Augustus och romarnas starka dygder
Ett svar på varför män dagligen tänker på det antika Romarriket.
Minns ni teveserien Rome? Den gjorde en intressant vändning mellan de två säsongerna. Den gudalike Caesar (som nästan gudaförklarade sig) dog i slutet av den första säsongen, men hans gudalika uppenbarelse fick en ny gestalt i den efterföljande säsongen, efter ett par avsnitt.
Octavianus, som Caesar hade adopterat – det var vanligt i det gamla Rom – var i säsong 1 något av en liten snorvalp. Rik men ynklig, om än medveten om viss makt. I den andra säsongen (efter två avsnitt) bytte de skådespelare. Nu hade den unge mannen en helt annan uppenbarelse. I stället för en osäker liten typ så framträdde nu – en gud. Pojken hade inte bara blivit en man, han hade vunnit självförtroende, lystnad, rättfärd, öde. Han var nästan vorden den Augustus, den vördnadsvärde, han kom att kallas när makten väl var vunnen.
Skälet till att Octavianus uppmärksammas i dag är att han har födelsedag. Han föddes den 23 september 63 f.Kr. Och han är onekligen en av världshistoriens viktigaste personer. Med honom tog det romerska inbördeskriget, som varat i olika omgångar i ungefär hundra år, slut. Efter segern vid Actium år 31 f.Kr., där Marcus Antonius och Cleopatra besegrades, var han den av de stora maktspelarna som fanns kvar. Han spelade sina kort rätt och lyckades se till att makten låg kvar hos honom varmed republiken levde kvar under visst sken och i praktiken övergick till kejsardöme.
Till skillnad från Julius Caesar försökte Octavianus tona ned sin härskarroll, sin status som kung och gudom. Det var det som hade bringat Caesar på fall eftersom den romerska traditionen levde på just avsky mot kungar. Gudomlig börd sade sig många ha – Julius Caesar hade t.ex. anor från Venus, menade hans släkt – men att koppla det till en kungatitel var bannlyst alltsedan romarna hade ”vräkt” den sista kungen i riket år 509 f.Kr. Caesarmördarna ansåg att Julius Caesar just försökte göra sig till kung varmed de tog honom av daga. Octavianus fann andra sätt att legitimera sin härskarroll. Bland annat fick han tillnamnet Augustus, en sorts religiös-moralisk titel av mild men fast auktoritet – den vördnadsvärde.
Augustus var ingen dygdig man i sin ungdom. Det försökte han kompensera som härskare. Det var ganska naturligt. Många ansåg att moralen och dygderna hade gått förlorade under de hundra år av inbördes strider som plågat Rom. Det tycker kanske alltid den äldre generationen – det var ju alltid bättre förr, eller hur – men det tycktes ligga något i anklagelsen om förlorad moral den här gången.
En sak var Augustus striktare äktenskapslagar han försökte införa. Romarna var av tradition mycket lössläppta med att upplösa äktenskap och ingå nya förbindelser för att få maktfördelar i en mördande konkurrens om ämbeten och politiskt inflytande. Med den otroliga makt och rikedom som tillkom romarna i och med att den antika världen lades under dem blev de kanske just odygdigare. Orgier, fåfänga, lyx, personlig vinning, älskare och älskarinnor till höger och vänster m.m. ökade säkert markant under republikens sista dagar.
Augustus lyckades stabilisera det romerska riket, men han fick knappast sina landsmän att bli dygdigare på det sättet han önskade, åtminstone inte vad gäller äktenskapslagarna. Romarna fortsatte ha sina älskare, älskarinnor, orgier, skilsmässor etc. Inte ens det faktum att Augustus dömde både sin dotter Julia och dotterdotter med samma namn till exil kunde hindra det. Äktenskapsomständigheter och sexuell lusta kanske inte var de viktigaste delarna av romerska dygder; riket fortlevde trots allt ytterligare 500 år.
Vilka var då de romerska dygderna. Romersk etik kräver förstås en bok – eller många – för sig. Här får vi nöja oss med en uppräkning: auctoritas (insikt om ens sociala ställning), comitas (att kunna uppträda lättsamt och vänligt), clementia (mildhet och barmhärtighet), dignitas (känsla för sin värdighet, stolthet), firmitas (att hålla fast vid sitt öde, ståndaktighet), frugalitas (enkelhet i stilen, d.v.s. inte vara flärdfull), gravitas (att förstå allvaret i en sak), honestas (anseende), humanitas (bildning), industria (arbetssamhet), pietas (plikt och fromhet, förståelse för sund ordning i hela samhället, patriotism), prudentia (klokhet, försiktighet), salubritas (renlighet och god hälsa), severitas (självkontroll), veritas (sanningsenlighet, ärlighet vid uppgörelser). Begreppen måste givetvis förstås på rätt sätt – långt ifrån våra tiders svaghetsmoral – men bara orden ger en fingervisning om romersk etik.
