Att sätta bo

Angående Nobelpriset i litteratur.

Photo by Raimond Klavins on Unsplash

Norrmannen Jon Fosse hedrades nyligen av oss svenskar genom att utses till att få årets Nobelpris i litteratur den 10 december. Vi ska inte gå in på något om honom annat än att han i huvudsak skrev på nynorsk. Dagens ämne blir i stället hans gamla landsman Ivar Aasen, skaparen av det som blev nynorsk.

Den 16 maj 1814 samlades en grupp norrmän i Eidsvoll, strax norr om Oslo, för att ropa ut en ny grundlag där Norge var självständigt. De undertecknade dagen därpå fördraget, den 17 maj. Det slutade med halv seger för våra bröder i väst. I frederna efter Napoleonkrigen kom norrmännen ut ur den danska underkastelsen men tvingades in i union med Sverige under svenskarnas nya kung Jean-Baptiste Bernadotte, Karl XIV Johan, där Sverige dikterade viktiga villkor. Men visst självbestämmande fick norrmännen.

1800-talet var inte bara nationalismens stora århundrade, det var för många länder även regionernas sekel. Regioner inom ett land hade och har förstås sin särart, som man ville lyfta fram. T.ex. språket! Norge har p.g.a. de många bergen, dalarna, fjordarna, öarna m.m. alltid haft särpräglade bygder och regioner eftersom den fysiska terrängen har skilt orter åt, vilket också har skapat språkliga skillnader.

Det norska språket har haft en stark påverkan från danskan p.g.a. 400 års danskt styre, något som ibland har kallats en lång lång natt. Det gäller särskilt skriftspråket eftersom danska var både administrativt språk och kulturspråk. I tal levde dock alla dialekter, även om väl kanske Oslotrakten har påverkats lite av danskan.

I mitten av 1800-talet ville Ivar Aasen råda bot på fördanskningen av norskt skriftspråk. Han förde faktiskt en dubbel strid: han kämpade för bygdernas rätt att kunna skriva på sitt eget mål, d.v.s. enligt sina dialekter. Han kämpade också för ”det nasjonale gjennombrudd”, den nationella saken med kulturella medel – d.v.s. den norska rörelse som strävade efter att skapa och förvalta ett nationellt arv enligt den egna kulturen, fedrelandet som man säger på norsk.

Vad gäller fedrelandet samlade Aasen bl.a. in folksagor och skrev nationalromantiska dikter, till exempel poemet nedan. Men han är mer känd för den regionala strävan. Ivar Aasen var språkvetare och ville forma ett skriftspråk grundat på dialekterna, något som skulle vara mer autentiskt norskt än den dansknorska som norrmän skrev på. Han undersökte alla möjliga dialekter och jämkade med ord och böjningar och former och allt vad grammatiker gör. Och så blev det till slut något som kallades landsmål – och till slut ”nynorsk”.

Och där är vi idag. Norge har två officiella skriftspråk, bokmål (grundat på den danska bakgrunden) och nynorsk. All officiell text, utgående från statsmakten, ska kunna läsas på båda språken. Fast det finns fortfarande många dialekter, förstås.

Dikten nedan är en fin blandning av Ivar Aasens två ”strider”. Han ville visa att landsmålet (nynorskan alltså) kunde användas som storartat poetiskt språk. Således skrev han nationalromantiska dikter, ägnade åt alla norrmän fast på regionernas språk landsmål/nynorsk.