Bilden av vikingen

Det var inte politiska mindervärdeskänslor som skapade bilden av vikingen på 1800-talet. Vikingagestalten kring år 1800 är snarare än produkt av kulturens utveckling.

I slutet av förra året sände SVT del 3 av dokumentärserien Historien om Sverige, avsnittet om vikingatiden. Serien har kallats en storsatsning på grund av den höga budgeten och all möda som har lagts ned, alltifrån forskarinsatser till perukmakare. Tyvärr faller serien ganska platt. Visst gestaltas många intressanta händelser i Sveriges historia - man får sig en hygglig genomgång - och de visualiserar det mesta bra, men alltför många saker blir hängande i luften. Utrymmet är helt enkelt alldeles för litet, för kort, för att presentera Sveriges långa och komplexa historia. Bara vikingatiden hade behövt kanske fem program för att kunna skildras med lite rättvisa.

Plattheten visar sig särskilt tydligt när experter får uttala sig i programmet med jämna mellanrum - med kommentarer om 5-10 sekunder. Vad är det för mening med att få ett utlåtande av en expert när han knappt får säga något? Mer utrymme får experterna då i seriens följdprogram där en programledare diskuterar respektive avsnitt med ett par experter och någon poppisperson som ska spegla allmänheten.

I avsnittet om vikingar gör de två forskarna ett bra jobb överlag i studion. De nyanserar tankar och föreställningar folk har av den tiden så gott det går när man bara har en halvtimme på sig. Den ena av dem säger t.o.m. att vi förstås inte får en rimlig bild (hur ska man kunna ge det?) av vikingatiden i programmet utan att det bara ger ett smakprov.

Namnet “viking”

De diskuterade i studion också namnet “viking” och bilden av vikingen. Begreppet “viking” har förvisso diskuterats fram och tillbaka genom åren, men man får ge dem rätt när de säger att de personer kallades så som gick i viking, det vill säga åkte på plundringståg, att en viking alltså var en sorts sjörövare. De två forskarna tillägger att så kallades de i västerled medan de i österled kallades varjager, väringar och annat. Att de glömmer ord som “nordmän” m.m. gör väl inget här (eller för den delen morer som de ibland kallades av franker för enkelhets skull - alla jobbiga typer kallades för morer) eftersom frågan gällde just ordet “viking”.

Alla skandinaver var således inte vikingar utan bara dem som drog ut i viking. Nu kallar vi dock den tidens nordbor i allmänhet för vikingar för enkelhets skull, eller bara för att det är så det fungerar när man använder språket. Precis som vi kallar hela epoken för vikingatiden.

Personer själva på den tiden kallade sig således inte för vikingar, varken vanligt fôlk eller de som drog i viking. Men varifrån kommer då ordet - som vi numera namnger alla personer då med och deras epok? Ordet har förstås funnits enda sedan den tiden men verkar ha slagit sig in på allvar i modern tid genom en man och hans dikt, nämligen Erik Gustaf Geijer och dikten “Vikingen” från 1811.

Dikten fick stort genomslag, och genom andra dikter, skildringar, målningar m.m. av vikingar och vikingatid blev ordet till slut (säkert hundra år eller mer) så allmänt att det fick den funktion det numera har. Det är så språket ofta fungerar.

I SVTs diskussionsprogram om historieserien - “Historiskt eftersnack” heter det förresten - nämner de inte dikten. Däremot frågar de sig hur den populära bilden av vikingen som egenväldig, fri, hårdför, dödsföraktande krigare (med kanske horn på hjälmen) har skapats. De två forskarna i studion är som sagt utmärkta i det mesta, men här gör de det alldeles för enkelt för sig. Det förenklade svaret är värt att uppmärksamma, för det bär nämligen med sig en otrevlig nedvärdering av oss svenskar.

Förlusten av Finland

Svaret de ger är att Sverige förlorade Finland 1809 och att svenskarna då behövde en figur och ett narrativ som gav dem självförtroende och en positiv självbild igen. Dessutom nämns att Sverige blev i union med Norge 1815, vilket krävde en symbol som förenade de två folken. Figuren, symbolen och narrativet blev således vikingen - eller snarare bilden av vikingen: stark, tapper, frihetlig, innerst inne rättfärdig.

Särskilt den första förklaringen har tyvärr blivit den vanligaste. De två forskarna i studion ska inte ha för mycket klander; de har kort tid till förfogande, måste säga något lättförståeligt och förklaringen de ger om vikingabilden är ju den vanliga. Men det är sorgligt att det har blivit så. Ty vad säger den?

Sverige förlorade Finland efter kriget mot Ryssland 1808-1809, och därmed en tredjedel av riket, inte minst alla de människor som levde i Finland. Svenskarnas självbild fick sig därmed en fruktansvärd törn. Man kan jämföra med när Danmark förlorade sydlandskapen till Sverige, eller mer konkret om en familj förlorar en tredjedel av sina medlemmar i en olycka. Det är klart att det är en katastrof.

Den sedvanliga förklaringen till vikingabilden säger då att vikingen skapades instinktivt som en kollektiv symbol för de mindervärdeskänslor som uppstod. Eller åtminstone att det fanns behov av en sådan symbol och att vikingen fyllde det behovet - en sorts kompensation p.g.a. mindervärdeskomplex efter förlusten. Det ligger förstås lite i det, men i grund och botten luktar det amatörpsykologi lång väg. Det säger kanske mer om vår tids svaghet och behov av sådant trams.

