Av: Robin Holmgren
Vi har under en längre tid påtvingats en sexualisering av många aspekter av våra liv, pådrivet av en uppenbarligen instabil och påtagligt galen kulturmarxism som tillåtits ta plats i det offentliga rummet. Dess kladdiga tentakler har sträckt sig till allt från kultursektorn till skolväsendet, från parader på våra gator till sociala medier. I varenda kanal för informationshämtning, på varje gata i varenda stad i vårt land så finns en risk för att denna galenskap ges utrymme och substans. Och det är inte vilken substans som helst, det är giftet som söker fördärva eller förgöra det vackraste vi har - vår framtid, våra barn.
När jag med entusiasm tog steget mot skapandet av Det fria Sverige så gjorde jag det utifrån två grundkriterier:
1. Om jag gör detta, bidrar jag då till att öka sannolikheten för att mina barn, eller mina barnbarn, kommer att få bli en del av ett bättre samhälle än det jag ser idag?
2. Om jag gör detta, kommer jag, när döden nalkas, kunna vara stolt över min insats utifrån en moralisk aspekt? Om jag inte gör detta, kommer jag att ångra mig?
Jag har inte ångrat mig en enda dag sedan dess. Faktum är att jag inte har ångrat mitt nationella engagemang någonsin. Det som är rätt är rätt, och jag vägrar vara den som inte tar ställning för det som är rätt och riktigt.
Efter dagens utspel på X av ”Svenska” kyrkan blev jag lite knäpp. Inte knäpp i aspekten att det slog slint, utan för att jag helt enkelt saknade ord över hur långt galenskapen har gått. Det eviga förlåtandet av allt slödder i vårt land gäller inte endast unga gängkriminella som ska skrämmas till lydnad medelst soc-tant och samtalsterapi, nej nu ska även pedofiler ges förlåtelse och en klapp på axeln!
https://twitter.com/svenskakyrkan/status/1726602762891534769
Menar verkligen Svenska kyrkan att “Pedofiler är älskade av Gud som alla andra. Gud älskar syndaren, men hatar synden. Gud gör inte skillnad på människor.”
Jag må vara hedning, men jag vet att jag står med kristna bröder och systrar i detta: sexuella brott mot barn kan aldrig och kommer aldrig att förlåtas. Det är en gräns som du inte korsar, en tärning du aldrig kommer att kasta och undfly siffrorna. Vi, som fria svenskar, tar inte lätt på friheten oavsett om det är det personliga ansvaret eller plikten att göra det som plikten kräver. Det må vara en börda att stå och kämpa för friheten, men det är en börda värd att bära och det är vad det gudomliga eller dina förfäder kräver av dig.
Den ”svenska” kyrkan är inte vår kyrka. Den är, bevisligen, ett av alla dessa symptom på ett döende land där den moraliska kompassen är trasig och respekten och vördnaden för livet är en subjektiv bedömning istället för en objektiv sanning.
Vi är bättre än så.
Våra barn ska känna sig trygga, de ska känna sig älskade, och de ska fostras till att bli sunda och älskvärda vuxna så att livets hjul fortsätter.
De som är emot vår strävan om livets helgd kan dra åt helvete.