Behövs en svensk litteraturkanon i skolan

Vilka författare bör ingå i en svensk kulturkanon? Behöver vi en sådan överhuvudtaget? Och varför i så fall? Kan vi lita på svenska lärare eller behöver de hundpiskan?

Tänk om man var DSB, den som bestämmer. Vore det inte underbart? Eller? Visst är det underbart att med sin kunskap, erfarenhet, insikt, humor och spiritualitet kunna bestämma vad som ska gälla. Till exempel vilka böcker som ska ingå i en svensk kulturkanon för skolan. Men vänta lite, tänk om man är samvetsgrann också?

Att välja och välja bort

Då kommer man att noggrant bedöma den ena dikten efter den andre, roman efter roman, varje förbannat drama skrivet de senaste 1200 åren. Så länge har vi svenskar ägnat oss åt att skapa skönlitteratur. Åtminstone om vi utgår från det som har bevarats på svenska i skrift. Vilket hästarbete att bedöma allt det! Och så säger de att litteraturläsning bara är att sitta i en fåtölj och gotta sig!

Och sedan, tänk alla verk man måste välja bort. Efter hundarbetet kommer förtvivlan. I alla fall jag skulle gråta blod när dikt efter dikt, drama efter drama, roman efter roman ska väljas bort. Det måste eleverna läsa, hurra. Det och det och det däremot ska de inte läsa – för det finns det ingen tid. Fy attan! Vilken plåga, åtminstone om man har respekt för gamla goa författare.

En kanon i skolan behövs - tyvärr

Ändå måste jobbet göras. Ty svaret på frågan ”behövs det en svensk litteraturkanon i skolan” lyder: Ja! Tyvärr! Ungefär så svarade den franska författaren André Gide (en av landets stora) på frågan om vem som är den bästa franska författaren. ”Victor Hugo! Tyvärr!” sade han. Han gillade kanske inte Victor Hugo men tyckte väl i ärlighetens namn att han trots allt var bäst.

I mitt fall grundas det där ”tyvärr” på önskan att lärarna hade så pass kunskap, esprit och integritet att de kunde sköta jobbet utan pekpinnar, utan en nedskriven kanon. Att de automatiskt valde ett par runstenar, några utdrag ur Erikskrönikan, en vision av heliga Birgitta, några medeltida ballader, Frihetsvisan givetvis, lite Peder Svart, rikligt med 1600-talspoeterna (vår första stora generation skalder). Vidare mycket Bellman, Kellgren och Lenngren, och från 1700-talet också Hedvig Charlotta Nordenflychts storslagna dikt Tåget över Bält, en av våra bästa patriotiska hjältedikter.

Sedan mängder av Tegnér – hela Fritiof Saga förstås – Geijer, Stagnelius och deras polare. Sedan Runeberg, Rydberg och Snoilsky (samt lämpliga damer). Därefter högar av Fröding, Lagerlöf, Strindberg, Heidenstam med flera från den stora generationen i slutet av 1800-talet. Till slut en drös lämpliga 1900-talsförfattare, fast inte för många utan någorlunda sparsamt. Kvinnor som Södergran och Boye är självskrivna, men att köra varannan damernas bleve det knappast frågan om. Efter 1945 mycket sporadiskt, fast en sådan som Vilhelm Moberg bör inte glömmas.

Bra kvalitet och nationell ära

Två ledstjärnor skulle förstås följa dessa insiktsfulla lärare. Bra kvalitet och nationell ära! Man väljer det av skalderna som är bra och de verk som besjunger vårt land och folk. Av till exempel Runeberg betyder det Kung Fjalnar för kvalitetens skull samt Fänrik Ståls sägner för den nationella ärans skull (även om det finns bra poesi också i Fänrik stål).

Självklart kommer de nordiska brödrafolken att läsas i goda mängder och självklart också delar av den europeiska kanon, alltifrån antikens greker och romare till de tidiga modernisterna. Liksom de största amerikanerna. Sist kan man glutta utanför Västerlandet. Bibelns dikter och berättelser finns förstås med, men också en härlig bukett skalder från Arabien, Persien, Indien, Kina, Japan med mera.

Vår ideallärare kommer förstås veta att han eller hon har att hålla sig inom en sådan ram. Några lärare kommer väl att strunta i endera författare ovan, men i det stora hela spelar det ingen roll. Om han hoppar över Heidenstam finns ändå Tegnér, Bellman, Nordenflycht och Fröding med.

Läroplan för värdegrund och nationell skuld

Problemet idag är att nästan ingen sådan lärare finns. Och inte heller uppmaningar från Skolverket att delge eleverna en sådan litterär kanon. Så sent som Gy2011, läroplanen för gymnasiet som kom 2011, kunde man åtminstone utläsa en allmän inriktning i skolan: Sverige först, sedan Norden, därefter Europa och sist världen. Det var väl bara någon naturlig tanke som hängde med från förr. Lärarna gjorde ändå som de själv ville, men det stod där svart på vitt. Nu är allt sådant sedan något år tillbaka med ny läroplan som bortblåst. Nu står det mest ”fina” ord om mångkultur, värdegrund, allas lika värde. I stället för nationell ära ska man tvinga på eleverna nationell skuld. I stället för Sverige först (som studieobjekt) gäller Sverige som ett land i mängden.

För hundra år sedan skulle ingen lärare drömma om att gå utanför den kanon jag ritade upp ovan. Ungefär! Den tiden hade trots allt lite andra ideal än vi har. Men idag finns det ingenting som håller lärarna inom vissa ramar. I Danmark valde politikerna för ett par decennier sedan att skapa en kulturkanon för skolan (varmed de kallades chauvinister i Sverige) för att försäkra sig om att upprätthålla den danska och europeiska kulturskatten. I Sverige har vi inget av det slaget. Och än värre, lärarkåren har inte den mentala och kollektiva självbevarelsedriften att upprätthålla en sådan kanon för traditionens skull.

Litteraturkanon för att säkerställa kulturarvet

I världens mest moderna och progressiva land gäller tvärtom att racka ned på allt sådant. Vadå nationell ära? Vadå vår tradition? Vadå Sverige-Norden-Europa-världen i koncentriska ringar? Vadå gamla svenska författare? Här kör vi Jonas Gardell. Honom är det synd om, det har han sagt. Bög är han också. Honom ska vi läsa i tid och evighet. Tills en transa har skrivit en bok som alla ska läsa. Däremot inte Esaias Tegnér!

Svaret lyder således ”ja, tyvärr” på frågan om vi behöver en litteraturkanon. Det behövs för att säkerställa att det svenska kulturarvet verkligen hålls vid liv. Annars skiter lärarna blankt i det – med Skolverkets goda minne. Visst, många lärare ägnar sig åt guldkorn ur den svenska kanon i sin undervisning. Men dels är det mer eller mindre frivilligt, dels anses begrepp som ”nationell” som något dåligt.

Jag säger det än en gång. I vår galna tid där nation och tradition vanäras behövs onekligen en litteraturkanon i skolan. Så att motsatsen sker – att de bra och intressanta författarna fortsätter hedras. Och nationen äras.