Brödrakampen når sin kulmen i Bjälboarvet
Brödrakampen når sin kulmen i Bjälboarvet
Heidenstam illustrerar slaget vid Hova 1275 på ett underbart sätt när Kung Valdemar och hertig Magnus brakar samman.
Två av de mest gripande kapitlen inom svensk romankonst följer på varandra i en och samma bok. I vår ljudboksserie på torsdagar har Bjälboarvet kommit till sitt klimax. För den som inte har hängt med handlar Verner von Heidenstams roman om maktkampen mellan Birger Jarls två äldsta söner Valdemar och Magnus (senare kallad Magnus Ladulås). Medeltidsspänning när den är som bäst!
Heidenstam hade tänkt sig en romansvit om tre böcker, först Folke Filbyter om ättefadern till folkungaätten (eller Bjälboätten), sedan Bjälboarvet om kampen om tronen efter att Birger Jarl dör, och till sist en roman om brödrastriden mellan Magnus Ladulås söner Birger, Erik och Valdemar, med sin kulmen i Nyköpings gästabud där Birger efter en långdragen brödrakamp med inbördeskrig i landet fängslar sina yngre bröder i Nyköpingshus och kastar nyckeln i ån, enligt legenden, varmed de tu svälter ihjäl.
Den tredje boken rann dock ut i sanden. Heidenstam nöjde sig med de två första. Men uppenbart ville han fånga tre tragiska händelser. I Folke Filbyter, som också finns som ljudbok på Svea Ting, får den buttre vikingen Folke äntligen något han älskar. Sin fru, en dvärgkvinna, bryr han sig föga om. Sin son föraktar han närmast. Han lever för sina skatter, men kärlekskänslor finner han först med ett barnbarn. När pojken blir bortrövad av en kristen ensling får läsaren uppleva hur Folke febrilt söker efter sin ättling, år efter år, dels med metodik, dels i desperation.
När Folke efter många år finner sin sonson har denne blivit kungens jarl, kristen och en intelligent maktmänniska. Han är närmast Folkes motsats, och han visar nästan förakt för den gamla gubben. Förtvivlad återvänder Folke hem till sin östgötska gård med en tragisk insikt om att hans tid är förbi, både hans sort, hans personlighet, hans tro och hela den gamla hedniska världen. En ny sorts människor och ny tro stiger till makten, medan den gamla hedendomen med sin magi och sina kraftkarlar snabbt blir bortglömda. Tragiken är uppenbar.
I Bjälboarvet, som utspelar sig några generationer senare, finns Folkes skatter kvar. Kanske är titelns Bjälboarv en förbannelse, ett tragiskt arv från Folke. Redan efter några kapitel kan man känna av att det kommer att mynna ut i en kamp mellan bröderna. Dessutom lever konflikten mellan hedendom och kristendom vidare i den andra romanen. Den är faktiskt än tydligare här. Historiker brukar säga att kristendomen på allvar segrade på 1200-talet (även om den på sätt och vis levde vidare i flera århundraden).
Av Birger Jarls två äldsta söner är Valdemar (den förstfödde) - i romanen, hur det var i verkligheten är en annan femma - den mer hedniska typen: livsbejakande, lekfull, ett naturbarn, stursk och stolt. Magnus är mer kristet grubblande, plikttrogen, kristet ädel, maktbegärlig och moraliskt principfast (bortsett från att han redan från början är beredd att bedra sin bror). Det står tidigt klart att det kommer attt bli en konfrontation mellan de två.
Heidenstam följer förstås historien där först Valdemar låter sig förtjusas av sin drottnings syster Jutta och sedan Magnus drar igång ett uppror mot brodern med slaget vid Hova som resultat. Hela tiden märks finns en konflikt mellan om inte mellan just hedniskt och kristet så mellan livsutlevelse å ena sidan och plikt och ambition å den andra. Då det sätter broder mot broder och landet i krig innebär det en svår tragik.
