Som Lindvall träffande skriver i rubriken: “Varför bry sig, när vad som helst kan hända när som helst i multiversum?” Han berättar till exempel om “Spider-Man. No way home” med tre spindelmän i en film. Vad ska vi med det till, eller varför inte 72 spindelnissar när vi ändå är i gång? Lindvall nämner också “Avengers. Endame” och “Doctor Strange in the Multiverse of Madness” där avgörande händelser återställs eller det alltid finns nya möjligheter.
Ibland fungerar den där återställaren. I den första Fantastic Four-filmen dör osynliga flickan men väcks till liv igen av Silversurfaren. Det är löjligt, men det fungerar narrativt. Det sker nämligen bara en gång. Händelsen blir ett avgörande i sig till nästa steg i handlingen. I “Endgame” dör förvisso Tony Stark (Iron Man) på slutet, men vadå, det går väl att återställa det på något sätt, så varför sörja. I Doctor Strange-filmen är det ett sammelsurium av universa och interaktioner mellan dem som gör att handlingens logik sakta men säkert eroderas - även om manusförfattarna försöker etablera en viss konsistent logik.
Marvel har - troligen för att tvingas göra mer och mer komplicerade och fantastiska intriger - hamnat i fällan där de exploaterar multiversumtanken. Det blir samma problem som i Terminatorserien. De framtida AI-varelserna kan alltid skicka tillbaka någon mer robot, det går alltid att hitta på något nytt sätt. Därmed tappar händelserna sin karaktär av avslutade, avgörande händelser.
Multiversa och tidsresor kan kanske fungera en gång, men när du ska använda det gång på gång, då är nog serietidningsformatet bättre. På film blir det uppenbarligen dumt och meningslöst. Serietidningsformatet bygger på upprepning, en ny tidning varje månad, så där kan man svänga och kränga med olika världar, tidsresor med mera. Den narrativa logiken med ett avslutat helt är ändå redan förlorad sedan länge.
Men filmmediet bygger på en sluten handling med avgörande händelser som leder fram till slutet. Kastar du in för många möjligheter i intrigen, då förloras den där slutenheten, en inre organiskt sammanhållen berättelse, och därmed narrationens inneboende logik. Att kämpa blir på sätt och vis meningslöst när det finns andra möjligheter att rädda skivan, när allt kan hända. Hjältarnas kamp känns också fånig nuförtiden med ett fasligt krumbuktande.
Det är därför det blir mer och mer fokus på effekterna. Givetvis vill filmmakarna övertrumfa de tidiga filmerna, varför det blir mer effekter, men det sker också just för att intrigen är ihålig genom alla möjligheter. Det sker inom all konst. I filmen “Farinelli” förklarar mästerkompositören Friedrich Händel för en kollega att många tonsättare klämmer in en massa musikaliska effekter och visuella spektakel på operascenen för att de inte kan komponera bra. Vi känner samma sak för varje liten poplåt. Är melodin intetsägande brassar de ofta på med olika effekter för att täppa till.
Man tvingas ofta in i de där effekterna också när man har modern dataateknik och kan åstadkomma det mesta visuellt. Bara lilla Yoda ska dra sitt lasersvärd (som vi sade förr) i Star Wars-filmerna som kom kring år 2000 så ska han slå sjutton volter. Man undrar om det var därför George Lucas väntade så länge med att filma resten av filmerna. Det är därför väldigt befriande i “Once upon a Time in Hollywood” när Brad Pitt fångar och kastar in en krumbuktande Bruce Lee i en bil. Så var det slut på de krumbukterna. Effekterna visar vad de är för något, blott effekter.
Marvelfilmerna har helt enkelt till slut blivit tråkiga. Inte på grund av bristande fantasi, det finns det gott om, utan för att handlingarna i filmerna slår bakut. Kanske var de fåniga från första början (de skulle nog ha börjat och slutat med Spider-Man), men nu är det för mycket tomma effekter, för lite luttring, för yviga multiuniversala handlingar, för mycket möjligheter, för lite sluten, avgörande handling.
Vem som helst får tycka att Marvelfilmerna är underhållande, men själv tycker jag att det är dags att förpassa dem till negativa zonen.