Väcka nygamla dygder

Det är sant att revanschismen var stark hos unga män i studentvärlden som Tegnér, Ling och Geijer - Tegnérs dikt “Svea” är det främsta uttrycket för det - men att de p.g.a. nationella självömkan skulle skapa en positiv vikingabild är en ganska ynklig tanke. Däremot är det riktigt att besvikelsen man kände för krigets utgång hade påverkan på grundandet av Götiska förbundet. Men återigen, mindervärde är knappast rätt orsak, snarare då upprördhet. Grundarna var mycket upprörda på de svenska statsmän som inte hade lyckats hantera krisen bättre. Målet var att skapa en ny anda, bl.a. med hjälp av historiska svenska hjältar och föredömen. Man ville återskapa starka svenska dygder. Läser man dikter som Svea, Manhem och sedan de många efterkommande patriotiska dikterna på 1800-talet så ser man att de handlar just om att uppmana till rätt dygd. Inte ge kompensation för något mindervärde.

Känslorna för ny svensk storhet baserad på dygdiga, starka personer, kanaliserades på många sätt, i både dikt, tal och artikel. Inte minst gjordes det på den gamla vanliga vägen, nämligen hyllningar till kungligheter. Hyllningsdikter till Karl Johan - som ledde svenska trupper mot både Napoleon, dansken och norsken - var legio av den tidens unga diktare. Självaste Stagnelius har några dikter till kronprinsen på sitt samvete. Karl Johan revanscherade ju också det stympade Sverige.

Vikingafiguren hör också dit, liksom överlag de gamla göterna. De målades ofta upp av skalderna som ärliga, tappra och raka människor. Odalbonden med sin frihet, idoghet och trofasthet är en annan sådan figur. Båda har i sig den rätta dygden, den inre styrka som statsmännen som förlorade Finland inte hade, kanske för att sådan dygd hade gått förlorat i hundra år.

Geijers viking och Tegnérs Fritiof visar upp sådana drag. Men samtidigt måste man invända mot att målet med dikterna skulle ha varit att visa upp den dygd som behövs i kris. Det målet har inte dikten “Vikingen” eller diktcykeln Fritiofs saga. Då skulle det vara dålig dikt, lite som Per Henrik Lings verk var.

Geijers viking är lite av en tragisk figur av byronsk art. Fri, tapper, kung som tonåring men ändå på något sätt vilsen, en som inte hittar hem, varmed han redan som tjugoåring blir vågornas rov, hans enda hem. Geijer har putsat bort den värsta råheten, men han rövar sig trots allt en gråtande brud och känner ingen nåd i kamp. Så han har inte humaniserat vikingen till en “fin” idealgestalt, vilket ibland påstås. Han är inte ren sjörövare, det är riktigt, men inte heller något ideal. Han är snarast en romantisk hjälte med touch à la Lord Byron: fri, rakryggad och sund med ett stänk djävul i sig.

Tegnérs Fritiof är den andra portalgestalten för bilden av vikingen. Tegnér har putsat mer på sin viking. Men även Fritiof har sina brister, vilket är lite av intrigens mål; Fritiof måste komma över sina dåliga sidor. Han måste komma över hedningen i sig, vikingen i sig. Hans mer impulsiva vikinganatur måste humaniseras med en skvätt kristendom. Även här är det svårt att se att Tegnér skulle försöka måla upp en idealgestalt för hur svensken borde vara för att övervinna sitt mindervärde. Intrigen lever snarare sitt eget liv. Däremot finns vikingabilden i verket som inspiration, även om det inte är syftet med boken.

Kulturell grund snarare än politisk

Vidare var det mycket annat än revanschism och komplex som drev den nya generationen skalder, historiker och konstnärer till vikingafiguren. Kulturella orsaker snarare än politiska. Först fanns det en kontinuitet i traditionen. Geijer, Tegnér o co för vidare en göticistisk tradition. Deras dikter om ädla göter och vikingar är inte något plötsligt påhitt utan har funnits i hundratals år. Dessutom finns det en viss kontinuitet i behandlingen av norröna teman. Den nordiska mytologin hade uppmärksammats och använts i dikt av engelsmän och nordbor i femtio år före Tegnér, Geijer och Ling. Och den ädla vilden hade hyllats i hundra år.

Samtidigt innebär det ett brott med traditionen. Romantikerna runt år 1800 bröt med den franska klassicistiska traditionen. Folkets naturliga skapelser ansågs lika sköna som civiliserad konst med tradition från antikens dagar. Sagor och Eddadikter ansågs lika raffinerade som Voltaire och Pope. Den lite oputsade Homeros sågs som överlägsen senare antika författare p.g.a. sin naturliga must. Norrön mytologi uppfattades av vissa som mer genuin än den grekisk-romerska. Den vilda vikingen och odalbonden sågs som ädla och rättfärdiga hur råa de än kunde vara.

Med ökat intresse för det egna folkets äldre, ociviliserade tid fick historikerna nytt intresse för vikingarna och deras tid. Man lyfte fram mer än bara råa, barbariska sjörövare. Man hittade andra värden, som också kan ses som positiva och sunda, värda att lyfta fram som föredöme. Det intresset hos skalder, målare och historiker ger upphov till en lång tradition av bilder - inte bilden i singular - av vikingagestalten fram till vår tid, lika variationsrik inom populärkultur som i lärd kultur.

Just för att vikingafiguren redan från början, hos skalder m.m. kring år 1800, ägde många dimensioner fick den just alla dessa variationer. Vikingen hade aldrig intresserat människor om den hade skapats som en kliché byggd på mindervärdeskomplex.