I den tredje boken, som aldrig blev av, är tragiken självklar i en vansinnig brödrastrid där stora delar av landet sätts i brand. Även om det inte blev en tredje del har Heidenstam i Folke Filbyter och Bjälboarvet fångat tragiken - både den historiska och den fiktiva - storslaget och med fantastisk nerv. Som alltid med stor konst målar konstnären upp levande gestalter som både är beundrandsvärda och långt ifrån guds bästa barn. Man kan inte låta bli att känna för Folke fastän han är en så föraktfull person. Man kan inte låta bli att älska Valdemar trots hans dagdrivarkaraktär. Man måste beundra Magnus även om han sviker broder och inte har ett begrepp om känslor.
Hela tiden leder det till storslagen och fascinerande tragik. Man gör helt rätt i att jämföra Heidenstams karaktärer i Folkungaträdet - namnet på romansviten - med antika förebilder som Antigone, Kreon, Oidipus, Medea m.fl. Heidenstam kan det tragiska hantverket som få andra. Det finns ingen karaktär som man helhjärtat tycker om. Ändå har de alla rätt på sitt sätt. De är ett under av verklighet. De är livs levande, så som människor är, fastän de är så typiska romanfigurer.
I Bjälboarvet målas sådan tragik upp på ett fantastiskt sätt i kapitel 16 och 17, bokens klimax (kapitel 17 lästes upp igår, torsdag den 27 september). Först konfronteras den livsglada och undersköna Glimma, Valdemars nya frilla, med den lidande munken Martinus. Det är ett av de mest skrämmande kapitlen någonsin skrivet. När Martinus träffar Glimma inser han genast att hon utgör den allra största fara, bara för att hon är så full av liv och skönhet, och för att hon är så säker på vad hon är. Den nitiska munken, med en närmast förvriden kristen tro i hjärtat, vill väl bara sticka kniven i henne. Men oj vad han faller för henne. Vad han plötsligt känner i hjärtat, pulsen - varmed ingen kristen tro biter! Händelseförloppet är smått bisarrt, så typiskt Heidenstam, och samtidigt så självklart.
Och så boken absoluta klimax i kapitel 17. Slaget i Hova den 14 juni 1275 skildras med få ord i Heidenstams roman. I stället förlägger han den avgörande striden i Tivedens skog - med guden Ti som vittne. Det blir en strid mellan hedendom och kristendom på alla sätt. Mellan riddare och skogsgångare. Mellan Ti och den nya guden. Mellan magi och hårdför tro. Mellan natur och ordning. Heidenstam målar upp det helt sagolikt och vackert - och tragiskt.
Det är svårt att tro annat än att Heidenstam har ett gott öga för den livsbejakande, gladlynta Valdemar. Liksom de sköna Glimma. Men hur ingjuter han inte spännande själsliv i den bedragna drottningen, förrädaren Magnus, den slemma munken Martinus. Det är just sådant som gör att tragiken får något storslaget över sig. Ingen är god och ingen är ond.
Samma sak med till exempel Magnus kristna riddare, vilka framställs lite som maskiner, alltmedan Valdemars mer hedniska Tivedshär är tokigt mänsklig, full av skrock och där striden är som ett äventyr. Men riddarna har något som de gamla hedningarna nog saknade, principiell barmhärtighet. Kvinnor och gamla, även motståndarnas, ska skyddas och visas barmhärtighet.
Heidenstam ger alla i de två romanerna sin fulla dos av storhet och ynklighet. Det blir väldigt lyckat och drabbande. Samtidigt som man får sig en dos svensk historia när den är som bäst.
Lyssna på Folke Filbyter här. För prenumeranter.
Lyssna på Bjälboarvet här (pågående). För prenumeranter.
Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.
Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.
Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.
Dela den här artikeln med dina bekanta.
Dela Svea Ting med dina vänner.
Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.