Mer grundläggande än ovannämnda är begreppet virtus, manlighet (virilitet), vilket särskilt innefattade tapperhet och beslutsamhet i fält. Det var en grundläggande moralisk färdighet, förmågan att åta sig och genomföra uppgifter. Det har blivit själva ordet för dygd i t.ex. engelskan – virtue.
Dygderna sågs som fundamentala för att forma ett bra samhälle, och med dem ägde romarna styrka och civilisatorisk kraft att erövra och styra världen, ansåg de. Virtus och övriga dygder var något man var tvungen att ständigt visa upp, främst offentligt. Därmed krävdes att människor var starkt tävlingsinriktade. Bland aristokrater gällde det att få höga ämbetsposter vilket ledde till befäl i krig (varigenom manlighet kunde uppvisas) samt vinna högsta möjliga anseende för ens släkt. Men i princip gällde samma dygder för hela folket. Det gällde kort och gott att ständigt visa sig stark och ständigt vara hedervärd. Motsatsen vore att leva i vanära, en neslighet långt värre än döden.
Den sortens moral har blivit alltmer främmande för oss i dagens Sverige, även om det förstås uppvisas av enstaka personer emellanåt. Värdighet, heder, manlighet, ståndaktighet, patriotism etc är dygder som vår moderna kultur (i synnerhet pk-samhället men även kulturen i allmänhet) försöker ta ifrån oss. Och det är förstås ett skäl till varför pk-kulturen med dess svaghetsdyrkan blivit så framträdande och känslan för det egna så svag.
Ett skäl till varför moralen kunde vara så stark i Rom var att liv och död var så starka fenomen då. Det var vardag i Rom med död, till skillnad från vår moderna värld; ett liv var på många sätt inte värt särskilt mycket. Oönskade barn från alla samhällsklasser slängdes nyfödda på soptippen (levande), människor blev slavar över en natt, folk dog hastigt och lustigt i sjukdomar och krig var ständigt närvarande. Eller så är det så att ett människoliv betydde oerhört mycket då, just p.g.a. närheten till döden.
Med närheten till döden kommer en oerhört stark livslust. Handlingar betyder mer under sådana omständigheter, får man anta. När handlingar är viktiga genomsyras de av energi, en stark livskraft, en intensitet som kan vara såväl livlig som dämpad, t.ex. ett stridsrop på slagfältet och en bön om ett barns räddning. I och med att döden var så påträngande fanns väl en instinkt att i högsta mån hedra livet, den ynnest det innebar att få vara vid liv. Dygd handlar i grunden inte om att lägga band på sitt kön eller världsliga lystnad utan om att fånga handlingars värde, potential och storhet.
Dygder, handlingar, öde m.m. hängde i sin tur samman med det gudomligas ständiga närvaro då. Ett skäl till livskraften i så många handlingar var att allt i livet var genomsyrat av andlighet och gudomlighet. Alla tänkbara tillfällen hade sina särskilda gudomligheter (för romarna liksom andra folk på den tiden), varje plats hade det, varje människa och familj hade sina särskilda husgudar (penater och larer). De flesta känner till den grekisk-romerska mytologin i viss grad, men den dagliga religiösa verksamheten sträckte sig långt djupare än berättelser om de mest bekanta gudarna. Det fanns gudar och riter för i stort sett varje tillfälle i livet, varje vägkorsning var laddad p.g.a. en guds hemvist där, i varje hem respekterades särskilda gudar. Omen, varsel och spådomar spelade oerhörd roll för både vanliga människor och politiken på högsta nivå.
Allt var gudomligt laddat i det antika Rom. Det är kanske den största skillnaden mellan Rom och dagens Sverige. Eftersom moral, närheten till döden, livskraften och den gudomliga närvaron tycks hänga ihop i antikens Rom är det svårt att veta exakt vad vi kan inspireras av för att bli starkare och sundare moraliskt-politiskt-andligt sett. Men en positiv blick på det gamla Rom med jämna mellanrum gör oss nog något starkare – och förhoppningsvis manligare.
Kanske är det därför män dagligen tänker på Rom.